Pelle Blohm: Goitom var för ensam för att göra AIK till mästare

Jag avslutade förra säsongens sammanfattning med att försöka upphöja 2015 till försvarsspelets renässans med Islands förbundskapten Lars Lagerbäck till någon sorts andlig ledare.

Nu står vi här med IFK Norrköping som ny svensk mästare. Ett full fart framåt-lag som gjorde mest mål i serien och som ofta kalkylerat med risker och hål bakåt. Ett väldigt modigt lag.

Men ganska länge låg fokus på IFK Göteborg och deras överlägsna defensiv med ett försvarsblock som nästan såg omänskligt ut. Och den störste defensivgeneralen av dem alla heter Gustav Svensson. Tränare Jörgen Lennartssons favoritspelare som i en intervju inte darrade på underläppen när han utan att tveka utsåg Gustav till allsvenskans bästa mittfältare.

Det höll på att bli så även här i min slutgiltiga laguppställning. Jag vet precis hur det är att spela i hans position. Mina sista fyra säsonger sprang jag omkring och dödade ytor och täckte upp åt offensiva mittfältare och ytterbackar. Ett ibland otacksamt men viktigt slit för laget. Gustav Svensson har varit mästerlig på det under säsongen. Hade IFK Göteborg orkat hela vägen till guld hade Gustav lyfts upp till den kanske viktigaste spelaren i laget.

Ironiskt då att när man skriver ner sina sista ord om IFK Göteborg denna säsong så faller laget på mållinjen på grund av sin trubbiga offensiv där lagets brist på en toppanfallare blev allt mer tydlig ju längre säsongen framskred. Kanske är det en välsignelse för de flesta objektiva betraktare då offensiv fotboll och många mål blivit en religion.

AIK:s Henok Goitom nådde aldrig hela vägen fram till en skytteligavinst. Emir Kujovic blev för svår. Jag inbillar mig inte att min utnämning av Goitom till årets DN-lirare ska betyda något för honom men så blev det. Det blev en tuff strid in i det sista mellan defensivens Gustav Svensson och offensivens Henok Goitom. Två mycket viktiga spelare för sina lag.

När man plockar fram förstoringsglaset och tittar ännu närmare på dessa killar så växer Henok Goitom fram som den enskilt viktigaste spelaren för sitt lag i allsvenskan denna säsong.

För när jag skriver offensiv om honom så är det förstås inte hela sanningen. Henok Goitom är förvisso delaktig i nästan alla delar av AIK:s spel. Förutom de 18 målen och fyra passningarna så är han den självklara uppspelspunkten i AIK:s offensiva spel där han i varje match tar fighten mot motståndarnas elakaste mittbackar.

Goitom tar djupledslöpningar som trasar sönder motståndarna, han skarvar och öppnar upp åt medspelare. Lägg till styrkan på fasta situationer och det taktiska spelsinnet så betyder han allt i offensiven för AIK. Men även i defensiven är hans presspel viktigt, hans aggressivitet och spelet i eget defensivt straffområde. En mindre svacka dök upp under säsongen och kanske var det tillräckligt för att AIK skulle tappa fart. Det är naturligtvis inte hälsosamt för ett lag att vara så beroende av en enskild spelare.

Goitom gjorde tio mål mer än Bangura som kom tvåa i den interna skytteligan och på delad andraplats med fyra assist efter Johan Blomberg på fem passningar. Med ett sådant facit vinner man inget SM-guld. Då kommer man i bästa fall trea i tabellen.

Jämför det med mästarna IFK Norrköping som har några fler spelare som gjort några fler mål och några fler assist och det är säkerligen de där fem poängen som skiljer lagen.

IFK Norrköping har fyra spelare i mitt lag. Eftersom jag inte gör några stickkontroller under säsongen är det glädjande att se att uttagningen någorlunda spegla verklighetens sluttabell. Synpunkter kan man förstås ha ändå och det kommer ni alla ha.

När jag sedan återkopplar till inledningen och försvarsspelets renässans har jag inte levt upp till egna förhoppningar. Det blev bara en trebackslinje i år. Men två defensiva och två offensiv mittfältare vilket ger balans. Anfallet? Vilket anfall! Alla tre hårt arbetande spelare som även gör många mål.

Jag är rätt nöjd med elvan.