Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-20 23:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/malin-fransson-mer-pengar-tvattar-bort-stampeln-som-rikemanssport/

Sport

Malin Fransson: Mer pengar tvättar bort stämpeln som rikemanssport

Det svenska silverlaget från VM 2018, Malin Baryard Johnsson, Henrik von Eckermann, Peder Fredricson och Fredrik Jönsson, har alla tagit sin egen väg till världstoppen. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Ökningen av prispengar är det bästa som kan hända hoppsporten.

Det skulle för alltid kunna tvätta bort stämpeln som rikemanssport.

Varje gång jag skriver om hur mycket pengar som ryttare rider in vid olika tävlingar händer samma sak. Ett stort antal mejlare hör genast av sig med kommentarer i stil med ”de där rika behöver inga pengar”.

Synen på ridsporten som någon form av lyxig hobby i stället för professionell idrott manifesterade sig ännu tydligare de två gånger Peder Fredricson tilldelades Jerringpriset.

Att människor utanför idrottens värld tycker det är orimliga pengar som är i omlopp är det enkelt att ha förståelse för. Svårare är att hitta en förklaring till varför folk som tycker det är helt okej att NHL-spelare tjänar 50-100 miljoner kronor per år tycker att det är så anmärkningsvärt att även hoppryttare nu kan rida in ett antal miljoner.

Tilläggas bör dessutom att såväl fotbolls- som hockeyspelare får så gott som hela sin lön – med undantag från procenten till agenten – insatt på sitt eget konto.

Ryttarna ska däremot dela med sig av prispengarna till hästägaren, och dessutom ansvarar de själva för en stor del av kostnaderna kring den stora verksamhet som krävs för att nå de här framgångarna.

I det inkluderas resekostnader, hästskötarnas lön och så vidare.

Bland de svenska hoppryttarna är det få som har fått sina karriärer serverade på silverfat. Majoriteten av dem har ingen egen stor förmögenhet som grund utan har tack vare sin skicklighet lyckats locka hästägare att satsa på dem.

Och det är när det gäller intresset från hästägare som ökningen av prispengar kan komma att få stor betydelse.

I många år har ridsporten i Sverige burits upp av hästägare som brinner för sporten, och som har en ekonomi som gör det möjligt för dem att köpa dyra hästar väl medvetna om att de aldrig kommer få någon egentlig avkastning på sin investering.

I längden är inte det hållbart.

Ridsporten måste ta steget från att i huvudsak locka ”välgörare” till att i stället locka hästsponsorer som också kan se en ekonomisk vinning av att satsa. Något som också gör dem beredda att stanna kvar i sporten under en längre tid, och inte sälja sin häst direkt när ett bra bud kommer.

Den här utvecklingen genomgick de större lagidrotterna för länge sedan. I dag räcker det inte längre med att vd:n för det stora företaget råkar älska ett lag. Majoriteten av hockey- och fotbollslagens sponsorer – eller samarbetspartners som det nu så fint heter – kräver något tillbaka på sina satsningar om inte alltid i form av rena pengar så i form av positiv uppmärksamhet.

Om antalet hästägare som är beredda att satsa ökar kommer också flera svenska ryttare att få chansen att lyckas.

Det i sin tur gör att sporten växer, och att ryttarnas egna ekonomiska bakgrund inte längre hamnar i fokus utan i stället deras skicklighet.

Så hur paradoxalt det än kan låta kan ökningen av prispengar göra att den förlegade synen på ridsport som en rikemanssport tvättas bort.

Det vore inte en dag för tidigt.