Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

Rissveds vann i comebacken: ”Det var mycket känslor”

En tårögd Jenny Rissveds vid målgången.
En tårögd Jenny Rissveds vid målgången. Other: Malena Johansson

VÄRNAMO. Två dagar före SM i Värnamo var Jenny Rissveds tvungen att ringa till sin mentale coach för stöd. När hon väl satte sig på tävlingscykeln tog hon ledningen direkt.

– Det var skönt att vinna. Och känslosamt, säger hon.

Tre generationer världsåkare på mountainbike stod på startlinjen när damernas elit gav sig iväg på ett mountainbike-SM som lär vara det mest välbesökta hittills.

29-åriga Alexandra Engen, tvåfaldig världsmästarinna i sprint, satt efteråt på prispallen med en hög autografkort och en lång kö av pojkar och flickor som ville komma fram. Hon blev tvåa i loppet.

Precis som Jenny Rissveds ställde hon nyligen in sin start i världscupen i Lenzerheide. Efter att ha blivit utbränd för tre år sedan tar hon det fortfarande försiktigt.

– Jag tänkte på det när jag var här och provgick banan, att det är nästan lite lustigt att de två just nu bästa åkarna i Sverige båda lider av någon slags utmattningssyndrom. På något vis speglar det väl samhället i övrigt. Det är ju en ökande utbrändshetsstatistik, säger hon.

Foto: Malena Johansson

Ida Jansson, 19 år och juniorvärldsmästarinna, körde in på en tredjeplats trots en krasch dagen före.

Men mest handlade det om Jenny Rissveds, OS-guldmedaljören som inte har tävlat på hela säsongen, mentalt utmattad efter uppståndelsen kring OS-guldet och två dödsfall i familjen.

Hon hade planerat att göra comeback i världscupen men ställde in bara några dagar före. För ett par dagar sedan kände hon oro även i Värnamo. Hon ringde till sin mentale coach Rune Gustafsson som hon har jobbat med sedan hon var 17 år.

– Jag sade till honom att nu måste jag bara höra någonting som gör att jag tror på mig själv. Jag kände att jag blev stressad och spänd och orolig. Och hans råd är bara att jag ska lita på – för innerst inne så vet jag ju vad jag kan och vad jag har för kvaliteter på cykeln.

På tävlingsdagen var oron borta.

– Det kändes precis som vanligt faktiskt. Jag var nervös som alltid inför, vilket betyder att jag var taggad. Men ändå lugn, säger hon efter prisceremonin.

Det är fullt av barn på SM-banan utanför Värnamo, många av dem använder cykeln för att ta sig fram mellan klubbtält och glassförsäljare. En del är så små att cykeln inte har pedaler. En kvinna med stor gravidmage studsar vant nedför en slänt på sin stora mountainbike.

Många i publiken är familjer i cykelkläder. ”Det är lite som i orientering”, förklarar en funktionär. En familjeidrott. Men nog har även Rissvedseffekten lockat dit en del utomstående.

Kvällen före eliten är det damer 40 och damer 50 som gör upp. En bit bort kommer OS-guldmedaljören Jenny Rissveds med sin nye manager Johan Elliott, för pressträff i sjukvårdsstugan.

Före OS-guldet kunde Rissveds svara i telefon och göra intervjuer medan hon var ute på en träningsrunda. Efter succén i Rio har hon fått skaffa sig ett filter i Elliott.

– Det blev en stor stress efter OS, så då började jag leta. Och det finns mycket människor där ute så man får bilda sig en egen uppfattning. Jag tycker det är viktigt att de som jag jobbar med ser mig som en person mer än någon som levererar en produkt eller resultat, säger hon.

Hon har tränat på den senaste tiden, följt ett träningsprogram men märkt att hon har kört för hårt och fått lugna sig. Hon lade bort cykeldatorn som matar henne med watt-tal och kilometer.

– Jag har tagit bort allt sådant, bara cyklar på stigar hemma där jag började cykla. För jag tror väldigt mycket på att ha kul och behålla den känslan som jag hade från början. Anledningen till att jag började cykla och att jag fortsätter cykla. Det är det jag försöker komma tillbaka till.

Foto: Malena Johansson

Det ska vara kul att cykla. Men det är också jobbigt.

– Kroppen känner inte skillnad på stress och stress. Om jag ska göra en intervju förbereder jag mig för det och så gör jag det och så kan jag slappna av, om jag ska träna så gör jag det och så kan jag slappna av, om jag ska vara med i tv samma sak. Allt är kul. Jag tycker det är kul att göra intervjuer, jag tycker det är kul att träna, jag tycker det är kul att vara med i tv. Men allt är egentligen en stress för kroppen.

Nu har hon satt sig på tävlingscykeln igen. Hon skaffade sig en lucka till Engen direkt när SM-loppet startade, och drog sedan bara ifrån. När hon gick i mål kom tårar i ögonen, och hon kramade länge pappa Thomas och mamma Anna-Karin, de första att ta emot henne i målfållan.

– Det var mycket känslor. Dels att vara tillbaka och tävla, dels det enorma publikstödet, jag har nog aldrig varit med om så mycket folk på en cykeltävling och jag vet att jag har en stor del i det också. Det är så skönt att se att det är så många unga också. Det finns en framtid, säger hon efter prisceremonin.

– Och så ja, mina två släktingar som jag förlorade i våras, de var alltid så insatta i cyklingen har alltid följt mig. Så det kändes bra.

Medan Jenny fortfarande skriver autografer berättar Alexandra Engen varför hon inte kom till start i Lenzerheide. Utbrändheten sitter fortfarande i.

– Jag testar hela tiden och försöker vara smart och göra lagom. Och ibland så blir man lite ivrig och gör lite för mycket, och det var det som hände i Lenzerheide. Det är lite som känslan när man har en gammal mobil, som har ett dåligt batteri. När man väl drar det där i botten, då är det liksom slut.

Det är inte samma sak som har hänt henne och Jenny Rissveds. Men de har båda fått för mycket att hantera.

– Jag är väldigt glad att hon körde idag, och att hon verkar må bättre, säger Engen om Rissveds.

– Det är speciellt att vara elitidrottare, du kan inte göra det på 80 procent. Gör du det så gör du det på 100 procent.

Ida Jansson, som jagade de två elitåkarna hela tävlingen, har börjat tävla i U23-klassen i världscupen i år. Hon har två världsstjärnor som har gått före, men som också har stött på problem.

– Det är tyvärr väldigt vanligt, men det är det ju inom de flesta yrken idag, säger Jansson.

– Det är hårt. Min plan är att ta det steg för steg och inte sätta för höga krav på mig själv. Lära långsamt. Låta det gå upp och ner och veta att cykel inte är hela livet, även om man tänker på det i stort sett hela tiden, säger hon.

Foto: Malena Johansson

Jenny Rissveds tror inte att det går att ge så mycket råd till den yngre kollegan. Man måste leva det själv.

– Jag och Alexandra, det är ju två helt olika situationer, men hon kan ju ge tips av sin erfarenhet och jag kan ge tips av min till Ida. Hon kanske hör vad vi säger, men jag tror inte att hon kommer att lyssna. För vi är så inställda på att tävla.

Nu väntar förhoppningsvis världscupen i Mont-Sainte-Anne i Kanada i början av augusti för Rissveds.

– Jag hoppas verkligen vara med där. Om allt går bra nu veckorna som kommer så åker jag dit. Jag hoppas att jag kan hålla mig stabil och positiv, och då kommer det att rulla på framöver.

Foto i text: Malena Johansson

Läs mer: Rissveds: Allt som legat över mig har kommit ikapp

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.