Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 22:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/sa-tystade-de-tvivlarna-fran-utraknade-till-os-guldmedaljorer/

Sport

Så tystade de tvivlarna – från uträknade till OS-guldmedaljörer

OS-guldmedaljörerna i skidskyttestafetten. Från vänster uppifrån och medsols: Jesper Nelin, Peppe Femling, Fredrik Lindström, Sebastian Samuelsson.
OS-guldmedaljörerna i skidskyttestafetten. Från vänster uppifrån och medsols: Jesper Nelin, Peppe Femling, Fredrik Lindström, Sebastian Samuelsson. Foto: Jonas Lindkvist

I mars 2017 såg de ut att bomma OS. Elva månader senare vann Sveriges skidskytteherrar – närmast osannolikt – stafetten i Pyeongchang. 

Inför helgens världscuppremiär i Slovenien har DN samlat Peppe Femling, Jesper Nelin, Sebastian Samuelsson och Fredrik Lindström för ett samtal om revansch, bendarr, guldkramar och framtid.

Lisa Edwinsson
Rätta artikel

Veteranen Fredrik Lindström hade besegrat norske stjärnan Emil Hegle Svendsen på det sista skyttet. I spåret på slutvarvet gjorde svenska ledare vågen. Och plötsligt var Sverige OS-etta.

Herrarnas stafettguld i Pyeongchang blev en ”grande finale” på ett par riktiga skrällveckor på skidskyttestadion i OS. Inte ens ett år tidigare hade svajiga prestationer i världscupen fått Sveriges olympiska kommitté (SOK) att tveka om blågult OS-deltagande i herrstafetten. Nu överträffade i tur ordning Peppe Femling, Jesper Nelin, Sebastian Samuelsson och Fredrik Lindström både sina egna – och omgivningens – förväntningar. 

Det fanns ju en viss tveksamhet från SOK året före OS?

– Det fick de äta upp, säger Jesper Nelin med ett snett leende.

– Jag kände mycket så. Jag hade blivit petad från topp-och-talang-programmet, så jag kände ”jag vill fan ha revansch”.

Han tystnar ett tag, tillägger sedan snabbt:

– Och jag tyckte att jag fick det ganska bra. 

Inför helgens världscuppremiär i slovenska Pokljuka, där skidskyttarna inleder nedräkningen inför hemma-VM i Östersund i mars, samlade DN de fyra OS-guldmedaljörerna för ett ”rundabordssamtal”. Nelin, Femling, Samuelsson och Lindström blickade tillbaka på segerdagen – och stundtals avbröt, stundtals fyllde i varandras meningar.

”Jag minns att du sagt att du gick runt med bendarr hela dagarna innan!” Sebastian Samuelsson (i mitten) till Peppe Femling (till höger) om nervositeten före loppet. Till vänster i bild Jesper Nelin.
”Jag minns att du sagt att du gick runt med bendarr hela dagarna innan!” Sebastian Samuelsson (i mitten) till Peppe Femling (till höger) om nervositeten före loppet. Till vänster i bild Jesper Nelin. Foto: Jonas Lindkvist

***

Har ni hunnit smälta guldet?

Sebastian Samuelsson (SS): Det är väl något man tänker på ganska ofta ändå...

Jesper Nelin (JN): ...ja, men i början var det lite surrealistiskt, nu kan man ändå greppa det. Nu känns det som vardag nästan! 

Fredrik, du sitter bara och ler?

Fredrik Lindström (FL): Jo, ja, men smält det... vad innebär det egentligen? Det kommer över en titt som tätt, liksom ”vad häftigt!” Det är skönt när man har jobbat igenom några tunga år, liksom kämpat och kämpat, och så fick det gå så himla bra som det gjorde.

Hur många gånger har ni kollat på loppet?

JN (skrattar): Det är nog ganska många gånger.

SS: Det är väl just så som man har försökt att smälta det, genom att kolla på det – om och om igen. Det ger ganska mycket inspiration också, de här höstdagarna när det är dåligt väder och man ska träna mycket. 

Vad känner ni när ni ser det?

FL: Det är häftigt när man kollar, jag tycker att man slängs in i känslorna direkt. Man är tillbaka där.

SS: Man inser att all den träning man gör verkligen är värd det. Det är på något vis belöningen man får för att man jobbar hårt. Det är bra att påminna sig om det ibland.

Jesper Nelin och Fredrik Lindström vid målgång i Pyeongchang.
Jesper Nelin och Fredrik Lindström vid målgång i Pyeongchang. Foto: Andreas Hillergren/TT

Peppe, du hade den mest osäkra platsen i laget, när fick du besked att du skulle köra första sträckan?

Peppe Femling (PF): Var det på kvällen två dagar innan? Det är klart att det blev en jäkla anspänning... första sträckan, inte något man hade gjort så mycket tidigare, och så vill man ge grabbarna ett bra utgångsläge. Det är klart att man var spänd.

