Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-07-27 09:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/johan-esk-tommy-engstrand-var-lika-vanlig-som-nyfiken/

SPORT | KRÖNIKA

Johan Esk: Tommy Engstrand var lika vänlig som nyfiken

Tommy Engstrand cyklade gärna i sitt älskade Stockholm. Han blev 81 år.
Tommy Engstrand cyklade gärna i sitt älskade Stockholm. Han blev 81 år. Foto: Eva-Karin Gyllenberg

Sade jag någonsin tack till Tommy Engstrand?

För hur hans röst var med och väckte mina unga journalistdrömmar. För hur hans ord peppade mig på vägen när jag blivit mycket äldre.

Jag tror att han kände min tacksamhet men säger det ändå: Tack, Tommy.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Tommy Engstrand jobbade med sportjournalistik och underhållningsprogram långt innan sport kallades underhållningsindustri.

Hans röst var ett soundtrack till svensk idrott under min uppväxt och hans ansikte blev sedan ännu mer bekant i olika nöjesprogram.

På den tiden var Mediasverige så litet att de som kommenterade de största stjärnorna blev stora stjärnor själva.

Det där märktes inget av när vi första gången träffades i SVT-huset för att vara med i sportpanelen i morgonsoffan.

Tommy var vänlig och nyfiken.

Med åren satt vi en hel del i den där soffan och vi mejlade och pratade en del vid sidan av soffan på måndagsmorgnarna och det hände att vi träffades för någon lunch och middag och det där första intrycket höll hela vägen.

Han var vänlig och nyfiken.

Inom journalistiken är det två egenskaper som är lika viktiga som underskattade. Vänligheten kan öppna dörrar, nyfikenheten letar upp var dörrarna finns.

I fikarummet mellan sminket och studion i SVT-huset snurrade gäster till morgonsoffan in och ut. Tommy Engstrand tog ofta kontakt med folk där, han gjorde det med sin vänlighet och nyfikenhet.

Han hade en gång inspirerat mig med sina referat från stora händelser. Nu inspirerade han mig lika mycket med sitt sätt att vara i vardagen.

Jag har träffat de flesta av Tommy Engstrands stjärnkollegor från den där tiden och vänlighet och nyfikenhet var då inte de första ord som dök upp.

När vi pratade om hur det var och är att bevaka de stora idrottarna i de stora mästerskapen då och nu var det två olika tider som vi beskrev och jag kunde bli avundsjuk på hans. Det lät som att det var så mycket friare och vildare. Rörligare, rörigare men roligare med mindre regler.

Ville Tommy göra ett reportage om en världsstjärna stod inte en skog av dagens nejsägare i vägen.

Tommy skulle ändå aldrig få för sig att säga att det var bättre förr. Han var inte sån. Han var inte heller en sån som drog upp jobb han gjort men en sak påpekade han tydligt:

Han grät inte i det där referatet 1985.

Vi var många som stressade hem från skolan eller jobbet för att se Sverige säkra en plats i fotbolls-VM. Det var kvalmatch i Tjeckoslovakien och allt började så bra men den tidiga ledningen blev en förlust.

Det skulle inte spela så stor roll. Västtyskland skulle städa undan Portugal och så skulle Sverige ändå kunna dra till Mexiko.

Tv-bilderna är klassiska på hur svenska spelarna sitter och lyssnar på Tommy Engstrands radioreferat efter avslutad middag. Det omöjliga håller på att hända. Västtyskland ligger under och är på väg att förlora.

De svenska spelarna är knäcka. De hör hur deras VM-dröm kraschar. Robert Prytz gråter i servetten och det låter som att Tommy Engstrand gråter när han under matchens sista suck säger:

”Portugal leder med 1-0 och jag ger er inget hopp”.

– Nej, jag grät inte. Det var rösten som inte höll, den var helt paj, sade han många år senare när vi vandrade genom SVT:s katakomber efter en måndagsmorgon i en soffa.

Han skulle ta cykeln eller gå upp till Gärdet där han bodde. Tommy hade Stockholm i sitt hjärta och pratade som man gjorde förr utan att få det att låta konstlat.

I ett av de sista mejlen skrev han:

”Skulle vara kul att ses, men med mina taskiga ”bälgar” ska jag nog lyda Farbror Doktorn o hålla mig inne o inte sänka pilsner i närheten av folk.”

I samma mejl märktes hans eviga kärlek till Djurgården och hans ständiga tjat om hur illa det var på väg att gå för hans lag. Det lät likadant var laget än låg i serien. Hockey eller fotboll spelade ingen roll.

Jag scrollar och läser mejl där han undrar och tycker och uppmuntrar. Jag ser hur pinsamt stressade mina svar är.

Min enda ursäkt är att jag trodde att vi skulle kunna höras länge än.

Läs mer:

Sportjournalisten Tommy Engstrand är död

Ämnen i artikeln

Journalistik

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt