Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

Frank Andersson var brottaren som blev större än sin sport

Foto: Fredrik Persson/TT

Brottaren Frank Andersson är död.

Han dog inte nyfiken.

Frank Andersson blev en kändis när Sverige inte hade så många kändisar, men de som fanns blev gigantiskt stora. Abborna, Ted Gärdestad, Borg och Stenmark. Frank var där uppe.

Frank blev en kändis när det inte räckte med att bli känd för att fortsätta att vara kändis. Man skulle göra något också. 

Frank Andersson gjorde massor. På och utanför brottarmattan. Jag är ett barn av 56:ornas storhetstid och slukade allt om legendarerna. Det var lika vanligt att se bilder på Frank i en trikå på en brottarmatta som i en dyr svid på en nattklubb. Alexandra Charles, Kungen och Frank Andersson var en tung trio i Stockholms nattliv.   

Frank svingade och snackade. Han vann och försvann. En gång var han borta och dök upp med ett citat som blev lika klassiskt som hans guld i VM hemma i sitt Göteborg.

”Kuken ska ha sitt”.

Det var Franks till synes självklara förklaring till varför han mitt under uppladdningen inför OS i Los Angeles drog till Las Vegas för att festa.

Frank var favorit till guldet då, 1984, fick bara brons och blev så besviken att han gav bort medaljen till en taxichaufför.

Han var inblandad i en herrans massa konflikter, han dök inte upp där han skulle och han var en levande rubrikmaskin. Folk blev förbannade på honom men förlät honom oftast.

Antagligen för att det var lätt att gilla honom. Det fanns så mycket hjärta i honom men i september 2018 var det hjärtat som inte orkade längre.

I det där hjärtat fanns en rastlöshet. Det fanns också en tagg där efter det svek han utsatts för av sin pappa. 

I Mästarnas mästare berättade Frank Andersson om hur han, bröderna och pappa John satt och tittade på OS från München 1972 när det ringde på dörren. Det var polisen. De ville prata med pappan. 

Det tog tre år innan Frank såg sin pappa igen, han åkte fast för ett värdetransportrån.

Samtidigt som den tragedin inträffade i Frank Anderssons liv så lyfte hans brottarkarriär. Frank bar en oro att skandalen skulle komma ut. 

Han blev guldmedaljör i EM fyra gånger. Han blev världsmästare tre gånger.

Men framför allt blev brottaren Frank Andersson större än sin sport.

Han blev en megakändis och en av de största idrottsprofiler Sverige haft. 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.