Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 05:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/missade-en-alg-i-sparet-med-en-halvmeter-29-vinterstjarnor-om-barndomsminnen/

Sport

”Missade en älg i spåret med en halvmeter”: 29 vinterstjärnor om barndomsminnen

Oskar Svensson i barndomens skidspår på Lugnet i Falun. I helgen intar världscupen samma skidstadion. ”Jag drömde ju om att få vara med i de stora tävlingarna, vi smög in på banorna och kollade kvällarna före tävlingarna.”
Oskar Svensson i barndomens skidspår på Lugnet i Falun. I helgen intar världscupen samma skidstadion. ”Jag drömde ju om att få vara med i de stora tävlingarna, vi smög in på banorna och kollade kvällarna före tävlingarna.” Foto: Bildbyrån

En minns 50-metersslingan på farfars gräsmatta. En annan utrullade liggunderlag.

En var nära att krocka med en älg. En annan återvände häromåret till sin barndoms slalombana – och föll på rumpan.

DN frågade 29 av Sveriges bästa vinteridrottare: 

Vilket är ditt främsta minne från den backe eller det spår där du började åka?

Foto: Jonas Lindkvist

Sandra Näslund, skicross
Tillsammans med några kompisar i Kramfors skulle jag lära mig att göra en bakåtvolt. Vi hade byggt upp ett brant hopp och skottat upp massa snö bakom. Jag tror att jag satte den i andra försöket. Vi spenderade många kvällar där, byggde hopp och försökte lära oss coola saker.

 

Foto: Terje Pedersen/NTB

Calle Halfvarsson, längdskidor
– Jag har väldigt starkt minne från när jag började åka skidor. Första gången var hemma på farfars gräsmatta. Jag kanske var tre-fyra år och han hade gjort en 50-metersslinga och för varje varv man åkte gick det bättre och bättre. Man hittade tekniken och det gick snabbare och snabbare.

 

Foto: Joe Klamar/AFP

Anna Swenn-Larsson, alpint
– Jag har många bra minnen. Det är från Rättviksbacken, eller Stora backen. Min mamma, pappa och min bror var nästan alltid uppe där så jag har många fina minnen med min familj. De hjälpte alltid till och jobbade hårt för att man skulle lyckas. 

 

Foto: Vegard Wivestad Grøtt/Bildbyrån

Sven Thorgren, snowboard
– Jag åkte i Väsjöbacken i Sollentuna och det är en liten backe men ändå tillräcklig eftersom den hade ett hopp som vi kunde nöta i. Det var mycket nötning som har gjort mig till den jag är i dag.

 

Foto: Klas Rockberg/Bildbyrån

Emelie Wikström, alpint
– Högagärdebacken i Sävsjö är så kort, så när liften inte funkade gick vi upp. Det är en sådan grej man alltid kommer att minnas, att man kunde gå upp på träningen för att köra sina åk.
– Sen var det lite kul för två år sedan när jag var där och körde föråk på en tävling i ”Lilla världscupen”. Alla barn stod och hejade och var jättespända för att jag skulle vara där. Och då kraschade jag i första svängen! Jag flög och landade på rumpan, och alla barn började skratta och ropade ”en gång till!”. Då kände jag ”åh herregud”, men jag klättrade upp och började om. Det var dåligt förberett av mig, jag hade inga skidor hemma men åkte på ett par gamla raceskidor som mamma hade haft – och de var verkligen inte fixade.

 

Foto: Christine Olsson/TT

Britta Backlund, speedski
– Det var i Rättviksbacken som vi kallade för världens längsta parkering eftersom den inte var brant. Det speciella minnet är med min bror, vem som skulle vara snabbast. Vi hade en stav mellan oss och sköt fram varandra, byggde fart så att det skulle gå fortare och fortare. När du byggt upp tillräckligt mycket fart släppte du och det var fruktansvärt kul. 

 

Foto: Pontus Lundahl/TT

David Mobärg, skicross
Jag började i Edsåsdalen och på Trillevallen där jag blev utsläppt med brorsan och fick åka hur jag ville. Det var inte så stora områden så man tappade aldrig riktigt bort sig. Vi var i backarna hela dagarna, det var där man lade grunden.

 

Foto: Jonas Lindkvist

Charlotte Kalla, längdskidor
– Jag tyckte att granarna var oändliga i det stora elljusspåret i Tärendö. Det var mörkt och elljus och saftstund.

 

Foto: Pontus Lundahl/TT

André Myhrer, alpint
– Jag har faktiskt några minnen från Bergsjöbacken – som stängde kort efter att jag började åka skidor – där jag åker skogsbanan med kompisar när jag var 6–7 år. 

 

Foto: Jonas Lindkvist

Walter Wallberg, puckelpist
– På Bolleberget i Bollnäs hade de tidigare en backe som kallades Mördarbacken, som var en gammal backhoppningsbacke som låg ute i skogen. Där brukade vi vara och åka, det var en väldigt stor utmaning och coolt när man var 6–7 år.

Thea Wallberg, puckelpist
– Det måste vara från Hamrebacken i Duved när vi hade en Årecup, en liten tävling för yngre. Jag tror det gick bra – säkert. 

 

Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Alexander Köll, alpint
– Min pappa var skidlärare och åkte med gäster. Jag fick följa med upp och efter varje runda åkte jag förbi honom för att säga att allt var bra. 

