Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

Tonya Harding skulle vilja ha en ursäkt nu

Tonya Harding 1992.
Tonya Harding 1992. Foto: AP/John Gaps

Tonya Harding heter inte Tonya Harding längre.

– Jag heter Tonya Price, säger hon när hon ser att jag antecknar. 

Denna text publicerades först i The New York Times – en tidning som DN samarbetar med.

År 2010 hade hon just kommit hem till New York från Los Angeles, där hon gjort ännu ett av alla de udda jobb hon samlat på sig genom åren, som kommentator till dumma videostunter i tv-programmet ”World’s Dumbest”. Hon hade fortfarande sina söta LA-kläder och sitt smink på sig, när hon gick ut till Timbers, en lokal restaurang. 

Hon drack drinkar med en vän när hon såg Joe Price, värme- och AC-montör, på karaokescenen. Han sjöng ”Great Balls of Fire.”

– Jag tänkte, fan, vilka fina ögon han har, säger hon. 

– Jag menar, ögonen är själens mittpunkt, okej? Man kan ha en fin rumpa, men jag vill se ögonen. 

Inom några veckor friade hon till honom. Och snart var hon gravid med deras barn. Hon hade aldrig tidigare mött någon så mjuk och lugn som honom: hon hade aldrig känt en man som älskade henne, inte för hennes förmåga att åka skridskor, eller den potential hon hade, utan bara för att hon var hon. De gifte sig, och hon bytte efternamn, som många gör. 

– Ok, svarar jag, vi säger Tonya Price. 

Vi är på en lounge som heter 38 Below, med skridskotema. Hockey- och konståkningsskridskor, inklusive ett par som hon själv signerat, hänger över baren. 

– Men du borde använda Tonya Harding i din artikel, säger hon.

Jag talar om för henne att jag nog inte kan det om hon heter Tonya Price. Jag borde kalla henne Tonya Price – eftersom det finns papper och allt. Hon motsätter sig det. 

– Men Tonya Harding är den som folk känner till. 

Hon har en poäng. 

Man kan inte fly från att vara Tonya Harding. Även om man vill, även om man försöker. Och hon har försökt. 

– Jag flyttade från Oregon till Washington eftersom Oregon var emot mig, säger hon.

Så fortsätter hon, spelat ursäktande. 

Jag svek dem. Hur kan jag svika en hel stat? Vänta en sekund, hur kan jag svika ett helt land? 

Tonya Harding heter i dag Tonya Price. Här är hon på Golden Globe-galan 2018.
Tonya Harding heter i dag Tonya Price. Här är hon på Golden Globe-galan 2018. Foto: Jordan Strauss

Oregonborna var så stolta när deras egna Tonya Harding blev den första amerikanska kvinnliga konståkaren att klara ett trippelaxelhopp i tävling. Sedan hände det som hände, och människor vände henne ryggen. Hon konfronterar ämnet rakt på, som hon alltid har gjort. Som att hon någonsin hade haft ett val. Hon visste från ögonblicket när det hela hände 1994 att Nancy Kerrigan-attacken inte skulle tyna bort i historien. 

– Jag visste att det här skulle finnas med mig i resten av mitt liv. 

Anonymiteten är borta, hennes ansikte har mjuknat över åren, men hon är uppenbart fortfarande Tonya Harding – som till oändligheten behöver förklara sig och hoppas att någon lyssnar. 

Gud vet att hon har försökt bli förstådd. Under åren hörde  ”E! True Hollywood Story!” av sig. ”Entertainment tonight” hörde av sig. Oprah hörde av sig. Men fokuset var så mycket på det som hände 1994: Det handlade aldrig om före eller efter, och om man vill förstå henne måste man förstå hennes barndom och tidiga vuxenliv. De sa alla att de skulle låta henne förklara, och varje gång kände hon att hon inte fått igenom sitt budskap, eftersom det varje gång handlade om: ”Gjorde du det, eller gjorde du det inte? Visste du mer än du berättade? Planerade du attacken? Är du ledsen? Är du fortfarande ledsen? ”

Så, 2014, såg manusförfattaren Steven Rogers ESPN-dokumentären ”The price of Gold”, och valde att sträcka ut en hand till henne. ESPN hade gett en djupare och mer nyanserad bild av Harding och var hon kom ifrån. Programmet förklarade fakta: Hur Kerrigan den sjätte januari 1994, sex veckor innan OS i Lillehammer (och två kvällar innan finalen i amerikanska konståkningsmästerskapen) slogs på knät av en man med en utfällbar batong. 

