Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-10 03:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sport/ulrika-sandmark-om-sorgen-jag-fick-panik-nar-hans-rost-var-borta/

Sport

Ulrika Sandmark om sorgen: Jag fick panik när hans röst var borta

Simlandslagets förbundskapten Ulrika Sandmark började jobba direkt efter sambon Pär Gabrielssons död. ”Han kommer ju inte tillbaka för att jag sitter hemma och tycker synd om mig själv”, säger hon.
Simlandslagets förbundskapten Ulrika Sandmark började jobba direkt efter sambon Pär Gabrielssons död. ”Han kommer ju inte tillbaka för att jag sitter hemma och tycker synd om mig själv”, säger hon. Foto: Eva Tedesjö

Simlandslagets förbundskapten Ulrika Sandmark letar efter orden.

Hur beskriver man det tomrum som uppstår när ens stora kärlek hastigt avlider på ett hotellrum under en tränarkonferens? Finns det ens några ord som är starka nog?

– Häromdagen var alla inspelade meddelanden från Pär som jag hade i mobilen borta. Då fick jag panik.

DN har träffat Ulrika Sandmark drygt två månader efter att hennes sambo, den tidigare landslagstränaren Pär Gabrielsson, avled.

Det blev ett samtal om sorg, men också om vägen vidare.

Malin Fransson
Rätta artikel

I simvärlden var han känd som tränaren och ledaren som såg alla, och som alltid hade tid att lyssna.

För simlandslagets förbundskapten Ulrika Sandmark var Pär Gabrielsson så mycket mer.

Han var hennes bollplank och den som utmanade henne att våga lite mer, men framför allt var han hennes livs kärlek och bästa vän.

– Vi älskade båda simning och pratade ständigt om saker och ting vi tyckte borde utvecklas, berättar Ulrika Sandmark.

– Pär var totalt prestigelös, och varje gång jag tvekade inför ett uppdrag, som till exempel när jag fick frågan om jag ville bli förbundskapten, var det alltid han som pushade mig och sa att det är klart du ska tacka ja. Du klarar allt. Hans stöd kunde jag alltid räkna med.

– När han dog var vi i Norge eftersom jag föreläste på en tränarkonferens där. Efter första föreläsningen kom jag upp till honom på hotellrummet och han frågade hur det hade gått. Jag var inte alls nöjd och sa att det inte hade blivit bra, och att jag hade stakat mig.

– Då tittade Pär på mig och sa ”Jag är säker på att det gick bra, du är alltid så duktig”.

Det var sista gången som de pratade med varandra.

När Ulrika kom tillbaka till hotellrummet nästa gång var Pär död.

Att höra sådana saker betyder allt för mig. Det är så jag vill att hans minne ska leva vidare

I Eriksdalsbadet i Stockholm pågår sim-SM i kortbana.

Vid bassängkanten återfinns som vanligt Ulrika Sandmark. Utöver SM-medaljerna står biljetterna till årets sista internationella mästerskap kortbane-VM på spel.

Här hos sin simfamilj landar hon mjukt.

– Jag började jobba direkt efter Pärs död. För mig kändes det rätt. Han kommer ju inte tillbaka för att jag sitter hemma och tycker synd om mig själv, berättar Ulrika.

– Den värme och omtanke som jag har mötts av från simmare och tränare har betytt otroligt mycket. Den ger mig kraft.

Hennes ögon blänker och snart syns tårar på hennes kind. Hon sitter tyst en stund innan hon fortsätter:

– För att inte tala om när Pärs gamla simmare hör av sig och berättar om allt han har betytt för dem. Att höra sådana saker betyder allt för mig. Det är så jag vill att hans minne ska leva vidare.

Ulrika Sandmark och Pär Gabrielsson blev ett par efter att de jobbat tillsammans i Väsby simsällskap.
Ulrika Sandmark och Pär Gabrielsson blev ett par efter att de jobbat tillsammans i Väsby simsällskap. Foto: Eva Tedesjö

Ulrika Sandmark och Pär Gabrielssons vägar korsades på 90-talet. Ulrika var då tränare i Järfälla men värvades av Pär till hans klubb Väsby simsällskap.

– Han gjorde direkt klart att jag inte var en ”tjejtränare” som bara skulle träna tjejerna, utan jag var tränare för alla. Det var viktigt, och det brukar jag ofta berätta om när jag nu är ute och håller föredrag.

