Bandyn visade sig nämligen ha en liten men hård kärna som inte låter sig avskräckas av gällande förbud mot folksamlingar (regler vilka dessa inte bröt mot, ska sägas). Den hårdaste av de hårda heter Fredrik Broman, en 31-årig entusiast från Alfta i Hälsingland som har Edsbyns IF mycket nära sitt hjärta.

Han står på tå utanför stängslet som ser till att myndigheternas stopp för folksamlingar över 500 personer inte överträds när herrarnas final i kampen om det lilla röda nystanet avgörs på den anrika arenan intill Fyrisån i Uppsala.

– Du får kalla mig lite nördig, det bjuder jag på, säger hälsingen, just som ”Byns” kanonskytt Mattias Hammarström sätter 5–1 i mötet med finalmotståndaren Villa Lidköping.

Lite tafatt försöker jag klargöra för honom min roll som ställföreträdande publik, en idé som fel använd kunde ha fått mitt ego att fullständigt svämma över. Utan att någon brytt sig.

Hur skulle jag kunna samla tankarna som de 25.560 i publiken – rekordet i antal åskådare i de finaler som spelats på ”Studan” – hade under det ”snöbollsmöte” till final som avgjordes 2010 och relatera det till detta folktomma möte? Nej, det får vara.

Jag vågar inte fråga Fredrik om just den finalen, då den spelades mellan antagonisterna från Bollnäs på ena sidan och Hammarby på andra. Han var säkert inte där då.

– Jag har sett flera av Edsbyns finaler, men inte alla, säger hälsingen, som på lördagen tog tåget till Uppsala för att efter matchslut ta det hem igen.

Jag frågar honom: Var det rätt att spela finalerna över huvud taget? Svaret känns igen:

– Det är som det är, man får acceptera att hälsan går först. Jag är glad för att finalspelet blev komplett.

Många svenskar säger detsamma: Hälsan får gå först.

För Svenska bandyförbundet och Uppsala kommun var nog frågan mer komplicerad än så. Pengarna som stod på spel, med extraläktare uppbyggda och allt annat som investeras i den folkfest som staden är rädd om, vägdes mot hur det skulle mottas om finalspelet flyttades till hösten. Klubbarna sa bestämt nej, medan kommunen förordade den senare lösningen, enligt vad DN erfar.

Några fler än Broman med nördig inställning fanns på plats, varav främst ska nämnas ett tiotal supportrar med hemvist i VSK:s supportergruppering Green Army Floorbangers. I antal och organisation stod de ut i jämförelse med de enstaka individer övriga utgjorde.

Gruppen var aldrig i närheten av att mista tilltron till sina hårt kämpande spelare i Västerås SK, som i damfinalen mötte Skutskär. De fick lön för mödan där de stod uppställda i skogsbrynet intill arenan. Västeråsarna vände sensationellt på skeendet i slutfasen, något som de gröna inte missade från sin skymda position.

En helt annan sak är att en och annan av mina journalistkollegor tycktes uppskatta frånvaron av publik. ”Lättare att få hem jobbet utan en massa åskådare”, viskades det lite cyniskt.