Det är tung luft i Haninge boxningsklubbs lokaler. Deltagarna på träningen är fler än vanligt. I ringen hoppar fokuserade barn och ungdomar fram och tillbaka på tårna samtidigt som de duckar för slag från en osynlig motståndare. I mitten av ringen står Europamästare i lätt weltervikt Anthony Yigit. Med alla ögon på sig ropar han ut att det är dags för drickapaus och skaran av barn skingras på några sekunder.

Anthony har åkt till den lilla lokalen i Brandbergen mellan sina träningar för att inspirera den yngre generationen.

– Ungdomar behöver en förebild, och det är det jag vill vara, säger han. Alla börjar någonstans och nu börjar vi här.

Om en månad ska han försvara sitt mästarbälte mot spanjoren Sandro Martín i Stockholm, men det var inte alltid självklart att det var boxare han skulle bli. Anthony började med boxning först som tonåring.

– Jag hade tiden emot mig, och nu vill jag ge andra chansen jag inte fick.

Det var i Skarpnäcks boxningsklubb som allting började, för den då femtonåriga Anthony blev boxningen ett sätt att få disciplin och ett mål. Elva år senare står han här för att visa att han inte glömt var han kommer ifrån. Flera år utomlands har gjort att han känner sig mer säker på sin egen erfarenhet och Yigit är nu tillbaka i Sverige för att fortsätta sin satsning på hemmaplan.

Vattenpausen är över och Anthony fortsätter med att visa hur en uppercut ska se ut. En av deltagarna tappar balansen och boxningsproffset erkänner han att det har hänt honom själv många gånger.

– Jag var ingen talang, det fanns folk som var bättre än jag men jag har jobbat hårt för att ta mig dit jag är i dag. Men ju mer jag kämpar desto lättare blir det.

26-åringen är en av många duktiga svenska boxare som slagit igenom de senaste åren, och enligt Yigit är det den mer accepterande synen på sporten – där proffsmatcher tidigare inte var tillåtna i Sverige – som gjort att fler valt att satsa.

– När vi får göra det vi älskar så blir det bra, säger han.

Men han vill inte att barnen ska tro att det kommer enkelt. Tålamod har varit en av de viktigaste ingredienserna i Yigits framgångsrecept. Många tuffa matcher i början av karriären gjorde att Yigit flera gånger tänkte att boxning inte var det han var menad att göra. Efter OS i London, där Yigit åkte ur i åttondelsfinalen mot blivande silvermedaljören Denys Berinchyk, övervägde han att sluta om han inte fick något proffskontrakt. Det fick han, och sedan första proffsmatchen i april 2013 har han gått tjugo matcher, vunnit nitton och gått en oavgjord.

– I början ville jag sluta flera gånger, men jag hade tålamod och nu kan jag använda det för att hjälpa andra som det har hjälpt mig.

Yigits entusiasm och kärlek till sporten är lätt att se, och för alla som tagit sig till den lilla hallen i Brandbergen smittar den av sig.

För Ines Azmani, 8 år, har boxning aldrig lockat, men när lillebror Amir, 6 år, ville gå på provträning med en Europamästare följde hon med. Nu står syskonparet sida vid sida och vill komma tillbaka för att träna mer

– Jag håller på med balett, gymnastik och fotboll men det här var roligare än allt! säger Ines.

För Anthony Yigit är målet med boxningen att en dag på titulera sig världsmästare, men han menar att det inte är det viktigaste med boxningen

– Kolla vartifrån jag kommer, det är tack vare boxningen som jag är här. Boxningen tillåter barn att vara kreativa när det gäller vad de vill göra i framtiden, den öppnar dörrar.