Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Mästarens långa väg mot femmilen

02:39. DN:s Johan Esk och Jonas Lindkvist har följt Johan Olssons tuffa uppladdning inför skid-VM i Falun.

Molly Olsson, 3 år, brukar ta fram autografkortet med en skidåkare från femmilen i VM 2013.

– Här tränade du. Och här var du bäst.

– Nja, där tävlade jag. Men jo, den dagen var jag bäst, svarar pappa Johan.

DN har exklusivt fått följa med på vägen mot VM. Där ska Johan Olsson bli bäst igen.

Det var sista dagen av VM 2013. Det var kampen mot de fem milen, de andra åkarna, den egna smärtan. Den sanslösa solokörningen rakt in i svenska idrottshistorien.

Johan Olsson vet hur man vinner ett klassiskt guld. Han har ingen aning om vad som krävs för ett nytt. Väder och valla. Motståndare och material. Det är yttre omständigheter som kan avgöra resultatet.

Johan Olsson siktar på att försvara VM-guldet, men resultatmål fungerar inte för honom.

Johans mål är att besegra Olsson i träning och tävling. Gör han det – då blir det svårt för någon att besegra Johan Olsson.

Fotograf Jonas Lindkvist och jag har följt Olsson mot VM. Sista träffen är på en italiensk bergsplatå. Seiser Alm ligger på 1 800 meters höjd, solen steker, vidderna är vita. Olssons resa mot VM har varit stökig och bökig och han säger inte mycket om sina chanser. Allt är som vanligt, alltså.

Kompisen Daniel Richardsson har kört med Johan här, förbundskapten Rickard Grip har sett honom träna. Båda tror stenhårt på Johan Olsson i femmilen.

När Johan avslutat ett par timmars skejtpass med Marcus Hellner – de letade mest bra partier för nästa intervallpass – då skrattar han till och säger:

– Deras förväntningar är väl priset jag får betala för mina tidigare mästerskap.

Johan Olsson är mannen som pratar ner sig själv och sedan lyckas i mästerskap. Han är också mannen som fått sin karriär kantad av sjukdomar och skador.

En solig aprilmåndag i Stockholm 2014 syns sviterna av en märklig idrottsskada.

2004 kraschade Johan under en cykelträning. Han trodde att munnen var full av grus. Det var tänder.

Nu har det blivit inflammation där en plasttand suttit, varet riskerar att gå upp i hjärnan. I väntan på att det ska fixas visar Olsson upp en piratglugg när han ler.

Det gör han ofta den här dagen. Familjen Olsson softar i Humlegården. Dottern Molly sover i vagnen, Signe finns fortfarande i Annas mage. Johan har nyligen bestämt sig för att satsa minst en säsong till. Han kommer att träna hårt många dagar och för att orka måste han se till att njuta av de lediga.

Egenskapen att lägga träningar och tävlingar bakom sig fanns inte alls i början av karriären. Det skulle ältas till förbannelse. Anna och mentala coachen Stig Wiklund ligger bakom förvandlingen.

I Liberec 2009 blev Johan Olsson världsmästare – för åkare med fästvalla.

Andra åkare körde på ruggade skidor. Sju av dessa kom före Olsson. Han hade varit i sitt livs form men ändå chanslös med sina skidor och efteråt var han helt knäckt. Till slut ruttnade Anna. Hon tävlade i samma VM och sade:

– Du får fram till klockan sex på dig att deppa. Sedan kommer du och äter middag med oss andra.

Johan satte på den deppigaste musik han kunde hitta. Sen körde han huvudet i kudden. Fram till 17.57. Då var det bara att gå vidare.

Lerdala, 20–21 maj 2014

Johan Olsson kan fortfarande bli nervös när han ska träna med kompisarna i landslaget.

Det kommer att göra ont, andra kan ligga bättre till i träningsfasen och han vill inte bli avhängd.

Längdlandslaget gjorde succé i OS. Första lägret inför Faluns VM sker i Hellner-land. Mamma Kerstin tar emot i receptionen på Flämslätts kursgård till Charlotte Kallas förvåning, Marcus Hellner visar upp sin nyfödda dotter och en fabrikant visar upp nya rullskidor som åkarna fingrar på.