 

Foto: Sven Hoppe/DPA

Hanna Öberg, skidskytte
– Jag minns när vi började träna på Vallsberget i Piteå, det som heter Lindbäcksstadion nu. Innan skidskyttevallen var färdigbyggd sköt vi på baksidan av berget, på en älgskyttebana i anslutning till elljusspåret. Det var där mina första riktiga skidskytteträningar var, på provisoriska utrullade liggunderlag. 

 

Foto: Vegard Wivestad Grøtt/Bildbyrån

Oskar Svensson, längdskidor
Jag åkte mycket på Lugnet i Falun. Jag drömde ju om att få vara med i de stora tävlingarna, vi smög in på banorna och kollade kvällarna före tävlingarna. 

 

Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

Maja Dahlqvist, längdskidor
Jag började åka i Bergebo i Borlänge. Vi åkte inte så långt, man kom väl inte längre än stadion. Jag tyckte att det var roligt att träna, inte att tävla. Jag var inte så bra och inte så resultatinriktad. Vi gillade att åka på högar, som skicross.

 

Foto: Jonas Lindkvist

Sebastian Samuelsson, skidskytte
– Första gången jag åkte skidor var i Graninge (utanför Sollefteå). Jag minns när jag skejtade första gången där, man tyckte att det gick så himla fort. Det var en härlig känsla. 

 

Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån

Jonna Sundling, längdskidor
Det var i Tvärålund, hemma i byn, när jag var ute och körde i elljusspåret. Jag var kanske elva-tolv år och i en nerförsbacke kom det ut en älg ur skogen och jag missade den med bara en halvmeter. Men det var inte så farligt, det var mest kul.

 

Foto: Pontus Lundahl/TT

Kristoffer Jakobsen, alpint
– Det är från Pagla, en liten backe som ligger centralt i Boden. Pappa har återberättat att han tog upp mig till toppen första gången jag åkte skidor. Och sen släppte han mig bara. Han hade sagt att det var som att spela tv-spel, eftersom att jag precis fått Nintendo. ”När du trycker på höger knapp svänger du åt vänster, och när du trycker på vänster knapp svänger du åt höger”. Han släppte mig och jag tryckte med höger och vänster hand men det hände ingenting så jag åkte ner och kraschade. 

 

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Frida Karlsson, längdskidor
Vi åkte mest i Remsle och på Hallstaberget, vi åkte gärna i elljusspår, det är fina minnen.

 

Foto: Christine Olsson/TT

Lisa Hovland Udén, speedski
– Då tyckte jag nog att Nolbybacken utanför Sundsvall var rätt stor, jag var där flera gånger i veckan under vintern och har många fina minnen därifrån.

 

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Teodor Peterson, längdskidor
Det var på Gammlia i Umeå, intervallerna i Assar-backen. Jag var liten och körde tre intervaller i den backen som tog totalt fem minuter. Sedan var jag klar.

 

Foto: Petr David Josek/NTB

Mona Brorsson, skidskytte
Jag började ju min skidåkarkarriär på Gillevi i Koppom när jag var 5–6 år. Jag minns att vi tränade utförsåkning, det är sådant som sitter i än i dag – jag älskar att åka utför. Det är min största styrka och det kommer nog därifrån. Vi åkte genom portar, tränade mycket på att ramla och på att komma upp snabbt igen. Det är väl ”the story of my life”!

 

Foto: Ulf Palm/TT

Jennie-Lee Burmansson, freeskiing
Oj, jag kan nog inte säga bara ett minne. Det är alla sköna gånger man har kört med kompisarna hemma i Sälen.

 

Foto: Jonas Lindkvist

Viktor Thorn, längdskidor
Jag började i Bengtsfors på Långevi idrottsplats, det är en fotbollsplan där man drog spår. Det vara inga tuffa backar men jag lärde mig uppskatta skidåkning, vi åkte mycket rullskidor och sprang en hel del.

 

Foto: Marco Trovati/AP

Sara Hector, alpint
Jag har så många minnen från Kungsberget i Sandviken. Det var inget bamseberg, jag har aldrig tyckt att det varit jättestort men det var ändå en stor lekplats. 

 

Foto: Pontus Lundahl/TT

Viktor Andersson, skicross
Jag åkte Vemdalsslalomen, den var svår, men vi som tränade i den backen hela säsongen skulle väl egentligen kunna den. Jag kanske var topp-sex en gång, sedan kom jag nog inte ner någon mer gång. Den backen är både älskad och hatad.

 

Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

Stina Nilsson, längdskidor
– Jag åkte på Malungs sportfält, det fanns mördarbackar där också. Jag åkte runt ganska mycket i Dalarna och varje tävling hade en mördarbacke som nu skulle framstå som kullar. 

 

Foto: Marco Tacca/AP

Matts Olsson, alpint
Jag minns höstarna, när man kom hem till mamma och pappa och frågade om de hade börjat spruta snö i backen. Då var man sugen på att åka skidor. När snön kom byggde jag hopp med mina kompisar.

 

Foto: Jonas Lindkvist

Ebba Andersson, längdskidor
– Det är när vi åkte på fäbodsvallarna i Delsbo när jag var riktigt liten. Men jag tyckte inte att det var särskilt roligt att åka längdskidor utan ville hellre åka slalom fram tills jag var nio år.

 

Läs mer:

27 vinteridrottare om märkligaste skadan: ”Hoppat in i en dörrkarm” 

”Folk tror jag är tunnhårig” – 20 vinterstjärnor om missuppfattningar om dem