Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Kompisarna blev NHL-proffs – Ståhl världsetta i diskus

VÄXJÖ. Daniel Ståhl är hockeykillen som blev världsetta i diskus.

DN besökte ett av hans sista träningspass i Växjö inför avresan till London – och jakten på ett VM-guld.

– Det enda jag behöver för att slå världsrekord är teknik. Mentalt och fysiskt är jag starkare än någonsin, säger 24-åringen från Järfälla.

Daniel Ståhl steppar rytmiskt runt i ringen till tonerna av Bob Dylans ”Like a Rolling Stone” och drar i väg sin diskus 65 meter i den lätta sidvinden.

– Bra där, skriker tränaren Vesteinn Hafsteinsson som står bakom kastburen där han betraktar, analyserar och kommenterar sin adept och träningskompisarna Jakob Gardenkrans (född 1997) och tiokamparen Sebastian Ruthström (född 1997).

Det är här på en anonym kastplan bakom Värendsvallen i Växjö som hemligheten till varför en svensk toppar världsrankningen i diskus finns.

Det är också här som Daniel Ståhl laddar upp inför kommande VM där han kommer att vara stor favorit med tanke på hans svenska rekord på GP-galan i Sollentuna för en dryg månad sedan. Det vill säga när han förbättrade Ricky Bruchs kast på 71,26 från 1984 till 71,29 och blev den klara världsettan.

Foto: Emil Hammarstrom

Efter att ha kastat tolv lugnare tekniska kast i närheten av 65 meter går Daniel Ståhl över till att trycka på mer och kasta aggressivare. Tre av de avslutande kasten landar runt 68 meter.

– Jag är glad i dag att Daniel kan kasta runt 68 meter oberoende av vind. Det är vad som kommer att krävas för VM-guldet. Jag räknar med 68 meter för guld och 67 knapp för brons, säger Vesteinn Hafsteinsson.

Men att det skulle bli diskus för Daniel Ståhl var långt ifrån självklart – även om han kommer från en riktig kastarfamilj. Pappa Jan, mamma Taina och storasyster Annelie har alla tillhört den nordiska eliten inom slägga och diskus.

Jag hade inget spelsinne. Jag ville bara åka rakt fram och göra mål.

I stället var det ishockey som var grejen för världens just nu bästa diskuskastare när han växte upp i nordvästra Stockholm.

– Jag började i Järfälla HC när jag var åtta år och spelade där i fem år och bytte till Sollentuna när jag var 13 år. Sedan bytte jag till AIK och spelade där i åtta månader. Det passade bra för mig och jag spelade med Adam Reideborn (nu i Djurgården) samt tränade några pass med Mika Zibanejad (New York Rangers) och Rickard Rakell (Anaheim Ducks). Det är några stora namn som jag har tränat med, så det är skoj, säger Daniel Ståhl efter träningspasset.

Har du någon kontakt med dem i dag?

– Nej, det har jag inte. Jag kanske har skrivit till Reideborn någon gång, men han är lika upptagen som jag, så han har fullt upp med sitt.

Hur var du som ishockeyspelare?

– Jag var bra på att skjuta, åka baklänges och på att passa. Jag var vänsterback nästan hela tiden. Någon gång fick jag vara center och forward på de där cuperna när man var liten, men jag hade inget spelsinne. Jag ville bara åka rakt fram och göra mål.

Vad hände efter AIK?

– Då bytte jag tillbaka till Järfällas B-juniorer och spelade där i tre, fyra månader och så slutade jag. Jag insåg att det var för mycket träning och att det inte var min grej. Jag var inte så bra som jag ville bli.

Foto: Emil Hammarstrom

Efter att ha lagt skridskorna på den berömda hyllan började en 15-årig Daniel Ståhl att intressera sig för styrketräning och började hänga på det lokala gymmet.

Efterhand kom även friidrotten in i bilden.

– Hockeyträning på sommaren var bara att köra intervaller, situps, armhävningar och att springa upp för backar. Det var hur tråkigt som helst tyckte jag. Vi körde inte så mycket lyftning när vi var så unga. Det ville jag göra, så jag började med det. Då insåg jag att det var roligare att kasta diskus och började även med kula.

Är det vanligt att man börjar så sent med diskus?

– Det vet jag inte. De flesta börjar väl i friidrottsskolor när de är sju, åtta år och provar alla grenar. Men det gjorde inte jag, och jag har aldrig tävlat i annat än kastgrenar. Jag var sugen någon gång att springa 60 meter inomhus, men då sa farsan ifrån att jag ska bli kastare och inte sprinter. På den vägen är det.