Johan upplever att lagandan är bättre än när han själv kom med 2000. Men de här idrottarna är i första hand individualister ut i stavspetsarna.

– Jag tror inte någon tänker på lagmålet inför VM, hur många medaljer vi ska ta, säger Olsson senare.

– Man vill att det ska gå bra för alla men man är så inne i sitt eget arbete.

Ledarna betonar vikten av att inte köra för hårt. ”Tänk på att ni är olika träningsfas.” De talar för döva öron. Rullskidorna åker på och de som känner sig starka öser på, de som inte orkar blir avhängda.

Det är sommarens första dag i Västergötland och naturromantiken har en orgie med porlande forsar, doftande syrenbuskar, blommande fruktträd. Ett maskrosfält ser ut att brinna och kor rusar inåt hagen när åkarna dundrar fram.

Johan Olsson har inte åkt rullskidor på sju månader på grund av förra säsongens skada, han sliter sig genom passet och hänger med.

På kvällen ligger han utsträckt i allrummets soffa och verkar sova. Daniel Richardsson läser en tidning, nykomlingen Simon Persson, som fört in stora tatueringar i skidlandslaget, sitter mest tyst. Emil Jönsson och Calle Halfvarsson surrar om hur kort de skulle hänga med en maratonvinnare. Om stämningen blir för grabbig kommer en blick från Anna Haag och tar ner nivån.

Åkarna är konkurrenter, kollegor och kompisar. De känner varandra så bra att de inte behöver prata jobb. Johan kan ibland känna att han växt ur gruppen. Inte mentalt. Men det är ändå en 34-åring med andra barnet på väg som slöar i soffan. Andra är tio år yngre och knappt ens sambo.

Johan minns sina första läger. Han såg hur hårt Per Elofsson tränade och var säker. ”Den nivån kommer jag aldrig att nå”.

– Nu har jag gått från att vara en i mängden i laget till att ha en roll som pådrivare och kanske inte mentor, det låter krystat, men jag delar gärna med mig av saker.

Lägret i Lerdala kom egentligen helt fel för Johan Olsson. Han var inne i en rehabperiod som sjukgymnasten Pierre Johansson lagt upp.

Den ska göra att Johan blir av med skadorna som stört senaste säsongerna.

Därför plågas Johan Olsson i slutet av maj 2014 på en massagebrits i en ljus bostadsrätt i Lilla Essingens Luxområde. Pierre bor där och nu hittar han ömma punkter. För tredje gången i Olssons karriär ska Pierre lösa fysiska problem.

Under sommarmånaderna stämmer jag av med Olsson då och då. Tre månader och tre dagar efter att vi träffats hos Pierre, den 29 augusti, låter Johan lycklig i telefon. Han kan springa utan att ha ont.

Annas släkting har en stuga i Borgafjäll, Johan har varit ute på fjället med Molly på ryggen, nu väntar ett par timmars löpning. Han kommer att ta med dricka, jacka om det börjar blåsa, karta och en klocka med gps om han hamnar vilse på berget.

Han ligger efter med träningen men det är logiskt.

– Vi har flyttat och fått tillökning under sommaren. Det känns i kroppen att man inte är 20 och singel längre.

Den som svänger av E4:an mot Östersund har snart Sundsvalls centrum nere till höger och villor som klättrar uppför sluttningen till vänster.

I en villa bor Johan Olsson, inte långt ifrån Charlotte Kalla. De tränar inte ihop. Johan vill alltid välja när och hur han ska träna.

Men när du skadade nacken i Öster­sund 2011 så körde du ju med Mathias Fredriksson…

– …jo, men Mathias låg på som en iller i telefon, ibland orkade jag inte säga nej.

Anna Olsson sitter med Signe i famnen när vi kliver in villan. Det har gått sex månader och en dag sedan vi sågs i Stockholm.

– Det har hänt rätt mycket sedan dess, säger Anna. Vi har flyttat hit från Östersund och när vi skulle få nycklarna till huset hade vi fått Signe på natten före, hon kom tre veckor för tidigt. Då fick Johan fara och hämta alla papper och jag fick skriva fullmakt och vi hade beställt allting med målarna, så det var bara att köra på med det.