SS (skrattar): Jag minns att du sagt att du gick runt med bendarr hela dagarna innan! Jag tycker att det är ett så härligt citat. 

PF (skrattar): Haha! Ja, det var klart att man kände av det.

När du väl kom iväg, var du fortfarande nervös? 

PF: Nä, när man väl startar – då släpper allt sånt där. 

Vill du ta oss igenom din sträcka?

PF: Första liggen (liggande skyttet), den är ju viktig. Man är ju aldrig helt säker, men det blev ett fint första varv, fint skytte. Inte världens snabbaste kanske. Men då kändes liksom att man hade klarat utmaningen. Jag minns inte så mycket ifrån det egentligen, det var bara att köra... 

Och sen växlar du över till Jesper som femma – och var tydligen jättenervös när de andra körde?

PF (skrattar): Alltså, det har ju målats upp det där...

SS (skrattar högt): ”Målats upp..!” 

PF: Efter målgång var jag jävligt trött, sen var jag i mixade zonen när Jesper sköt stående. Det var spännande. Sen gick jag och bytte om – och när jag kom ut igen var det en lucka ner till fjärdeplatsen! Jäklar vad jag hade missat grejer. Men sen stod jag lite på sidan om och följde tävlingarna... inte med de här grabbarna. Och så plötsligt var det liksom – "det ser ut som att jag måste gå till målfållan och möta upp"!

JN: Jag minns mycket väl hur det var på allra sista skyttet, jag och ”Sebbe” stod och kollade på Fredrik när han sköt och bara undrade ”var fan är Peppe?”

PF: Jo, men jag hade koll på det skyttet också, det hade jag, men jag var lite för mig själv....

JN: ...då hade vi velat ha dig där.

Sebastian Samuelsson under träning inför helgens världscuppremiär.
Sebastian Samuelsson under träning inför helgens världscuppremiär. Foto: Jonas Lindkvist

***

Om vi fortsätter sträcka för sträcka, vad tänker du när du går ut Jesper?

JN: Det var ju ett jättefint utgångsläge, det var bara att ge det jag kunde. Det hände mycket i ståskyttet framför allt. Jag hade ju tre extraskott där så jag klarade mig precis, men det var många andra som bommade mycket, fick rundor. Sen var det bara att ge allt, jag hade en bra dag i spåret. Och så växlade jag över till ”Sebbe” som nummer två.

Du hade redan haft ett väldigt fint OS (personbästa som nia i masstart), vad gick du in med för självförtroende?

JN: Jag visste ju att allt var möjligt. Även om inte Sverige och svenska folket trodde att vi skulle vinna så... så visste jag att medaljen var inom räckhåll.

Och Sebastian, du hade varit förkyld och missat mixedstafetten dagarna innan. Vad hade du för tankar inför tredje sträckan?

SS: Jag vill sticka ut hakan och säga att jag var mer nervös än vad Peppe var! Jag skulle absolut säga att det var det värsta OS-loppet för mig. 

Varför?

SS: Jag var nervös innan, kände rätt mycket press. Jag hade en medalj sen tidigare (silver i jaktstart), men hade ju varit sjuk. Jag minns träningen innan när jag kör med Peppe och Martin (Ponsiluoma), som var reserv till stafetten... jag blir så himla frånåkt. Jag tänkte ”det här är inte bra”.

PF: Du ville kasta in handduken, eller?

SS: Jag tänkte ”ska jag verkligen köra den här stafetten?” Men när jag väl startar försöker jag vara smart, inte vara för ivrig, inte gå på så att jag får sota i slutet av loppet. Så får jag en väldigt fin resa, jag får ligga bakom Österrike och Julian Eberhard. Han åker ju bra, och när jag känner att jag hänger med honom – någonstans där på första varvet där – då börjar den där nervositeten släppa lite. Kroppen känns ändå ganska bra, det funkar. Liggande skyttet går av bara farten, och nånstans in mot mitt stående skytte börjar jag inse att ”vi är i slutet av stafetten, vi har jättebra medaljläge”.  

Så andra varvet handlade mycket om att jobba med sig själv, försöka njuta. Och så sista skyttet... jag har jättebra flyt och skjuter min snabbaste ståserie under hela säsongen och jag skjuter fullt. Jag kastar på mig bössan och ser att Johannes Thingnes Bö (Norge) sticker ut samtidigt och tänker ”nu får jag en åktur.” Men samtidigt visste jag hur mycket Fredrik skulle uppskatta att gå ut i rygg på Norge i jämförelse med att behöva jaga ikapp 10-15 sekunder, så jag bestämde mig för att jag bara skulle hålla den där ryggen. Och det lyckades jag med precis. 

