Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-24 01:41
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/martas-tarar-i-frankrike-sa-minns-vi-fotbolls-vm/
Det är svårt att jämföra idrottshändelsers betydelse.
Men 2019 höjde sig ett mästerskap över mängden när det gällde själva dess symbolvärde.
Fotbolls-VM var glansnumret under ett år då damfotbollen troligen klev ut i strålkastarljuset en gång för alla.
Brasilianskan Marta stirrade rakt in i kameran efter att Brasilien slagits ut av Frankrike i åttondelsfinal. Det som följde var turneringens starkaste brandtal, riktat till unga brasilianska fotbollsspelare:
– Damfotbollens överlevnad hänger på er, sade Marta med tårar i ögonen.
– Det handlar om att vilja mer, att träna mer, att ta hand om sig själv bättre, det handlar om att vara redo att spela 90 minuter och sedan ytterligare 30 efter det. Så det är det jag ber alla tjejer om. För det kommer inte alltid att finnas en Formiga, en Marta eller en Cristiane, sade hon och syftade på de andra rutinerade stjärnorna i laget.
Självklart hade Marta en poäng, hon kan inte bära brasiliansk fotboll på sina axlar för alltid. Samtidigt visade VM att hon inte längre, som det senaste decenniet, behöver bära oket av att vara hela damfotbollens enda riktiga superstjärna.
Megan Rapinoe ledde ett favorittippat USA till guld, men Ballon d'Or-vinnaren stod inte likt Marta ensam i strålkastarljuset. VM nådde ut till fler människor än någonsin tidigare – 1,12 miljarder tv-tittare, i snitt 17,27 miljoner per match, såg mästerskapet – och en rad nya idoler tog sig igenom bruset: Lucy Bronze och Ellen White i England, Viviane Miedema och Sherida Spitse i Nederländerna, Sam Kerr i Australien, Saki Kumagai i Japan, Rose Lavelle och Alex Morgan i USA, Amandine Henry och Griedge Mbock i Frankrike, Caroline Graham Hansen i Norge, Cristiane Endler i Chile och Barbara Bonansea i Italien.
Och då har vi inte ens nämnt de svenska bronshjältarna, som skrällde sig fram till en tredjeplats. Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Nilla Fischer, Caroline Seger och Fridolina Rolfö var några av dem som stack ut i Sverige. En annan var Hedvig Lindahl.
Den svenska målvakten kom till mästerskapet med ett kraftigt sargat självförtroende efter att ha blivit petad i Chelsea. Men under VM visade hon med eftertryck att hon fortfarande tillhör världens bästa målvakter.
Den då klubblösa Lindahl – hon skrev på för tyska storklubben Wolfsburg efter mästerskapet – var en av Sveriges nyckelspelare och aldrig var det tydligare än när hon säkrade svenskt avancemang genom en mäktig straffräddning i åttondelsfinalen mot Kanada.
VM blev också målvakternas stora mästerskap. I början av turneringen väckte Chelseas tränare Emma Hayes en gammal diskussion till liv genom att föreslå mindre målburar i damfotbollen. VM-insatserna från spelare som Lindahl, Chiles Cristiane Endler, Nederländernas Sari van Veenendaal och Argentinas Vanina Correa utplånade den diskussionen.
Och ingen satte mer kärnfullt ord på det förlegade i debatten än Sveriges andramålvakt Zecira Musovic. Efter Lindahls högklassiga straffräddning mot Kanada, skrev hon på Twitter:
”Synd att målet inte är mindre, då hade Hedvig kunnat rädda bollen med huvudet ju.”
Två frågetecken lämnade VM också efter sig. Dels blev antalet sålda biljetter något av en besvikelse – matcher som Kamerun–Nya Zeeland lockade bara runt 8.000 åskådare – och dels kom en teknisk nymodighet att stjäla onödigt mycket uppmärksamhet.
Videogranskningssystemet VAR har sedan det infördes utgjort något av en såpa, och det är inte helt lätt att avgöra om fotbollen har blivit mer rättvis eller bara mer förvirrande. Under VM hackades många matcher sönder: tilldömda straffar drogs tillbaka när spelaren redan stod vid straffpunkten, målskyttar vågade knappt fira och i vissa matcher var man inte ens säker på att en slutsignal verkligen var en slutsignal.
Englands Ellen White hade särskild anledning att känna VAR-frustration. Hon fick mål bortdömda efter videogranskning både i semifinalen mot USA och i bronsmatchen mot Sverige.
– Jag är besviken över besluten. Men det är VAR och det är fotboll, sade hon efteråt.