– Vi har bott lite spartanskt i sommar med en liten som just har kommit och Johan som ska träna mycket. Det är många lådor kvar att packa upp.

Det är möjligt att det finns ouppackade lådor men just nu präglas stämningen av stillheten hos en tvåbarnsfamilj när den minsta sover och den större inte är hemma.

Lugnet bryts. Huset fylls med liv. Molly sveper in. Senaste gången jag träffade henne fingrade hon på pappas guldmedalj i målfållan i Val di Fiemme. Nu ställer hon in siktet på syrran och spricker upp i ett stort smajl när hon ger en innerlig kram och ett:

– HEEEEJ, SIGNE! VAD GÖR DUUUU HÄR?

– Molly, Molly, vänta lite, säger Johan. Vad har vi sagt om att inte prata så högt så nära örat?

 

Molly vill ha pannkakor, så pappa fixar pannkakor. I köket ser jag två tecken på att det bor en skidstjärna här. När Johan måttar upp smeten finns en ovanligt stor burk med sportdryckspulver bredvid på bänken. Burken har förbundets logga. Och till vänster om kyl och frys, bland bunten av papper som ska gås igenom finns autografkort med bilden av guldloppet.

Ute i förrådet finns en skivstång, en bänk för styrketräning, en stakmaskin och så skidor lite här och var. Men sånt kan finnas hos en elitmotionär. Så vänder jag mig om och på arbetsbänken, bland vallautrustning och någon slipmaskin och ett par tomma glasflaskor, där fastnar blicken. På priset från Idrottsgalan, Årets prestation 2013.

Johan Olsson bodde sina första år i Skultuna, familjen flyttade in till Västerås när han var tre år, vid elva flyttade Olssons till Östersund.

Johan hade spelat hockey och fotboll, i Östersund ville han testa skidor. Hur svårt kunde det vara?

Vintern när han skulle fylla tolv startade han i sitt första skidlopp. Hoarundan i Ytterhogdal. Han kom sist.

Året efter vann han samma lopp och blev femma i landet. Ytterligare ett år senare var han bäst i landet.

Vad hände?

– Jag började träna. Det var så enkelt. Jag hade mest bara spelat fotboll på somrarna. Men jag har en bror (Erik) som år sju år äldre, han åkte skidor och tog med mig på träningen. Tränar man med dem som är sju år äldre kan utvecklingen ta fart.

Johan togs regelbundet ut till Östersunds stadslag i fotboll men tappade sin plats. Ledarnas motiv var att han missat vinterträningar. Johan, som då tränat skidåkning, tyckte att han var värd en plats i laget, blev besviken och lade av. Svensk fotboll tappade en anfallare, skidsporten behöll en blivande mästare.

– När jag var liten ville jag bara bli proffs. I nånting.

– Jag har haft det här som levebröd sedan jag blev senior. Senaste sommarjobbet var när jag var 17 eller 18 år. Då hjälpte jag brorsan att putsa om husfasader i Härnösand.

– Efter karriären kommer vi att klara oss en sommar, sedan måste jag börja jobba.

Vill du bli tränare eller ledare?

– Inte i nuläget. Mer något med marknadsfrågor när det gäller skidåkning.

– Jag har aldrig blivit rik på min skidåkning. Jag skulle ha kunnat jobba mer kommersiellt men det har aldrig varit en drivkraft. När jag vunnit VM-guldet ringde agenter som ville hjälpa mig, men då hade jag inte kunnat styra min agenda. Jag tycker att den egna kontakten med företag är rätt kul, att komma ut och träffa folk i vanliga arbetslivet i stället för att bara vara i idrottsbubblan.

När Molly föddes började bristningarna komma i idrottsbubblan. Den här hösten har hon fått börja på förskolan, trots att Johan vet att det ökar risken för sjukdomar.

– Fram till OS var det en mer kompromisslös inställning. Men Molly behöver vara med andra barn, min karriär kan inte vara lika viktig som barnens uppväxt, säger Johan.

