OS-guld till André Myhrer: ”Efter Sotji gav jag mig den på att jag skulle stå högst upp”

OS för fyra år sedan sedan slutade i ilska och krossade drömmar.

I OS 2018 blev det revansch – efter år av hårt slit, ryggbesvär, tvivel och förhoppningar.

André Myhrer såg tunga guldfavoriten Marcel Hirscher (Österrike) köra ur i det första slalomåket i Yongpyongs OS-bana. Inför det andra låg svensken tvåa efter norska stjärnan Henrik Kristoffersen, kom ner med grön skylt – och hörde sedan skriket från läktaren när även Kristoffersens torsdag slutade utanför banan.

Guldet var klart. Drömmen var uppfylld.

– Jag såg inte ens vad han gjorde, jag bara hörde skriket och förstod vad det innebar, säger Myhrer när han en stund senare möter pressen i målfållan.

Vad gick genom huvudet då, genom kroppen?

– Just då var det nästan tomt. Även om man inte tror det har det varit en väldig stor mental påfrestning. Men nu är det bara lycka. Det är fantastiskt att få avsluta OS-karriären på ett sådant här sätt.

Han håller närmast varsamt i en svensk flagga, ser när arenan börjar tömmas på folk, tittar på flaggan, försöker sätta ord på känslorna.

Hur är det att hålla i den där?

– Fantastiskt. Det är så sällan man har fått möjligheten att hålla i en svensk flagga på det här sättet. Jag är otroligt stolt över det och börjar någonstans landa i vad som har hänt. 

Läs mer: Johan Esk: Andrés långa färd för att bli bäst imponerar mest 

Kameror har smattrat och segerkramarna har avlöst varandra. Myhrer förklarar att han sett guldet framför sig i flera år.

– Jag har vetat hela tiden att det har funnits en chans och det är en dröm som blir sann. Sen att få knyta ihop säcken på det här sättet… Det är sjukt.

– Men efter Sotji gav jag mig den på att jag skulle stå högst upp, om fyra år.

Sotji, ja. André Myhrer är inte stolt över det som hände 2014, säger han i dag. Men att den kokande ilskan i direktsändning, efter uråkningen i en spektakulärt svår bana i förra OS, har gett motivation står klart.

Inför OS 2014 var Myhrer i sitt livs form, hade vunnit slalomcupen två år tidigare, men skadade knäet mindre än två veckor före spelen. Väl i Sotji var han precis som i Pyeongchang tvåa inför det andra åket. Bronset från 2010 skulle förvandlas till en ädlare valör. Men den gången blev det varken svenska flaggor, segerintervjuer eller glädjevrål.

– Jag har jobbat hårt i fyra år sedan dess, säger André Myhrer i dag. 

– Det har varit väldigt mycket jobb på vägen, mycket huvudbry. Men allt det slitet är värt allt nu.

Läs mer: Lisa Edwinsson: Därför är André Myhrer OS-guldmedaljör i slalom

Resan de senaste åren har gått via tuffa ryggproblem men också via tunga världscupsegrar. Inför årets OS-säsong lade Myhrer om försäsongsträningen med ett enda mål: 

Ryggen skulle hålla för guld. Och det gjorde den.

– Jag slet med kroppen men det kändes som jag hittade något väldigt bra in mot VM i St Moritz förra året, berättar han.

– Det har jag försökt bygga vidare på nu i år och jag är nöjd att jag vågade ta det steget, att bryta och förändra.

Han skrattar när han tar med sig den svenska flaggan och fortsätter genom den labyrint som utgör intervjuzon på arenan.

– Även om man är gammal måste man kunna förändra sig.

Veteranens troliga avskedsmästerskap blir hemma-VM i Åre nästa år. Men innan dess återstår en tävling i årets OS, lagtävlingen i parallellslalom på lördag – där Sverige efter Myhrers och Frida Hansdotters succé plötsligt startar med två OS-ettor.

Hur svårt blir det att ladda om till den tävlingen?

– Med ett guld runt halsen är det inte så svårt, säger Myhrer.

Läs mer: Även en sjundeplats kan vara guld värd

Läs mer: Anja Pärson rörd till tårar efter Myhrers guld 

Läs mer: Stenmark om Myhrers guld: ”Det är jättekul för honom”