Svenske veteranen Fredrik Lindström går ut samtidigt som norske stjärnan Emil Hegle Svendsen på sista sträckan.
Svenske veteranen Fredrik Lindström går ut samtidigt som norske stjärnan Emil Hegle Svendsen på sista sträckan. Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

Fredrik, du har åkt många stafetter. Vad går genom huvudet när du står och väntar?

FL: Sista sträckan... man får liksom stegra sin egen uppladdning mer och mer. När Peppe kör är det fortfarande långt tills jag ska ut. Men man ser ju hur bra det går, det går framåt hela vägen. Och när ”Sebbe” skjuter stående och skjuter fullt – det var ju grymt häftigt att se. 

Är det inspirerande eller funderar du ”tänk om jag sabbar det här”?

FL: Det är väl en blandning av båda. Det byggs upp hela tiden, liksom ”nu är jag sist ut.” Men nånstans så försöker jag intala mig att det enda jag kan göra är mitt bästa. Och det var ju verkligen en nyckel att du (Samuelsson) höll ryggen på Norge.

Och sen börjar du med att skjuta fullt? 

FL: Ja, det kändes bra. Men Emil (Hegle Svendsen, Norge) vek inte ner sig där, så jag tänkte ”ett varv till, då”. In mot stående tänker jag ”nu ska det avgöras”. Det syntes väl att det var lite nerver där när både han och jag bommar första skottet, men sen bommar han ett till snabbt medan jag lyckas få ner mina, gör ett snabbt extraskott och får en ledning. 

Svenska ledare gjorde vågen på sista varvet – såg du dem?

FL (ler): Absolut. Det var vallare som var ute och hyllade... men egentligen var det väl jag som skulle göra vågen åt dem. Vi hade helt fantastiska skidor, hela OS. 

Sen möts ni alla vid mållinjen. Vad är det första ni säger till varandra?

FL: Åh, det minns jag inte riktigt? Minns ni?

PF: Nä, inte jag heller... 

Men då hade du kommit dit, Peppe?

PF (skrattar): Jo, jag hann ju precis till kramarna där. 

SS: Jag minns hur vi står och nästan slåss med en IBU-snubbe (funktionär), som ska hålla oss så att vi inte ska springa in för tidigt. Det var liksom ”men han kommer ju nu, släpp in oss, släpp in oss!”.

FL: Det blev liksom som en kollision, jag kom in med bra fart och ni också!

SS: Och du var trött också, vi hade ju ändå fått vila.

FL: Ja, ni liksom brottade ner mig. 

Efteråt gick allt i ett – presskonferens, intervjuer, middag med kungen, mer intervjuer. Hann ni fira något själva? 

JN: Allt var väl firande egentligen...

SS: Det var lite tårta där i Sweden Arena (SOK:s presshus), och sen när vi kom väl tillbaka till boendet... 

PF: ...då var hyfsat bra stämning.

SS: Det blev att man tittar på varandra. Och så ler man bara.

JN: Och njuter.

”Det blev liksom som en kollision, jag kom in med bra fart och ni också!” Fredrik Lindström, till höger, minns guldkramarna vid målgång ihop med kollegorna Sebastian Samuelsson och Peppe Femling.
”Det blev liksom som en kollision, jag kom in med bra fart och ni också!” Fredrik Lindström, till höger, minns guldkramarna vid målgång ihop med kollegorna Sebastian Samuelsson och Peppe Femling. Foto: Jonas Lindkvist

***

Nu börjar en ny säsong. Känner ni mer press?

SS: Nä, alltså. Man märker ju av att det är andra förväntningar i år, det är mer intresse från medier. Men det är ju väldigt roligt. Det är så vi vill att det ska vara. 

Vad ska man förvänta sig av OS-guldmedaljörerna i hemma-VM?

FL (efter tystnad): Får man drömma så är det väl nåt liknande?

JN: Men vem ska du mala ner i sista skyttet den här gången?

FL: Ja, Emil har ju slutat, tänker du..? 

PF: Vi får se, helt enkelt...

SS: ... men det är klart att vi är ett starkt lag och jag skulle nog säga att vi allihop är bättre än vad vi var förra året. Med en bra dag kan vi vinna en stafett igen, absolut. Vi har alla möjligheter. Sen kan det kanske inte bli så himla mycket bättre än ett OS-guld. Det var en maxprestation. Men vi hoppas att vi ska kunna upprepa det fler gånger. 

Jag har hört att du alltid går igenom startlistorna inför en stafett och prickar av sträcka för sträcka, ”den tar vi, den tar vi inte”?

SS (skrattar): Ja, men jag brukar ju alltid landa på att vi tar alla! Kvällen innan är man ganska kaxig. Man pratar alltid om stora nationer, men går man ner och tittar åkare för åkare så, ja – nog ska vi kunna matcha dem. De är inga övermänniskor. De går att slå.

 

Foto: Pontus Lundahl/TT