Johan drar vagnen med en sovande Signe i parken som lutar ner mot stan, Anna går bredvid, Molly försöker fånga löv. Vi stannar vid en bro. Bäcken brusar, höstdagen håller på att ta slut, det gör Johan Olssons karriär också.

– Jag har blivit bättre sedan jag blev pappa, mycket för att betydelsen av skidåkningen minskat. Tidigare har jag varit manisk i min strävan att utvecklas som åkare. När jag ser barnen påminns jag om att karriären har ett bäst-före-datum. Men den punkten har inte kommit än.

I en övergiven företagslokal testar Johan Olsson sina gränser igen. En nackskada hösten 2011 tvingade honom upp på rullbandet för att kunna träna. Han blev kvar där. Rullbandet har blivit ett rutinmässigt träningsredskap.

Hans förmåga att plåga sig på bandet har tagit mytiska proportioner i skidkretsar. Martin Johnsrud Sundby vill vara en fluga på väggen här för att se vad som händer, han har själv börjat köra mer på bandet.

Bandet lutar åtta grader. I intervallerna ska Johan hålla 11,8 kilometer i timmen. När Avicii dånar i rummet tänker jag på vad han sagt. Drivkraften är inte att vinna ett nytt VM-guld.

”Det är fortfarande härligt att köra skiten ur mig. Jag vill se hur långt jag kan ta min träning. Jag har kvar viljan att slå mina personliga rekord. Det är drivkraften”.

Men nyss, på väg hem från parken sade han:

– Ibland kan det komma en tanke när jag är på bandet. Ingen ser, ingen hör, jag är helt själv med 188 i puls. ”Vad fan håller jag på med? Det blir som en kamp mot meningslösheten.

Beskriv känslan när du slår personliga rekord mot när du besegrar andra i tävling?

– Det handlar lik förbannat om att spöa sig själv. Är man med i täten mot slutet är det någon inom en som skriker ”kör, kör, kör”. Samtidigt är det något som bara vill ta stopp.

Det ligger en hund begravd mellan mig och Johan Olsson.

I november 2005 dog Johans familjs hund Bonzo. Han och Anna valde att inte tävla då och jag sågade paret hårt för det.

Jag har tidigare berättat för Johan att jag aldrig fått så mycket skit för något jag skrivit men jag tycker ändå att ämnet är känsligt att ta upp.

Nu gör jag en fuling. Intervallpasset är slut, Johan är som mest trött, då passar jag på.

Om hunden hade dött nära ett OS eller VM, hade du åkt hem då?

– Ja, det tror jag. Mina känslor har alltid varit viktigast, jag har aldrig känt att jag ska tävla till varje pris.

Den pampiga byggnaden vid torget heter Sundsvalls stadshus, trots att förvaltningen flyttat. En bred stentrappa upp ska ett 70-tal personer från fackförbundet Vision lyssna på en frukostföreläsning. Om Johan skulle göra den själv hade han varit mer nervös än inför ett VM-lopp.

Nu är hans mentala coach Stig Wiklund med. När de började jobba för elva år sedan suckade Stig för själv. Hur skulle han få ordning på den här bräckliga figuren? Några år senare kunde Olsson acceptera att han var sjuk ibland, inse att han faktiskt inte var sjuk and­ra gånger, han klarade till och med att tävla utomlands.

– Det var min fru som tyckte att jag skulle börja med mental träning, berättar Johan under föreläsningen.

– Ligga på en divan och prata känslor. Det var inget för mig tyckte jag då.

– Nu är det mentala integrerat i all träning. Jag skulle aldrig ha klarat de fem milen i Val di Fiemme annars. Jag och Stig har plockat fram modighetsmål. Ett är att plocka ut allt ur mig under träning. Hur trött vågar jag vara?

”Har du alltid haft bra självförtroende?” undrar en åhörare.

– Nej, jag får ofta leta självförtroendet i mig själv. När jag inte tror på mig själv har jag en fallskärm som gör att jag inte faller lika djupt. När jag står på startlinjen kan jag inte tvivla.