Pär var utbildad lärare, och det var också han som uppmuntrade Ulrika att läsa till lärare. Något som gjorde att bådas ledarskap vilade på en pedagogisk grund.

Åren gick och med tiden utvecklades deras samarbete också till en kärleksrelation.

Under Pär Gabrielssons ledning var Väsby simsällskap väldigt framgångsrikt. 

Han coachade bland annat OS-simmare som Josefin Lillhage och Petra Granlund. 

I mitten på 90-talet var Pär under några år förbundskapten för juniorlandslaget, och på 2000-talet var han ofta med som landslagstränare vid olika seniormästerskap. Bland annat var han med i ledarstaben vid tre OS – 2000, 2004 och 2008.

Han hade inga fallreflexer bakåt, och synförändringar gjorde att han inte kunde titta upp eller ner

När Ulrika i Rio 2016 för första gången som förbundskapten fick uppleva ett svenskt OS-guld när Sarah Sjöström vann 100 meter fjärilsim, konstaterade Pär att hon äntligen hade kvitterat i familjekampen.

– Han var ju med i Sydney när Lars Frölander vann sitt OS-guld, säger Ulrika Sandmark och ler.

– Så OS-guldet imponerade inte så mycket på honom, däremot gjorde våra insatser i VM i Kazan 2015 (fem svenska medaljer) det. Då skickade han så fina mess.

2014 förändrades både Pärs och Ulrikas liv när de fick beskedet att Pär hade Parkinsons sjukdom. 

Under några år valde Pär att hålla det hemligt, han ville slippa frågor om hur han mådde, men 2016 informerades även de utanför den närmsta kretsen om Pärs sjukdom.

– 2017 fick vi en ny läkare – som tur väl var. Han gav oss beskedet att det var PSP (en form av parkinsonism men med andra symptom och annat sjukdomsförlopp än parkinson) som Pär hade.

– Det är en ovanlig sjukdom som sätter sig på balansen. Han hade inga fallreflexer bakåt, och synförändringar gjorde att han inte kunde titta upp eller ner.

Sjukdomen gjorde att Pär trillade ofta, och Ulrika var ständigt på helspänn.

– Riktigt hur mycket var jag inte medveten om, men häromdagen var Pärs ena bror hemma oss mig för att hjälpa mig och plötsligt hördes en duns. Utan att jag tänkte på det reagerade min kropp direkt. Då insåg jag att jag under en längre tid ständigt måste ha gått och lyssnat efter den där dunsen.

Pär Gabrielsson var ledare och tränare under OS 1996 i Atlanta, 2000 i Sydney, OS 2004 i Aten och OS 2008 i Beijing. Sista augusti i år avled han, 61 år gammal.
Pär Gabrielsson var ledare och tränare under OS 1996 i Atlanta, 2000 i Sydney, OS 2004 i Aten och OS 2008 i Beijing. Sista augusti i år avled han, 61 år gammal. Foto: MARCUS ERICSSON

På samma sätt hade Ulrika omedvetet förberett sig för att ett av Pärs fall skulle sluta så olyckligt att det tog hans liv.

Men den där dagen i norska Sandvika var det Pärs hjärta som till slut gav upp. Han blev 61 år gammal.

Mitt i allt kaos – såväl känslomässigt som praktiskt – som uppstod när Ulrika hittade Pär död på hotellrummet fanns även där mjuka simfamnar att falla i.

I flera år har det svenska och norska simförbundet haft ett samarbete, och flera av de tränare och ledare som fanns på plats för konferensen var vänner till Ulrika.

– I samband med Swim Open i Stockholm brukade Pär och jag bjuda hem de norska ledarna på middag, så de kände oss båda. Någon av dem fanns hela tiden vid min sida under de där första timmarna. 

– Och när jag ringde Pärs yngsta bror och berättade vad som hade hänt sa han direkt att vi kommer och hämtar dig. Jag försökte säga att det var onödigt, men han och hans fru körde hela vägen dit. Med viss distans kan jag säga att det var tur för jag hade aldrig klarat av att ta mig hem på egen hand. Jag var chockad, och kunde inte riktigt greppa vad som hade hänt.

Jag har inte riktigt kommit dit hän än att jag i första hand tänker på alla fantastiska saker som vi upplevde tillsammans

Pärs begravning i slutet av september blev en hyllning av hans liv.

