Sista året som junior blev Josefin Hermansson uttagen till junior-EM. Det blev ett framgångsrikt mästerskap för de svenska bowlarna och Hermansson var med och tog ett brons i femmanna. Fast den tävlingen har hon inte särskilt många minnen av.

Hon plågades av sin prestationsångest.

Den har under åren inte bara yttrat sig under tävling. Mitt under träningarna med klubben X-Calibur i Partille kunde hon plötsligt slänga klotet i hyllan och gå hem utan att säga hej.

– Jag hade ångest och hjärtklappning. Jag ville bara bort från den här miljön, för den var så prestationsfylld, säger hon.

Det är lite svårt att förstå att detta är samma person som nu har slagit sig ner i en fåtölj i bowlinghallen i Partille Arena. Hon som i somras tillsammans med Jenny Wegner blev världsmästare i tvåmanna och har chansen att prisas dubbelt vid Idrottsgalan. De är nominerade både till Jerringpriset och ”Årets lag”.

Bilderna från jättehotellet i Las Vegas, där VM avgjordes, ger inga antydningar om hennes problemfyllda idrottsbakgrund. I sista rutan i finalen mot det sydkoreanska paret Son och Lee håller hon nerverna i styr och käglorna flyger. Till slut behövde Jenny Wegner bara få ner fem käglor med sitt sista slag – och det gjorde hon förstås. Sedan utbryter stora kramkalaset.

Det var Josefins största ögonblick som idrottare och det slutliga beviset på att den 29-åriga VM-debutanten kommit över ångesten. Hon berättar att problemen eskalerade när hon bytte miljö och flyttade till Partille. Här återfinns många av Sveriges och världens bästa bowlare i damlaget X-Calibur och herrlaget Pergamon.

– Jag ville väl visa att jag var duktig och att jag förtjänade en plats i A-laget. Jag visste att jag kunde utvecklas som spelare, men i stället för att lita på muskelminnet försökte jag forcera fram något och det påverkade tekniken, förklarar hon.

Det knöt sig på matcherna, hon tappade i kapacitet och 2014 beslutade hon sig för att söka hjälp. Under samtalen med psykologen på vårdcentralen vågade hon öppna sig och prata om sina problem. Hon avslöjar att hon gjorde nya besök hos psykologen när det blev klart att hon skulle spela VM. De träffades en gång i veckan under sommaren och det gav önskat resultat.

Josefin tror inte att hon är ensam om sin prestationsångest.

– Jag tror att det är väldigt vanligt när man är på en hög nivå, men att man kanske inte talar så mycket om det. Jag har sett det själv i bowlinghallen, framför allt hos yngre spelare, där man kan se tidiga tecken. Det är väldigt viktigt att man öppnar upp för samtalet och att man ställer frågorna: Hur känns det? Hur är det?

I dag försöker Josefin vara den frågeställaren.

– Vi är många med erfarenhet och i en klubb som vår, där kraven är höga och ska vara det, måste det vara okej att prata om det, säger hon.

Hermansson har en på flera sätt annorlunda bakgrund för att vara elitidrottare. 15 år gammal hörde hon en låt på japanska och tänkte att det vore kul att förstå vad texten handlade om.

Det blev startskottet för många års studier av ett språk som är långt ifrån lättillgängligt. Efter gymnasiet pendlade hon mellan Borlänge och Sundbyberg för spel i elitserien samtidigt som hon arbetade ihop pengar för att kunna flytta till Japan och studera. Hon stannade i 16 månader och när hon kom hem 2013 flyttade hon till Partille för att spela bowling och fortsätta Japanstudierna på Göteborgs universitet. Väl där fick hon ett forskningsstipendium från japanska staten, som gav ett års studier vid universitetet i Tokyo. Hermansson författade en uppsats med sociolingvistisk inriktning och bowlingen hamnade under dessa år lite i skymundan.

Hon plockar fram en bok och ett anteckningshäfte ur väskan. Det är den första Harry Potter-boken och den är på japanska. I häftet har hon noterat verben: ”att klippa”, ”att gräva”, ”att karva” följt av ett myller av japanska tecken.

– För att lära mig tecknet måste jag skriva det och upprepa det många gånger. Annars fastnar det inte, förklarar hon.

Det är lite som med bowling. Det krävs upprepning på upprepning på upprepning för att få klotet att ta rätt väg mot käglorna.

Hermansson gillar den akademiska världen, men just nu måste hon jobba för att ha råd att spela bowling på högsta nivå. Hon trivs bra med tjänsten på ett kommunalt LSS-boende. Hennes arbetspass är 24 timmar långt.

– Det kräver lite pusslande för att få ihop det, men det går, säger hon och tillägger att det är svårt att få råd att åka på alla tävlingar som hon skulle vilja spela.

I Partille Arena har hon det väl ordnat för sig. Efter några träningsserier tar hon trappan upp till andra våningen och gymmet. Styrke- och smidighetsträningen är en annan viktig ingrediens i framgångsreceptet. 

Josefin är dotter till Benita och Anders Hermansson, ett inte okänt par i Bowlingsverige, som drev bowlinghallen i Borlänge. Pappa var landslagsman och mamma spelade också på elitnivå. Det fanns att brås på och det var inte mycket diskussion om vilken sport som Josefin skulle ägna sig åt. Hon tillbringade gymnasiet i hallen bland läxböcker och bowlingklot.

– Jag hade mycket möjligheter till att träna och eftersom pappa har sådan kunskap lade han olika profiler och jag kunde träna på många olika sorters banor, berättar hon.

För amatören ser de flesta banor likadana ut. För perfektionisterna är det stora skillnader på hur klotet uppträder på parketten.

Pappa Anders har med sitt öga för detaljer guidat henne mot toppen, men på grund av problemen med prestationsångesten har resultaten låtit vänta på sig och det var först 2017 som hennes landslagssatsning tog sin början.

VM var hennes första seniormästerskap. Vilken debut det blev. Till slut hade de mer namnkunniga heltidsproffsen ingen chans mot de yrkesarbetande svenskorna. Jenny Wegner har ett halvtidsjobb som fritidsledare i Perstorp.

– Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på VM, säger Hermansson.

Nu väntar mer stjärnglans. På Idrottsgalan den 27 januari tävlar hon och Jenny mot namn som Tove Alexandersson, Armand Duplantis och bronsmedaljörerna från damfotbolls-VM. Josefin tycker att det känns extra stort att vara nominerad till ”Årets lag”, men att möjligheten att vinna Jerringpriset ändå är större. Det känns speciellt eftersom det är svenska folket som röstar.

Josefin ser fram mot galakvällen och gläds åt att hon och Jenny Wegner tagit bowlingen till rampljuset. Det har varit en hel del intervjuförfrågningar efter VM-guldet.

– Nej, jag ser ingenting negativt med uppmärksamheten, säger hon och hoppas att det ska bli mer.

Läs mer: 

Ögonblicken som definierade sportåret 2019 

Bengtsson kan prisas för VM-bragden – alla nomineringar till Idrottsgalan