Ett par timmar senare bryter solen fram genom svarta moln över Aln­ön. Johan Olssons rullskidor tar honom i skejtstil förbi skylten till djurpensionat Sötnosar.

En backe är bökig att ta sig upp med bil. Johan matar på framför oss, han tycker att utsikten över naturen där uppe är belöning för backen.

Jag minns vad flera landslagsåkare sade i Lerdala. Bilar och långtradare sänker inte farten, de svänger knappt ut längre för en rullskidåkare. Kanske säger det något om det allmänna klimatet i Sverige.

Här, på andra sidan Alnöbron, kan Johan åka i fred. Efter tre timmars åkning undrar jag:

Har du tänkt på att det finns motionärer som i huvudet ”är” Johan Olsson när de åker rullskidor eller vanliga skidor?

– Nej, det tror jag verkligen inte. Däremot finns det en hel del som försöker vara Petter. Det ser man på deras åkstil.

Olssons och Northugs respekt är stor och ömsesidig. Men att Olsson inte hamnat i ordkrig med Northug är också logiskt.

Olsson är ingen citatmaskin som jagar rubriker eller vill provocera. Det är långt till Björn Ferry från Johan Olsson.

Gunde skulle gråta och Sixten skulle snurra i graven om de såg hur den här skidkungen fyller på depåerna. Pitabröd med falafel, tomatsås och sallad. Var är lasset av potatis och pasta? Var är skogshuggarmaten?

– Om jag äter jättemycket tänjer jag ut magsäcken och får leva med det hela livet som en arbetsskada.

Jag tittar på Johan. Tänker att risken knappast är akut men lyssnar vidare:

– Vissa skidåkare vräker i sig kolhydrater men i det stora hela är Gunde-metoden förbi. Jag försöker tänka mer på att äta rätt fetter. Det blir mycket avokado och nötter. Jag har en väldigt restriktiv hållning till kosttillskott.

Johan Olsson kan inte minnas när han hade en säsong som inte stördes av sjukdom eller skada. Nu vill en virussjukdom inte släppa greppet. Han har tävlat och vunnit i säsongens första helg, 21–22 november i Bruksvallarna. Nu får han stryka tävling efter tävling. December är en halsond mardröm men Olsson har varit med förr, har kommit tillbaka snabbt förr. Först på årets sista dagar kan han börja träna ordentligt igen.

Första söndagen 2015 ska jag passera Sundsvall. Jag messar en fråga om han hinner ta en snabbfika.

Han svarar:

”Hej. God fortsättning.

Ursäkta sent svar, jag har inte varit säker på om jag skulle var kvar i Sundsvall med tanke på vädret. Blev kvar hemma men hinner inte med en kort fika. All tid är vikt åt träning och återhämtning i nuläget för att ha en liten möjlighet att komma till VM.

Mvh

Johan”

Ett par veckor senare är vi på väg att ta en fika.

I januarikvällens svarta norr­lands­mörker ställer jag frågan från baksätet i Johan Olssons bil:

Alla skador och sjukdomar du haft, kan det vara kroppens sätt att säga att du behöver vila från din hårda träning?

Jag har fortfarande inte lärt mig hur mina frågor ska landa. Den där tystnaden han först möter frågor med gör mig ännu osäker. Men han svarar:

– Jag har själv tänkt att det kanske kan vara så.

Efter en dubbel espresso och en grillad macka på Café Loftet i Funäsdalen kör vi tillbaka till Bruksvallarna. Johan Olssons träningsgruva. Familjen är kvar hemma medan Johan tränar, lyssnar på Bon Iver, sover, tränar, vilar, tittar på GW, äter. I knappt två veckor. Det blir ingen intervju i stugan, vem vet var mina och fotograf Jonas baciller varit?

Men vi får titta in och kan driva med hans asketiska måltid. Han ska tappa ett par kilo, så det blir bara en mager kyckling och en sallad. Kan han inte i alla fall öppna den där vinflaskan på hyllan? Den står där som en påminnelse om ett annat liv, en annan tid.

Jonas skämtar om att han vill ta en bild på när Johan korkar upp det där vinet. Det kan vi glömma.

