Onsdag kväll sänder SVT2 första avsnittet i en dokumentär i sex delar. ”Unisa” handlar om Unisa Turay och hans kamp, för ett medborgarskap och en landslagsplats.

När jag intervjuar Unisa måste det ske via sms, det verktyg han helst använder på sin mobiltelefon. Och han förklarar att han är så glad över att dokumentären om hans situation spelats in.

”Den betyder mycket för mig. Och jag är så tacksam för att SVT gjort den”, skriver han.

Vilka reaktioner fick du när den spelades in?

”Många. Alla mina vänner hjälper mig och stöttar mig så mycket de orkar. De betyder väldigt mycket för mig. Skulle inte klara situationen utan dem.”

Unisa är född 1997 i Sierra Leone, världens näst fattigaste land, som plågades av ett elva år långt inbördeskrig som tog slut 2002. 

Han föddes med en grav hörselskada och kunde inte kommunicera med de hörande barnen i skolan. Han mobbades, och han fick gissa sig fram genom att försöka läsa av andra människors ansiktsuttryck och läppar.

– Jag fick stryk i skolan för att jag inte gjort läxan. Men jag visste ju aldrig vad de sagt, eftersom jag inte hörde, säger han i dokumentären. 

– Men när jag spelade fotboll var det annorlunda. Det kändes som det fanns ett språk i fotbollen, det har blivit min terapi, hjälpt mig längs vägen, säger han.

2009 kom han till Sverige tillsammans med sin mamma och sin bror. Han började på en skola för döva i Härnösand. Och det var då han upptäckte att han inte var den ende i världen som var döv. 

”Jag såg att alla använde teckenspråk. Då kände jag att det var nu mitt liv började.”

Conny Bååth har en lång karriär inom fotbollen bakom sig. Han har varit tränare för klubbar som Assyriska, Essinge IK, Vasalund och Syrianska. 

Sedan många år är han tränare för dövlandslaget. Han kämpar för att Unisa ska bli svensk medborgare, så att han ska kunna ta den landslagsplats som Bååth anser att han förtjänar.

– Jag träffade Unisa första gången vid döv-SM i Härnösand. Han var 17 eller 18 år då, och jag såg direkt att han var en talang, han hade bra teknik och han hade löpstyrka, som är så viktigt i fotboll, säger Bååth.

– Jag frågade vem det var. För jag såg att det var en spelare som jag ville ha in i landslagstruppen.

Bååth tog med Unisa i truppen. Men förstod rätt snart att han inte kunde använda honom i landskamper, eftersom han saknade medborgarskap.

– Men han är med på landslagssamlingarna. För jag vill att han ska vara förberedd, den dag han får spela.

– Men det är krångligt. Han söker medborgarskap, och får avslag. För mig känns det inte humanitärt eftersom Unisa varit i Sverige så länge. Han har blivit försvenskad, han har gått grundskola och gymnasiet här, och gör på alla sätt rätt.

Under gymnasietiden i Örebro spelade Unisa i en lokal klubb på division 5-nivå. Nu bor han i Nacka, har fått jobb, och har skrivit på för division 4-klubben Bagarmossen Kärrtorp.

– Han är faktiskt så pass bra att han skulle kunna spela på en nivå högre, säger Bååth.

Men i avvaktan på att säsongen ska starta handlar Unisas tankar främst om att få svar på sin nya ansökan om medborgarskap.

”Just nu verkar det ta ganska lång tid att få ett besked från Migrationsverket på grund av coronakrisen. Men jag hoppas höra av dem så fort som möjligt”, skriver han.