Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-06 20:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/skyddas-av-livvakter-efter-avslojanden-om-rysk-dopning/

Sport

Skyddas av livvakter efter avslöjanden om rysk dopning

Den tyske journalisten Hajo Seppelt är mannen bakom flera av de senaste årens största dopningsavslöjanden. Foto: Ali Lorestani

Simkommentatorn Hajo Seppelt förstod inte varför han inte kunde ställa kritiska frågor som vilken journalist som helst. Nu är han världsberömd grävande reporter. 

Hans avslöjanden om dopning har gjort att han stundtals lever med polisbeskydd.

DN träffade den tyske reportern vars kritik mot sportjournalistiken inte alltid gjort honom populär.

Hajo Seppelt talar i telefon samtidigt som han tar i hand när han kommer på utsatt tid till vår intervju i en hotellobby på Kungsgatan i Stockholm. Hans assistent som är med honom, en man i till synes ungefär samma ålder, ler menande och roat och säger att ”han är väldigt upptagen”.

Han är i Sverige eftersom han har bjudits in som internationell gäst till utdelningen av Stora journalistpriset.

Hajo Seppelts namn har blivit välkänt världen över på senare år, åtminstone för de som följer de stora skandaler som skakat idrottens institutioner. Han har främst ägnat sig åt ämnet dopning, och var en av journalisterna som avslöjade den stora härvan kring rysk dopning. I vintras var det hans team som avslöjade bloddopningsskandalen som ledde till polisrazzior och flera gripanden under skid-VM i Seefeld.

Rapporteringen om Ryssland har lett till att han tidvis har polisbeskydd.

– Jag vill inte kommentera det offentligt. Vad man kan säga är att ibland har jag någon med mig, eftersom vi fick några hot efter de ryska affärerna. Så jag har beskydd, inte alltid men när det behövs.

Är det tufft att leva med?

– Jag har vant mig vid det. Så det är okej.

Hajo Seppelt kom till sitt nuvarande jobb som undersökande sportjournalist genom att få sparken två gånger.

Han berättar att han började sin journalistiska bana 15 år gammal som barnreporter på radion i Berlin 1978 men misslyckades. Han var för dålig, och fick sluta efter ett år med motiveringen att hans röst var för mörk.

– Det var bara en ursäkt, säger han.

Ett antal år senare började han med sportjournalistik. Han var själv gammal simmare, och 1992 började han som simkommentator på det tyska public service-bolaget ARD, något som han gjorde i 14 år.

– Det var enkelt att säga att ”okej, jag är bekant med miljön, jag kan simning, jag gör idrott”. Jag har alltid varit intresserad av politik, men jag hade ingen särskild kompetens inom politik. Det har jag nu, för det som jag gör nu är mer politik än idrott skulle jag säga.

Grävandet i Stasiarkiven efter dokument om östtysk dopning gjorde att den tidigare simkommentatorn Hajo Seppelt ändrade inriktning som journalist. Foto: Ali Lorestani

På 90-talet läste han de dokument som fanns i Stasiarkiven om det östtyska dopningssystemet, och insåg att det var sådant han ville syssla med. Han gjorde dokumentärer om det, som sändes på ARD.

– Det var en otrolig källa för alla med ett journalistiskt intresse att läsa de dokumenten. Det gjorde mig nyfiken. Det hade ett enormt genomslag och det skapade mycket debatt, och folk hatade mig, till och med mina egna journalistkollegor till en viss grad. Men alternativet hade varit att mörka det här, säger han.

Grävandet tog fart när han tvingades bort från jobbet som simkommentator.

– Jag blev mer och mer kritisk mot sättet som vi bevakade sport på i tv. Jag tyckte det var för ytligt, för okritiskt, för mycket underhållning och inte tillräckligt mycket journalistik, säger han.

– Jag ställde kritiska frågor, folk protesterade mot dem och jag tänkte: ”Varför kan jag inte ställa uppenbara frågor, som varje journalist måste ställa?” Men folk sade mer eller mindre till mig att vi är i ett partnerskap med idrotten, vi samarbetar med dem, vi gör också reklam för vår produkt, vi vill ha höga tittarsiffror. Jag förstod inte det, för en journalists jobb är inte att göra reklam för idrott utan att rapportera om idrott, vilket är en annan sak.

Hajo Seppelt kritiserade sin arbetsgivare ARD, och ett mejl som han hade skickat till andra journalister kom ut i offentligheten 2006. En debatt startade i Tyskland om vad sportjournalistik ska vara. 

Han fick sluta med simkommenterandet men gavs uppgiften att täcka den stora dopningsskandalen ”Operación Puerto”, och det föll väl ut. 2007 slutade ARD mitt under Tour de France att sända loppet, eftersom man menade att det var så mycket dopning bland cyklisterna.

ARD hade tidigare till och med sponsrat det cykellag som den stora tyska stjärnan Jan Ullrich körde för. Nu började kanalen i stället sätta av resurser till en särskild dopningsredaktion, och bad Hajo Seppelt bli en del av den. I dag har det utvecklats till att han har ett eget företag med en grupp på åtta, tio journalister som jobbar med undersökande sportjournalistik för ARD:s räkning.