Jag visste att det här skulle finnas med mig i resten av mitt liv.

En FBI-utredning kom fram till att mannen anlitats av Shawn Eckardt, en vän till Jeff Gillooly, som var Hardings ex-man. I slutändan förklarade sig Harding skyldig till att ha hindrat åtalet, och menade att hon visste vem som utfört attacken, men inte förrän efteråt, men att hon inte genast rapporterade detta.

Åklagaren trodde dock att hon var mycket mer involverad än vad som kom fram i förlikningen, men de accepterade uppgörelsen. Hon dömdes till tre års skyddstillsyn, 500 timmars samhällstjänst, 100 000 dollar i böter, och att skapa en fond på 50 000 dollar till förmån för Special Olympics. Hon skulle betala tillbaka Multnomah Countys åklagarmyndighet 10 000 dollar i kostnader, genomgå en psykiatrisk utredning och delta i den behandling som domstolen beordrat. Dessutom hände det här: Hon tvingades att ge upp sitt medlemskap i USA:s konståkningssällskap. Till slut stängde sällskapet av henne för gott. 

Rogers bad hennes agent om rättigheterna till hennes berättelse – hela hennes berättelse – för 1500 dollar, med et löfte om mer om filmen faktiskt slutfördes och fick in sina utgifter. Den ursprungliga summan var inte stor, och hon visste inte om det var värt besväret. Men hennes agent sade ”vad är det värsta som kan hända?” Det värsta hade redan hänt. 

Efter alla dessa år straffas hon fortfarande för vad hon gjorde, men också för vad hon inte gjorde. Människor tror fortfarande att hon själv höll batongen över Kerrigans ben den där dagen. Folk tror fortfarande att hon var gift med Gillooly (som sedan dess bytt efternamn till Stone), som planerade attacken och dömdes till två års fängelse för utpressning. Men de hade redan skiljt sig. 

Folk tror att hon själv anlitade mannen som attackerade Kerrigan, Shane Sant, och de har aldrig förlåtit henne för det. 

– Jag har fått råttor inslängda i mina brevlådor, skit lämnat på min dörr, i min brevlåda, på mina bilar. Allt du kan komma på har jag blivit utsatt för. 

Så visst, sade hon. Kalla henne gärna Tonya Harding. Det var Tonya Harding som var poängen i nästan alla skämtmonologer i USA:s pratshower 1994. ”Tonya Harding” är titeln på den nya och ganska ljuvliga Sufjan Stevens-sången ”This world is a bitch, girl, don’t end up in a ditch, girl” (Den här världen är skit, tjejen, hamna inte i diket, tjejen). Och Tonya Harding är namnet som använts i en bunt feministiska opinionstexter i samband med filmen ”Jag, Tonya” där hon spelas av den kända, vackra skådespelaren Margot Robbie, som förklarar hennes sida av historien. 

Jag kanske bara kan kalla henne Tonya i artikeln, säger jag. För att undvika förvirring. 

– Du måste säga Tonya Harding, säger hon. 

Tonya Price har inte gjort något fel. Hon är ett ganska nytt påfund utan någonting i sitt brottsregister. Det är Tonya Harding som har några saker hon skulle vilja klara upp. 

Men även om många är elaka eller ohyfsade när de förstår vem hon är, finns lika många som älskar henne. Vi träffades tidigare på dagen i en ishall i Vancouver, Washington. När hon kom in lämnade tio tonåriga underbarn, som hoppat och snurrat under ishallens öppettider för endast seriösa konståkare, isen för att överösa henne med kramar. 

– Hon har så bra inflytande på tjejerna, säger en av deras mammor till mig. 

När Harding kom ut på isen och gjorde sitt första hopp såg flickorna som tränat hela morgonen plötsligt ut som totala amatörer i jämförelse. Vid 47 års ålder har hon fortfarande så mycket kraft i sina lår, och så mycket elegans i sina händer och sin hållning. Folk säger att hennes största synd – före andra synder – var att hon inte var den Disney-prinsessliknande Barbiedocka som konståkningssällskapet krävde av sina åkare. 