Anna råkade en gång säga i en intervju att hon gillar ett gott vin till en god måltid. Det skulle hon inte ha gjort. Folk blev galna, så skulle inte en idrottsförebild säga.

Nu är det väl Johan som skämtar? Tyvärr inte.

(Och till dem som blev sura på Anna kan jag meddela att Johan mer och mer gått över till champagne, det avslöjar han under ett fyspass i gymet).

Ånnaboda, utanför Örebro, 28 januari 2015

Johan Olssons gamla idol Thomas Wassberg står i Åsarnas vallastuga, sicklar och har sig. Johan kommer knallande i joggingskor och dunjacka och en drickaflaska i handen. Han ska tävla igen, det var länge sedan.

Det är nu han ska få besked att det är värt att satsa vidare mot VM. I regn och rusk och med strulande bindningar tar han ett SM-brons och får ett VM-besked.

Men tävlingsdagen är inte över. Dopningskontrollanterna ska ha sitt. Det tar 30 minuter för Johan att lämna dropparna som behövs.

– De testade mig i går också och för två veckor sedan gjorde de hembesök i Sundsvall. Jag tycker att det är bra.

Några veckor senare ska Internationella skidförbundets dopningsexpert Rasmus Damsgaard säga att han tror att det finns medaljörer från VM 2013 som inte åkt fast än.

Femmilsmästaren kommer inte att bry sig. Han kan ändå inte göra något åt vad andra säger. Lika lite som han kan göra något åt vad and­ra trycker i sig.

– Du vet ju hur jag är, säger han på väg från dopningskontrollen till Åsarnas vallastuga.

– Jag är superegot när det gäller träning och prestation. Jag tänker inte på vad andra pysslar med. Börjar man tänka att de där kanske håller på med det och det, då får man fel inställning och börjar tänka ”äh, det här går inte.”

En mer chansartad form av ”tillåten dopning” är att träna på hög höjd. De fysiska effekterna är varierande från person till person, de mentala vinsterna är minst lika betydande.

Under knappt två veckor är Johan och landslaget på den italienska bergsplatån där OS-bitarna började falla på plats för ett år sedan. Nu är VM nära, snart är lugnet över på Lugnet.

Johan sitter på en altan och har en magisk vy framför sig. Samtidigt för han en inre strid med sig själv. Träna, ladda, njuta och ändå inte sakna familjen för mycket.

– Man kan ju skypa, men att skypa med barnen är som att pilla i ett sår som inte har koagulerat. Jag bryter bara ihop av saknad efteråt.

Han är borta från familjen sju veckor i sträck. De kommer att träffas igen söndagen 1 mars. Det blir nog sent på eftermiddagen.

Pappa har först ett VM-guld att försvara den dagen.

Fakta. Johan Olsson

Namn: Johan Arne Olsson.

Född: 19 mars 1980 i Skultuna.

Bor i: Sundsvall.

Familj: Gift med Anna Olsson (fd Dahlberg), döttrarna Molly, 3 år, och Signe, x månader.

Tävlar för: Åsarna IK.

Meriter:

OS: 2 guld (stafett i Sotji 2014 och Vancouver 2010), 1 silver (15 km klassiskt i Sotji 2014), 3 brons (skiathlon och femmilen i Vancouver 2010, stafett i Turin 2006).

VM: 1 guld (50 km klassiskt stil i Val di Fiemme 2013), 3 silver (stafett och 15 km fristil i Val di Fiemme 2013, stafett i Holmenkollen 2011).

Fakta. Johan Olssons VM-chanser
50 km klassisk stil

Söndag 1 mars klockan 13.30

Johan Olsson har ett VM-guld att försvara och kommer att tillhöra favoriterna.

4x10 km, stafett

Fredag 27 februari klockan 13.30

Sverige har ett OS-guld att försvara, Olsson kommer troligen att köra den andra klassiska sträckan.

15 km fristil

Onsdag 25 februari klockan 13.30

Om det hade varit klassisk stil hade han tillhört guldfavoriterna.

30 km skiathlon

Lördag 21 februari klockan 14.30

Det är osäkert om han åker den här distansen, i VM 2013 stod han över.