Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 17:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/malin-fransson-tonaren-ar-en-forvirrande-tid-aven-for-hockeyspelare/

Sport

Malin Fransson: Tonåren är en förvirrande tid – även för hockeyspelare

Bronslycka på isen när Juniorkronornas lagkapten Adam Ginning firar med lagkompisarna. Foto: Erik Simander/TT

OSTRAVA. De må vara mer beresta än de flesta tonåringar. De må redan tjäna pengar på sin idrott, och i framtiden kommer några av dem att bli dollarmiljonärer.

Men när de spelar i junior-VM är det för att de är just juniorer. I det ingår att inte veta allt och att ibland göra misstag.

Söndagen var slutpunkten för årets junior-VM i Tjeckien. Elva intensiva mästerskapsdagar är över.

De svenska juniorerna har en bronsmedalj med sig i bagaget när de på måndag flyger hem till Sverige igen.

För ledarna börjar allt snart om igen. Om bara några veckor när de ska börja blicka mot nästa års JVM i Edmonton. Men för 16 spelare i det svenska laget var det här den sista resan med gänget.

Deras vägar kan komma att korsas även de kommande åren, men juniortiden är över. För vissa väntar en hockeyframtid med framgångar och lukrativa NHL-kontrakt.

För andra kommer hockeyn sakta fasas ut ur deras liv. Det blir några år i allsvenskan, något år i division I och sedan är de färdiga och vill ägna sitt liv åt något annat.

Det vet varenda en av de 23 spelarna i det svenska laget. För även om de just nu delar samma dröm är den krassa verkligheten att bara några av dem kommer uppnå allt som de hoppas på.

Det är därför JVM är en sådan viktig turnering för de här tonåringarna. Där och då lever fortfarande drömmen, och de får dessutom dela den med sina nära vänner.

Med åren kan jag tycka att det här börjar glömmas bort.

JVM tenderar allt mer att kunna jämställas med A-VM, och där inkluderar jag både det som händer på isen och den bevakning som görs i media av sådana som jag.

För att inte tala om det som händer på sociala medier.

Där kan vuxna människor utan minsta nyans ta heder och ära av en tonåring för att han tappat puck vid fel läge.

Ofta görs det med motivering att de här spelarna ju faktiskt redan spelar i SHL – eller till och med NHL – och därför kan man begära mer av dem. 

Men när de spelar med sina A-lag förväntas inte de här juniorerna leda sina lag varken på eller utanför isen. Runt dem finns då ett gäng rutinerade spelare som svarar för tryggheten, och som ger tonåringarna möjlighet att koncentrera sig på sitt eget spel.

I JVM ska däremot 19-åringar kliva fram som ledare och ta ansvar inte bara för sig själva utan för hela gruppen. 

Det gör att de två verkligheten egentligen är helt olika.

Det här betyder inte att det ska daltas med dem. Junioridrott på den här nivån är resultatbaserad. Krav ska ställas och förväntningar ska finnas.

Men de måste likväl ställas i relation till var de befinner sig i sin hockeyutveckling.

För även om många av juniorerna i intervjuer i dag talar på samma sätt som de har hört sina äldre lagkompisar hemma i Sverige göra betyder det inte att de med automatik är mycket klokare och visare än andra svenska tonåringar.

Tonåren är en förvirrande tid för alla. Man kan inte snabbt nog bli vuxen, men samtidigt kan man vara livrädd för det ansvar det innebär. Där är det ingen skillnad om du funderar på vilken universitetsutbildning du ska gå, eller om det NHL-lag som draftat dig verkligen tänker satsa på dig.

Med allt det här som bakgrund är det därför jag fortfarande ler när jag tänker på mötet med Nils Höglander på spelarnas hotell i Polen i början av turneringen. 

Att höra hur han gång på gång använde uttrycket att ”hockey måste få vara kul” kändes så rätt och riktigt.

Det är den känslan som måste vara drivkraften.