Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Sport

Triathlon mot alla odds

01:38. För tre år sedan drabbades Shahrzad Kiavash av en ovanlig bakterie och tvingades amputera båda benen. 23:e augusti står hon på startlinjen för Stockholm triathlon. Simning, cykling och löpning utan ben men med en kämpaglöd som kan förflytta gränser. 

För tre år sedan drabbades Shahrzad Kiavash av en ovanlig bakterie och tvingades amputera båda benen. 23:e augusti står hon på startlinjen för Stockholm Triathlon. Simning, cykling och löpning utan ben men med en kämpaglöd som kan förflytta gränser.

Läkaren på Södersjukhuset i Stockholm svarade med lugn ton:

– Det är värre än vi trodde, Shahrzad har 5-10 procents chans att överleva. Hjärnan kan ha tagit stor skada och om hon överlever är det kanske inte samma Shahrzad som ni kände henne.

Den nattsvarta bedömningen levererades en marsdag för tre år sedan och formulerades av läkaren som försökte förklara tillståndet hos Shahrzad Kiavash för hennes lillebror Khashayar.

Khashayar hade larmat ambulansen och följt med Shahrzad till sjukhuset och ombads nu kontakta övriga familjen. Det var bråttom. Shahrzad hade redan sövts eftersom hennes tillstånd var mycket kritiskt.

Tolv timmar tidigare hade Shahrzad Kiavash precis lämnat sitt jobb som projektledare på en marknadsavdelning och gått till gymmet. Hon berättar:

– Jag mådde väldigt bra och kände mig stark. När jag tränat klart och gick ut från passet började jag få någon konstig smärta i magen.

Shahrzad gick direkt hem till sin tvårumslägenhet i Nacka, men kände sig inte bättre. Magen gjorde ondare och ondare, och följdes av huvudvärk, bröstsmärtor och hjärtklappning. Hon ringde sin yngre bror Khashayar som kom över för att se till henne.

Morgonen efter var Shahrzads tillstånd livshotande. Brodern larmade 112 när han såg att hon var blå i ansiktet och hade svullna ben. Ambulanspersonalen konstaterade en skyhög puls och en feber på 41 grader.

Det Shahrzad Kiavash drabbats av var en blodförgiftning till följd av en meningokockinfektion, Cirka 10 procent av Sveriges befolkning är så kallade friska bärare av meningokocker, men endast ett femtiotal personer per år insjuknar. Dödligheten bland de som drabbas av blodförgiftning till följd av en meningokockinfektion på det vis Shahrzad gjorde är upp till 40 procent.

– Inom loppet av åtta timmar gick jag från att vara helt frisk, ha varit på jobbet, varit och tränat till att vara dödligt sjuk. När jag kom till sjukhuset var allt som på film. Ett helt team mötte upp mig och det var som om alla ropade åt mig. Dom sa att jag inte skulle kunna sköta min andning på egen hand och sövde mig direkt. Sedan hölls jag nedsövd i tretton dagar.

När Shahrzad väcktes från respiratorvården var bakterien besegrad, men lungorna, njurarna och benmärgen i mycket dåligt skick. Hennes båda ben var fulla med djupa sår som inte läkte och riskerade utlösa nya infektioner. I två månader gjorde läkarna allt för att rädda benen, men till slut gick det inte längre. En måndag för tre år sedan gav de upp. Blodet pumpades inte längre ner till benen, kroppen hade stött bort dem.

Eva-Kajsa Andersson är Shahrzads personliga tränare.


Shahrzad Kiavash med tränaren Eva-Kajsa Andersson. Foto: Lotta Härdelin

De möttes på gymmet när Shahrzad skrivits ut från sjukhuset och flyttat till hemstaden Borås. Eva-Kajsa ledde cirkelpass som Shahrzad gick på. Eller ”gick” - Shahrzad gick inte, proteserna var ännu inte utprövade - hon satt i rullstol och fick krypa mellan stationerna på cirkelträningen.

– Mmm, det var tufft. De andra värmde upp med knäböj och upphopp medan jag satt på knäna på en matta och värmde upp överkroppen, svettades och grät samtidigt, det är svårt att vara annorlunda på ett sätt som syns så tydligt utåt. Nu, med facit i hand kan jag tycka att det just var där som det började, när jag åtminstone försökte ge blanka fan i att jag var annorlunda. På sjukhuset och under min tid på rehab blev jag tillsagd att inte ha så höga förväntningar på livet och på vad jag kommer att kunna göra och inte göra i framtiden. ”För Shahrzad - du är ju trots allt dubbelamputerad.”

– Dom målade in mig i ett hörn, och så länge jag var på sjukhuset så var jag tvungen att nicka och hålla med. Men sedan när jag kom till ett gym utanför sjukhuset – då var det bara jag som bestämde!

Eva-Kajsa insåg att Shahrzad behövde ett tydligt mål med träningen och föreslog våren 2014 att de skulle sikta på att genomföra ett triatlon, olympisk distans. Målet sattes till att klara av Stockholm Triathlon i slutet av augusti kommande år. Tävlingen består av tre konditionsgrenar i följd; simning 1500 meter i Riddarfjärden, fyra mils cykling och slutligen en mils löpning med målgång vid Stockholm slott. Tävlingsformen innebär att alla tävlar tillsammans oavsett kön, ålder eller funktionsförmåga.