Ulrika lade både själ och hjärta i planeringen inför den för att mannen hon älskade skulle få ett värdigt farväl. 

Kyrkan var smyckad med de finaste av blommor, och musiken noga utvald.

– I hans kista lade jag ner hans två tidtagarur, hans OS-ackrediteringar och hans inträdeskort till Vilundabadet, berättar Ulrika.

– När de spelade Pugh Rogefeldts ”Här kommer natten” lös plötsligt solen in så fint över blommorna på kistorna. Den lös varken före eller efter utan bara just den stunden.

Vi sitter i ett av tränarrummen inte långt från SM-bassängen. Tårar av sorg har blandats med skratt när vi har pratat om glada minnen under den dryga timme som vi har samtalat.

I bilen utanför Eriksdalsbadet väntar hunden Diezel, och nu är det dags för hans lunchpromenad. 

Pär köpte Diezel 2012 – samma år som Ulrika blev förbundskapten – och den svarta schäfern var både Ulrikas och Pärs ögonsten.

– Han är ordentligt bortskämd, säger Ulrika och skrattar.

I de mörkaste stunderna efter Pärs död har Diezel varit en räddning. Han håller matte sysselsatt och ser till att hon kommer ut i naturen.

– Jag inser att jag har flera steg kvar i sorgearbetet. Fortfarande tänker jag lite för mycket på de sista tuffa åren. Jag har inte riktigt kommit dit hän än att jag i första hand tänker på alla fantastiska saker som vi upplevde tillsammans.

– Och det är fortfarande en massa praktiska saker som ska ordnas. Varje gång som det kommer ett brev till Pär Gabrielssons dödsbo är det skitjobbigt att läsa den frasen.

Hunden Diezel har varit ett viktigt stöd för Ulrika Sandmark efter Pär Gabrielssons död.
Hunden Diezel har varit ett viktigt stöd för Ulrika Sandmark efter Pär Gabrielssons död. Foto: Eva Tedesjö

För att minnas alla glada ögonblick har Ulrika gjort i ordning en bok där människor som Pär berörde under sitt liv har skrivit om honom.

Ulrika har också inrättat en fond som ska dela ut ett stipendium till en ledare som delar Pärs vision att inget är omöjligt.

– Jag vill inte att han bara ska glömmas bort, och därför kändes det här med en fond som en bra idé.

Ett mästerskap återstår innan simsäsongen tar lite paus, men kortbane-VM i all ära, det är nästa års långbane-VM i Sydkorea som är det stora och viktiga målet.

Det är i det mästerskapet som Sandmarks landslagssimmare ska visa att de vill till OS 2020.

– Min förhoppning är att vi till VM nästa år ska ha 16 simmare med oss.

Där hör man hans röst och han såg så glad och stark ut på bilderna. Det gjorde mig glad

Sedan ett år tillbaka är Ulrika både förbundskapten och sportchef.

– Det innebär naturligtvis att det är jättemycket att göra, och jag vet inte om det är hållbart i längden. Men just nu fungerar det bra.

Pärs bröder är en fortsatt viktig del av Ulrikas liv, precis som hans mamma.

– Hon bor i samma hus som jag, så jag tittar till henne. Hon är en riktig krutgumma.

Diezel vill egentligen gärna fortsätta att titta på änderna som simmar omkring i vattnet vid vårt promenadstråk, men jobbet kallar på Ulrika.

Den 54-åriga förbundskaptenen har börjat ta de första stegen mot ett liv utan Pär.

Ett annat liv – men ett liv som kan bli bra, rikt och glädjefyllt trots den sorgkant som alltid kommer att finnas.

Man måste bara låta det få ta lite tid, och våga be om hjälp.

Som när ett byte av mobiloperatör gjorde att alla de inspelade meddelandena från Pär, som Ulrika så omsorgsfullt sparat och gång på gång lyssnat på efter hans död, försvann.

Då vände hon sig till den speciella Facebook-grupp som bildades efter Pärs död och frågade om någon där hade en inspelning där hans röst hördes.

– Då fick jag snabbt en inspelning där Pär som ”bestraffning” efter att ha sagt en svordom får göra tio armhävningar. Där hör man hans röst och han såg så glad och stark ut på bilderna. Det gjorde mig glad. 

Läs mer: Så förstår du dig på sorg