– Jag måste säga att teamet är unikt i hela världen, det finns inga andra redaktioner som gör samma sak, och som du kan se så har vi haft enormt genomslag. Vi är inte bättre än andra, vi har bara möjligheten. Det gör skillnaden. Jag är väldigt stolt över att ARD gör det här, säger Hajo Seppelt.

Hajo Seppelt utanför det hotell i Seefeld där polisen genomförde en razzia och grep åkare och tränare. Seppelt var först med att berätta om tillslaget. Foto: Fredrik Hagen/NTB

Det jobbar 22.000 personer på ARD, och bara en bråkdel sysslar med sport. Hajo Seppelt säger att journalisterna utanför idrotten alltid varit intresserade av vad han gjort.

– Problemet för tio, tolv år sedan var mina egna sportkollegor, de gillade inte vad vi gjorde. Men det har också förändrats, nu är vi mycket mer accepterade. Det finns fortfarande en del förhandlingar, en del kamp, bråk ibland, men det är mycket bättre än för tio år sedan.

Tour de France startade 1903 som ett sätt att göra reklam för tidningen L’Auto och ägs än i dag av en tidningskoncern. Sportjournalistikens nära relation med idrotten har en lång historia, och i dag betalar tv-bolag enorma summor för att i realiteten bli samarbetspartners till arrangörer av idrottsarrangemang.

I Sverige ställde DN:s tv-kritiker Johan Croneman nyligen frågan om sportjournalister verkligen ska åka till fotbolls-VM i Qatar 2022, med risk för att gå diktaturens ärenden. Aftonbladets Johanna Frändén efterlyste en diskussion om samma sak. 

Hajo Seppelt håller inte med. Om hans chefer vill köpa tv-rättigheter till evenemang som går i länder som inte respekterar mänskliga rättigheter är det deras beslut, säger han. 

– Men de gör inte reklam för evenemanget bara genom att sända det.

Idrottarna kan inte hållas ansvariga för att tävlingar läggs i den typen av länder, men journalisterna måste granska spelet bakom noga, säger han, och menar att man som rättighetsinnehavare också har en möjlighet till påtryckning.

Det som hänt på ARD det senaste decenniet är enligt Hajo Seppelt att de nu har två ben att stå på.

– Ett är direktsändningarna, det andra är bevakningen av bakgrunden till det som sker. Och för tio år sedan var det helt annorlunda. Vi hade bara direktsändningar och idrottsunderhållning, nu har vi två ben. Och såvitt jag kan se uppskattar alla det.

Hans undersökande redaktion jobbar separat från de som gör direktsändningarna.

– Jag vet, jag måste erkänna att det finns affärsrelationer mellan idrottsförbunden och oss, men det betyder inte att vi måste bevaka sport på det sätt som de vill. Jag tycker att motsatsen är sann. Eftersom vi har en koppling genom tv-rättigheter, så måste vi vara kritiska.

Hans journalistik har fått globalt genomslag, och är bra reklam för ARD, säger han. Men cheferna insåg också att den gav hela deras bevakning trovärdighet.

Nu kontaktar unga journalister teamet och vill ha jobb.

– Förut var min känsla att 95 procent av sportjournalisterna sysslade med att rapportera från tävlingar men inte gjorde någon bakgrundsjournalistik. Många verkade vara fans. Men de kritiska journalisterna har blivit fler genom åren. Nu kanske 20 procent är intresserade av sportjournalistik med substans i. Inte tillräckligt tycker jag, men mycket bättre.

Hajo Seppelt säger att han alltid hatat hyckleri.

– Man kan alltid säga att man inte vet. Det är en bra undanflykt, för du undersöker ju inte. Men det borde du. Jag känner folk som aldrig gjorde det, och jag kritiserade dem mycket. Jag var en av dem på ett sätt, så jag fick kritisera mig själv. Om man inte vill undersöka saker kan man bli taxichaufför eller vad som helst, men inte journalist.

”Om man inte vill undersöka saker kan man bli taxichaufför eller vad som helst, men inte journalist”, säger Hajo Seppelt. Foto: Ali Lorestani

Har du blivit förvånad över kollegor som haft de här fantastiska historierna inom räckhåll men inte velat undersöka dem?

– Ja. Jag har blivit mer eller mindre chockad, säger han.

– Det finns också en del lathet. Och folk vill inte ha konflikter. Särskilt när man jobbar inom ett område där det finns så mycket roligt och folk är glada och det är underhållning. De blir bästa kompisar med folk. Det där att komma nära idrottare för att få mer information, det tror jag är bullshit. För informationen som du får från de människorna är inte särskilt intressant, oftast.

När fotograf Ali Lorestani ska ta bilder ute på gatan rättar Hajo Seppelts assistent till kavajslaget som vikt sig utanpå hans rock.

Det finns massor av områden inom idrotten som det skulle behöva grävas mer i, säger Hajo Seppelt.

– Det finns så mycket att göra att vi skulle behöva armador av journalister runt om i världen som undersökte saker. Vi har ett uttryck på tyska, kein Stein mehr auf dem anderen steht, ingen sten skulle längre vila på en annan, allt skulle raseras om vi gjorde det. Inte allt, men mycket.

Johan Croneman: Fler sportjournalister måste våga agera festförstörare