Triathlonsatsningen är en heltidssysselsättning för Shahrzad och finansieras av pengar hon sparat från tiden innan hon blev sjuk. Behovet av en tydlig målbild är helt central.

– Målbilden som jag och Eva-Kajsa skapade med triatlon är livsviktig. Det är någonting jag bara håller i så hårt det går, även om det var tufft, även om jag började utan att vara bra på någon gren och med helt andra förutsättningar än andra.

Jonas Söderberg, sportchef i simklubben Elfsborg i Borås tillfrågades av Eva-Kajsa om att bli Shahrzads simcoach. Jonas, precis som Shahrzad kom i kontakt med simning efter det att livet förändrats drastiskt.

– Jag började simma efter att ha varit med om en svår trafikolycka. Sedan fortsatte jag simma på elitnivå tills jag var 27 år.

Foto: Lotta Härdelin

Jonas minns hur de inledde simträningen för ett knappt år sedan:

– Shahrzad började verkligen från noll. Hon var faktiskt rädd för vatten.

Jonas Söderberg blickar ut över utomhusbassängen i Borås. Det är en kylslagen majmorgon och en plötslig hagelskkur förvandlar vattenytan till en småputtrande kittel. Genom det bubblande svallet glider Shahrzad fram och lägger längd efter längd bakom sig.

Jonas coachar med små gester och korta instruktioner. Han är nöjd med hur träningen fortskrider: -Nu kör vi ungefär 2000 meter per pass, 2 - 3 gånger i veckan. Mycket av träningen handlar om att ligga rätt i vattnet. Eftersom hon inte har benen som hjälp att hålla riktning blir bålstabilitet och teknik för överkropp extra viktigt.


Simtränaren Jonas Söderberg visar Shahrzad hur hon ska förbättra sin armrörelse. Foto: Lotta Härdelin

När Jonas får frågan om hur själva loppet ska disponeras och hur målgången kan visualiseras i träningen svarar han med ett lugn: -Själva målgången är inte viktigast utan resan dit, att uppleva nuet.

Amir Nazari såg ett inslag om Shahrzad på Sportspegeln och tog kontakt med henne via Facebook. Sedan ett par månader är han Shahrzads cykeltränare.

För ett par veckor sedan, på en sällsynt varm och solig dag, justerar Amir pedalerna på Shahrzads cykel och förbereder cykelpasset på Lovön i Stockholm. Han vet hur det är att försöka hitta nya mål i livet när allt ställts på kant. Amir har genomgått många operationer och har nu både höft- och lårbensprotes. Granatsplitter från kriget mellan Iran och Irak stoppade hans brottningskarriär och rehabträningen ledde så småningom in honom på cykelträning istället för brottning.

– Jag känner igen mig i Shahrzads berättelse. Hur hon tvingats ge upp vissa saker men hittat nya mål. Shahrzad är hur stark som helst och har en vilja av stål och därför behöver jag inte pusha henne så mycket. Mitt fokus är att lära henne tekniken, hantera växlarna, bli trygg i olika sittställningar, utnyttja terräng och vind. Bli ett med cykeln helt enkelt.

Träningstimmarna för Shahrzad avlöser varandra och målbilden är fixerad. Hon skrattar ofta och växlar ledigt mellan att berätta om de mörkaste stunderna när livet inte var självklart till att skämta om benen som inte längre finns kvar.

Hur orkar man fortsätta kämpa? Hur orkar man sätta upp omöjliga mål, när inte ens omgivningen tror det går att genomföra?

Shahrzad, blir tyst, funderar länge, tar sats och berättar:

– Det fanns en tid när jag tyckte jag gjort allt, gjort så gott jag kunde och kämpat. Jag tog på mig proteserna och kände: det här blir ett helvete. En enda lång uppförsbacke. Det fanns ingen go kvar i mig. Jag var färdig. Det värsta var hopplösheten, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville checka ut. Anledningen till att jag valde att fortsätta leva var att jag inte kunde göra min lillebror så illa. Jag kunde hantera tanken på att jag själv inte fanns, men inte tanken på att lämna kvar min lillebror. Han blev min räddning i första skedet, först långt senare såg jag allt det fina som finns att hämta i livet.

När vi ska avrunda intervjun på gymmet och jag börjar packa ihop kameror och stativ säger Shahrzad något som dröjer sig kvar:

– Jag tror att den största smällen inte var benen, eller tiden jag fick spendera på sjukhuset, utan den var - vad händer med mig nu. Inte med min kropp, utan med min själ? Vad händer med mina drömmar? Vad händer med allt jag hoppats på när det kommer till livet? Tog jag verkligen chansen medan den fortfarande fanns?

– Det är väldigt viktigt för mig att våga fortsätta drömma igen och tänka: jag kan – om jag vill. Det finns ingen som kan säga åt mig någonting annat.

Personfakta.Shahrzad Kiavash

Namn: Shahrzad Kiavash.

Ålder: 31.

Bor: Borås.

Aktuell: Tävlar i Stockholm Triathlon 23 augusti.

Tävlingsbakgrund: Noll, har inte tävlat i någon sport tidigare.

Blogg: shahrzad.nu