Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 14:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-esk-fragan-ekade-hogre-vilken-betydelse-har-publiken/

Sport

Johan Esk: Frågan ekade högre – vilken betydelse har publiken?

Bild 1 av 2 Tomma läktare när Dortmund mötte Schalke.
Foto: Martin Meissner/AFP
Bild 2 av 2 Målfirande på distans för Erling Håland.
Foto: AFP

När Bundesliga drog i gång var det viktigaste att inte bryta mot de ihåliga coronareglerna.

För varje minut ekade frågan högre – vilken betydelse har egentligen publiken?

Efter att ha sett senaste Maradona-filmen, fått en överdos av idrottsnostalgi och fascinerats av serien om Michael Jordan och hans Chicago Bulls var det på lördagseftermiddagen äntligen dags att få se idrott med ovisst slut.

Äntligen?

Nja. Bara för att det är en match man ser för första gången är det inte automatiskt levande idrott man upplever. Sådant kräver känslor. Sånt som annars alltid bultar före, under och efter ett Ruhr-derby mellan Borussia Dortmund och Schalke 04.

Det här var karantänsidrott, surrogatspel, substitutmatch eller coronaboll.

Det är bättre än ingenting men inte bra.

När Bundesliga kom i gång efter nio veckors virusstopp var det utan publik, utan publikens ljud och bilder. Det var ingen gul vägg på det som alltid kommer att kallas Westfalenstadion. Det var bara tysta läktare.

Den moderna fotbollen bygger på känslor och pengar.

Nu saknades publikens känslor. Det här var bara fotboll för pengarna och det är självklart oroande för alla som skapar den starka supporterkulturen att fotbollen kör på ändå.

I Viasat-studion sade Erik Niva före avspark att den här typen av fotboll (utan publik) behövs för att den vanliga ska komma igång.

Varför då? Varför inte vänta ut pandemin tills det går att ha fyllda läktare?

För att pengarna från tv-bolagen blivit för viktiga i idrottens industri.

När Dortmunds norske Erling Håland rullade igång hemmamatchen som Dortmund till slut vann med 4-0 var det den första passningen i en av de stora ligorna efter coronaavbrottet och hela världen tittade på hur riktlinjerna skulle följas.

De där linjerna och reglerna känns lika svajiga som ihåliga.

Före matchen höll spelarna avstånd, bar munskydd och vid sidan satt avbytarna på riskfritt avstånd med skydd för mun och näsa.

Men tydligen är den där fotbollsplanen en magisk yta där smittrisk inte råder. Trots bök och stök vid hörnor, trots att spelarna trängs när de murar, trots att svett och saliv stänker och trots att det är ständig kontakt mellan kroppar.

Fast en sak på planen är uppenbarligen riskfyllt. Målfirandet. Där är närkontakt förbjuden

När Håland visat att hans form överlevt pandemin och han slutat ett snyggt anfall med 1-0 och tionde ligamålet firades det med avståndsdans.

När Raphael Guerreiro ökade till 2-0 rusade Håland mot honom. Det såg ut som att han glömt kontaktsförbudet.

Och som av en händelse bytte tv-producenten bild. I stället för alltför (?) intim Dortmund-glädje visades Schalkes generöse målvakt Markus Schubert.

I den här tv-produktionen fick inga brott mot coronareglerna visas. I den moderna fotbollen sitter tv-bolagen på pengarna, makten och betydelsen.

Och frågan som växte sig starkare för varje minut som spelarnas rop ekade inne på den öde arenan var:

Vilken betydelse har egentligen supportrarna?  

Till sist: En sak som var befriande att se med coronareglerna var att inte en enda spelare var uppe i ansiktet på domaren och tjafsade.