– Jag hatade ordet ”feminin”. Det påminde mig om tamponger och bindor, säger Tonya.

Harding konståker ibland, men inte lika mycket som hon brukade. Vad skulle vara poängen? Avstängningen från USFSA (amerikanska konståkningssällskapet) både som åkare och tränare borde möjliggöra för henne att bli professionell åkare – till exempel i en föreställning eller Ice Capades. Men ”eftersom allting ägs av sällskapet”, säger hon, finns det få arenor inom konståkningen där hon fortfarande kan delta. Säg att hon lärde ut konståkning för 50 dollar i timmen i ishallen till unga konståkare. Då skulle hon inte kunna ta med dem på tävlingar, så återigen, vad är poängen? 

När hon fick samtalet från Rogers mådde hon bra. Hon kunde ta hand om sig själv. Hon hade andra färdigheter. Hon arbetade som svetsare, hade varit målare vid en metallfabrik, järnhandlare vid Sears, där någon snubbe om dagen frågade henne om det inte fanns en man som kunde hjälpa honom. Varje dag läxade hon upp den där snubben om hur mycket mer hon kan om verktyg än de flesta andra. Hon tog sig an Paula Jones i en kändisboxningsmatch 2002, och påbörjade en oansenlig boxarkarriär på allvar 2003. 

Tonya Harding och Paula Jones, 2002.
Tonya Harding och Paula Jones, 2002. Foto: AP/Rene Macura

Hon gifte sig och fick en pojke, som förändrade hennes liv genom att han skiftade hennes fokus till någon som inte var hon själv. Hon och hennes make spenderade timmar med att jaga tillsammans, precis som hon brukade göra med sin älskade far. Hon hade ett liv. Allt gick bra. Hon hade slutit någon slags fred med idén om att hon aldrig skulle bli helt förstådd. 

”Jag, Tonya”, som baseras på timmar av intervjuer med Harding och hennes exman, hedrar den livliga huvudpersonen genom att inte bara visa misshandeln som hon utsattes för, utan också hur hon slog tillbaka. Den ger ytterligare kontext till skandalen för vilken hon i dag är mest känd. 

Tonya Harding tillsammans med Margot Robbie.
Tonya Harding tillsammans med Margot Robbie. Foto: AP/Jordan Strauss

Historien är berättad i den ton som Harding talar i, och det finns scener i filmen som du sett hundra gånger förut i Lifetime-filmer: en ung flicka som blir slagen av sin mor, en ung hustru som blir slagen av sin make. Filmen har generellt tagits emot väl och Allison Janney vann en Golden Globe för sin porträttering av Hardings mamma. Men det har också funnits recensioner (som i New York Times) där man ifrågasatt om inte huvudpersonen blir en slagpåse för billiga skratt och klassförakt. 

För tydlighetens skull: Harding älskade filmen. ”Magnifik,” var hennes ord, särskilt efter att hon sett den ett par gånger. Man måste komma ihåg att det här var hennes liv. De där slagen var väldigt specifikt hennes, inte en sammanblandning av olika slag. Och de visades inte ens i sin helhet. 

– Folk förstår inte att det ni ser i filmen inte är någonting, säger hon. 

Gillooly, Stone och Hardings mamma har förnekat anklagelserna om misshandel. Men ”allt är sant,” säger Harding. De människor som var ansvariga för att ta hand om henne gjorde inte det. Det betyder inte att filmen är exakt korrekt. Som sagt, det finns några saker hon skulle vilja förtydliga. Som: 

Först och främst får filmens klippning det att verka som att hon jagade kaniner och att det var så hon fick sin pälsjacka. Det är inte sant. Hon köpte jackan. För det andra får filmen det att verka som att hon har ett fult språk. Hon vill förklara att hon inte har det. 

– Jag menar, filmen porträtterade mig som en person som svär var tionde sekund och jag svär inte så.

Det finns en scen i filmen där hon står framför domarna och ger dem ett obscent direktiv som involverar den manliga anatomin. Det hände aldrig, säger hon. 

– Jag skulle aldrig säga så. 

Är det allt? frågar jag. Det är allt, bekräftar hon. Det är hennes enda invändningar. Det är förvirrande eftersom filmen inte på långa vägar förklarar henne oskyldig. Den presenterar båda sidor av historien, både hennes och hennes exmans, och ingen av dem ser särskilt oskyldig ut. 