Jag har aldrig sett en större talang i diskus.

En avgörande punkt för utvecklingen var när islänningen – och den nuvarande tränaren – Vesteinn Hafsteinsson beslutade sig för att vilja träna Daniel Ståhl.

Det var för över sex år sedan.

– I juli 2011 på Sätras kastplan bestämde jag att honom ville jag ha. Jag har tränat 43 stycken från elva länder och Daniel är den enda som jag själv har rekryterat, säger Hafsteinsson.

Varför gjorde du det?

– Jag har aldrig sett en större talang i diskus. Jag kan inte tänka mig någon som har bättre fysik. Han har inte så jättelånga ben och har en ganska stor överkropp. Det betyder att tyngdpunkten är låg. Han har enormt långa armar och är extremt stark, är två meter lång. Det finns ingen människa inom diskuskastningen i världen som är större än honom, men han är också snabb. Det är det som gör honom speciell. Han är mjuk som en katt, men också snabb. Oftast är de som är tunga långsammare och har inte samma hastighet som de som är korta. När Daniel kastade 71 meter till exempel, då fick jag telefonsamtal från hela världen. De undrade hur en så stor människa kunde röra sig så snabbt? Det är det som jag är stolt över, att vi har lyckats få upp hastigheten i ringen.

Foto: Emil Hammarstrom

Ett tidigt genombrott kom redan en månad senare på SM i Gävle, i augusti 2011, där Ståhl slutade femma och förbättrade sitt personliga rekord från 51,5 meter till 55,60 meter.

– Det var en breakthrough för mig. Jag blev glad och gjorde en kullerbytta och sprang ut i gräset. Jag blev så glad att det blev en nyhet i tidningarna, säger Ståhl.

Resten är modern svensk idrottshistoria – med det svenska rekordet som kronan på verket.

Under de här åren har det gjorts många träningspass i Växjö.

– Vesteinn är rak och tydlig. Jag tror att han har över 30 medaljer som tränare och han vet vad det innebär för att kasta över 70 meter och komma nära 75 meter. Han bästa adept Gerd Kanter har slängt 73,38, så han vet exakt vad innebär för att nå de här sista teknikdetaljerna i kasten som gör att man kan kasta långt och bli stark. Sedan gör han program som gör att man håller sig skadefri, och det är därför som jag har lyckats klara mig undan det. Vissa tränar alldeles för hårt och glömmer bort att stretcha, och då är det bara pang i stället för att ta det lugnt och satsa på kontinuitet och träna på successivt, säger Daniel Ståhl som pendlar till Småland och då bor hemma hos sin tränare.

Vid optimala förhållanden kan Daniel sätta världsrekord inom ett år.

Du har inte haft en enda skada under alla år?

– Nej, det var bara i hockeyn när jag pajade knäet när jag var 14 år. Det var efter ett slagskott och jag var borta ett halvår. Jag sköt ett slagskott och lutade mig lite bakåt och då flyttade sig knäskålen två centimeter. Då fick de knäcka tillbaka det på KS. Det var lite broskbitar bara, så det var inget korsband som tur var. Annars har jag aldrig varit skadad. Visst, lite vrickade fötter när jag var yngre, men nu har jag inte haft någonting de senaste tre, fyra åren.

Från 51 meter till 71 meter på sex år, har du mer i kroppen?

– Jodå, i framtiden i alla fall. Jag är bara 24 bast (fyller 25 den 27 augusti). Man kan hålla på med diskus länge. (Virgilijus) Alekna från Litauen slängde 70 meter när han var 41 år liksom, och har gjort många kast över 70 meter. Gerd (Kanter) har också kastat många kast över 70 meter och han är 38 nu. Diskus är en sådan gren att man kan hålla på tills man blir 35–40 år om man tränar rätt och håller sig skadefri. Jag är bara i början av karriären.

Foto: Emil Hammarstrom

Närmast väntar VM i London. Och det är en harmonisk svensk världsetta som flyger till England under torsdagen.

Kvalet sker under fredagen och finalen är på lördagen.

– På VM gäller det först och främst att ta mig till final. Det är steg ett. Jag tror att det kommer att krävas runt 63 meter. Sedan är det bara att gasa i finalen, säger Ståhl.

Din tränare tror att det kommer att krävas 68 meter för ett VM-guld?