Anledningen till att Harding älskar filmen är för att den visar något som hon inte tycker har visats förut. Det fanns förmildrande omständigheter. Hennes liv var fruktansvärt. Hennes egen mamma verkade inte älska henne.  Den enda gången i hennes liv då hon någonsin kom någonstans var när hon bröt reglerna och själv tog det som verkade ha getts till alla de Nancy Kerrigans som finns i världen. 

Tonya Harding och Nancy Kerrigan.
Tonya Harding och Nancy Kerrigan. Foto: Phil Sandlin

Kerrigan var också från en arbetarklassfamilj, men hon var älskad. Hennes föräldrar körde henne till träningarna, hejade på henne och grät av glädje. Hon hade Vera Wang-kläder vid konståkningstävlingarna! Tonya hade ingenting. De hade tränare och dietister medan Tonya åt broccoli och ost från Spud City där hon arbetade i en galleria. Hon hade astma. Hon hade muskler. 

– Jag fick alltid höra att jag var fet. Jag var ful. Jag skulle inte bli någonting. ”Om du inte ler och följer reglerna kommer de inte ge dig dina poäng. Om du har den där tofsen kommer de inte ge dig dina poäng. Om du har den där klänningen kommer de inte ge dig dina poäng.”

Det här har ingenting med frikännande att göra: det har det inte haft på länge. Hennes sida av historien handlar inte om skuld eller oskuld – diskussionen om skuld och oskuld slutade, vad henne anbelangar, ungefär när hon avslutade sin samhällstjänst. I stället handlar det om detaljerna i att vara Tonya Harding: respekt, förmildrande omständigheter, hur man behandlar människor och vad man förväntar sig av dem till att börja med. 

Vi förflyttar oss till South Pacific Cafe, restaurangen intill. Harding beställer en dricka som ägaren skapat bara för henne. Den heter ”Triple Axel”, eftersom ingen skulle förstå om man kallade den för ”Tonya Price”. 

Hon tror att vi hade haft en annan diskussion om henne i dag om hon gjort ett bra program i OS, om hennes skosnöre inte gått sönder, om hon inte varit för uppjagad och nedslagen av nyhetsrapporteringen. Vi skulle ha förundrats över att hon kom över vad som hänt. Hennes film hade haft en varmhjärtad och triumferande avslutning som i ”Rocky” eller ”Rudy”. Om allt hade gått som det skulle hade vi sagt att Harding var en manifestation av den amerikanska drömmen. Nu säger vi i stället att hon är väldigt amerikansk. 

Jag fick alltid höra att jag var fet. Jag var ful. Jag skulle inte bli någonting.

Det blir sent innan vi lämnar restaurangen. Jag tackar henne för hennes tid, och hon tackar mig. Hon säger att medierna har skrikit på henne och lurat henne och ljugit för henne och attackerat henne. Ingen har någonsin suttit ner med henne och köpt henne något att dricka och bett henne om hennes sida av historien. Hon kommer över till mig och lägger huvudet mot mitt bröst, det är så långt upp hon når på mig. 

– Du har ett hjärta. Jag kan höra det, säger hon. 

Det här är grejen: Mycket av det hon sagt är inte sant. Hon säger emot sig själv hela tiden. Men hon påminner mig om andra människor jag känner som överlevt trauma och misshandel, och som berättar sina historier om och om igen för att förklara vad som hände dem, men också för att själva bearbeta vad som hänt. De saker hon sagt som inte är korrekta är spirituellt sanna. Det innebär att de för fram hennes poäng, och att hon själv verkar tro på dem. 

Med hennes huvud mot mitt bröst lutar jag mig fram och kramar henne. Här är något som jag aldrig kommer förstå: att du kan sitta på andra sidan bordet från någon som definitivt gjort något dåligt och som inte verkar ångra det, och ändå känna kärlek och sympati för dem. 

– Den här världen är skit, tjejen, säger jag till henne. 

– Hamna inte i diket, tjejen. 

Hon tittar upp på mig och ler. Så hoppar fru Price in i sin bil och kör hem till sin make och sin son. 

Denna text har tidigare publicerats i New York Times.

Översättning: Evelyn Jones