– Det är som jag säger. Först måsta jag ta mig till final, sedan kan man snacka. Jag vet att alla vill att jag ska säga att jag ska ta medalj, men att klara kvalet är steg ett.

Fast på sikt är VM bara ett litet steg på vägen. Det stora målet är att slå östtysken Jürgen Schults världsrekord på 74,08 från 1986.

Jag kan inte lova när det där långa kastet kommer.

– Jag sa inför vi började träna tillsammans att det skulle ta åtta år innan Daniel blev världsetta, men nu har det tagit sex år. Jag tror att Daniel kan sätta världsrekord, och att det inte är någon annan som kan göra det. Vi går för det. Många pratar bara om medaljer, men jag tycker att det är roligt med rekord, att kasta längre än någon annan har gjort. Vid optimala förhållanden kan Daniel sätta världsrekord inom ett år. Det står jag för. Han tror det också. Det är ingen dröm utan mer en grej som vi vill göra tillsammans, och sedan plocka så många medaljer det bara går i framtiden, säger Vesteinn Hafsteinsson.

Daniel Ståhl tycks ta utspelet om världsrekord inom ett år med fattning när han sitter i ett bås intill kastplanen.

– Har Vesteinn sagt det? Jag tror på allt han säger.

Hur mycket sporrar världsrekordet?

– Jag har många år framöver där jag hoppas kunna ta det. Det är som jag sa innan med mitt 70-meterskast, att det kommer när det kommer. Jag kan inte lova när det där långa kastet kommer. Det kan komma om några veckor, eller så kommer det om tio år. Men jag ska försöka att ta det så fort som möjligt. Det vore kul att sätta världsrekord, det är det som jag har framför mig, säger Daniel Ståhl.

Foto i text: Emil Hammarström

Läs mer: DN tippar – så går det för svenskarna på friidrotts-VM

Fakta. Daniel Ståhl

Född: 27 augusti 1992.

Bor: Viksjö.

Familj: Pappa Jan (tidigare släggkastare), mamma Taina Laakso (tidigare diskuskastare) och storasyster Annelie (tidigare släggkastare).

Yrke: Diskuskastare.

Klubb: Spårvägens FK.

Längd: 200 centimeter.

Vikt: Cirka 150 kilo.

Tränare: Vesteinn Hafsteinsson.

Personligt rekord: 71,29 (Sollentuna, 2017).

Årsbästa: 71,29 (Sollentuna, 2017).

Mästerskapsmeriter: Femma i VM 2015, femma i EM 2016.

Fakta. Årets tio längsta diskuskast i världen

1. Daniel Ståhl, Sverige, 71,29, Sollentuna 29 juni.

2. Fedrick Dacres, Jamaica, 68,88, Kingston 11 februari.

3. Fedrick Dacres, 68,67, Kingston 21 januari.

4. Andrius Gudzius, Litauen, 68,61, Kaunas 3 juni.

5. Daniel Ståhl, 68,36, Salinas 21 april.

6. Fedrick Dacres, 68,36, Stockholm 18 juni.

7. Andrius Gudzius, 68,16, Szczecin 10 juni.

8. Daniel Ståhl, 68,13, Stockholm 18 juni.

9. Daniel Ståhl, 68,11, Salinas 22 april.

10. Daniel Ståhl, 68,07, Halle 20 maj.

Fakta: Världsrankningen i diskus

1. Daniel Ståhl, Sverige, 71,29.

2. Fedrick Dacres, Jamaica, 68,88.

3. Andrius Gudzius, Litauen, 68,61.

4. Philip Milanov, Belgien, 67,05.

5. Robert Urbanek, Polen, 66,73.

6. Lois Maikel Martinez, Spanien, 66,67.

7. Andrew Evans, USA, 66,61.

8. Lukas Weisshaidinger, Österrike, 66,52.

9. Robert Harting, Tyskland, 66,30.

10. Piotr Malachowski, Polen, 65,90.

Övriga svenskar:

12. Niklas Arrhenius, 65,72.

25. Simon Pettersson, 64,88.

35. Axel Härstedt, 63,90.

94. Leif Arrhenius, 60,48.

Fakta. OS-finalen i diskus 2016

1. Christoph Harting, Tyskland, 68,37.

2. Piotr Malachowski, Polen, 67,55.

3. Daniel Jasinski, Tyskland, 67,05.

4. Martin Kupper, Estland, 66,58.

5. Gerd Kanter, Estland, 65,10.

10. Axel Härstedt, Sverige, 62,12.