Världsmästaren som fann vägen förbi alla gränser

För knappt två år sedan medverkade Johan Olsson i boken ”Våga välja eget spår”. Nu är det dags igen, den här gången heter boken ”Huvudrätt”, vilket också skvallrar om att den ska hjälpa läsarna att ta fram rätt saker ur sina huvuden.

– Det är som en kokbok för skallen, menar Johan Olsson. Min roll har varit att i marginalen kommentera och ge min syn på saker och vad jag har haft för tankar.

Frågan är hur viktigt huvudet är för att lyckas inom idrotten.

– Man kan inte förlita sig på ett kanonpsyke om man inte har kapaciteten. Inom längdåkning är det hjärta och lungor som har störst betydelse. Det ska man inte sticka under stol med. Men det mentala är det som gör att jag kan lyfta alla kvaliteter som jag har. Jag har mycket lättare att nå mina mål, varje dag får en större effekt, därför når jag i slutändan längre än vad jag hade gjort utan mental träning.

Redan 2003 började Olsson fundera över det mentala spelet. Men det dröjde fram till september 2011 innan han kände att det riktigt fungerade. Han hade ett utvärderingsmöte med sin mentale rådgivare Stig Wiklund i Göteborg där Wiklund ställde en massa frågor.

– Det var som att få ett halleluljamoment. Det bara slog mig, varför hade jag inte kommit på det här tidigare? Jag ändrade hela min bild på hur jag såg på det jag höll på med. Jag åkte fantastiskt bra säsongen efter och vann tre lopp i världscupen.

Segern i norska Sjusjön på 15 kilometer fristil den 19 november 2011 håller Olsson som sitt kanske absolut bästa lopp.

– Jag åkte kanske min bästa skidåkning som jag gjort i hela min karriär den säsongen. Jag är glad att jag fick insikten om vad det handlade om.

För Johan Olsson handlade till att börja med om att lära känna sig själv.

– För att ha en handlingsplan för hur jag skulle gå vidare så måste jag utvärdera hur jag fungerar i olika situationer.

Tidigare tittade han gärna tillbaka och ältade saker om och om igen.

– Ältande är ju jobbigt, det har ju varit påfrestande. Nu tittar jag inte tillbaka för mycket utan utvärderar det jag gjorde bra och det jag gjorde mindre bra, jag brukar uttrycka mig så. Jag kanske inte gjort något dåligt, men att jag gjorde det mindre bra. Hur ska jag göra det bättre nästa gång? Jag gör ett bokslut och går vidare.

Han har också jobbat med att sudda ut gränser för vad han klarar av. Solokörningen under femmilen på i VM i Val di Fiemme 2013 är kans­ke det bästa exemplet på att man måste våga för att vinna.

– Just den femmilen var något av ett koncentrat, det var två timmar och tio minuter utav tio års mental träning kändes det som. Där föll allt på plats. Tankar om att det inte skulle vara möjligt, att de andra kommer att komma i kapp, att det är lika bra att ge upp, lyckades jag brotta ned.

I ett av bokens kapitel talar Johan Olsson om att han gärna vill ha en period utan nervositet. Frågan är när han är som mest nervös.

– Jag är ju supernervös inför en OS-stafett. Det är den gången inom idrotten som jag är mest nervös. Gör man en dålig sträcka så sabbar man inte bara för sig själv utan också för tre stycken andra. Dessutom tävlar man för Sverige, man tävlar ju inte för Johan Olsson.

De gånger han känner sig mest obekväm är när han ska göra saker som han inte känner sig trygg med.

– Jag kanske gör tio föreläsningar per år och det är inte alls den mängden som krävs för att bygga en rutin som 800 timmars träning gör inom skidåkningen. Jag är rätt nervös när jag ska hålla en föreläsning för 100 personer under en timme.

I somras höll Johan Olsson tal på national­dagen hemma i ett regnigt Sundsvall.

– Då var jag fruktansvärt nervös. Det var bara fyra minuter, men att stå på nationaldagen och vara heders­talare är tufft. Jag tvingas utmana mig själv. Det var något som kändes riktigt obekvämt, men då är det en ännu större orsak till att tacka ja. Det känns ju otroligt kul efteråt, om det inte är totalt fiasko. Ofta känns det bra att ha pushat sin trygghetsbubbla lite.

Efter tolv år mental träning, hur mycket av gamle Johan Olsson finns kvar då? Han skrattar glatt när han får höra frågan.

– Gamle Johan finns alltid kvar, det är därför jag hela tiden får jobba med det mentala. Det är inte så att bara för att jag lärt mig så är det självklart. Ofta är Stig Wiklund eller min fru Anna på och undrar om jag verkligen tänker på rätt sätt, då får man hela tiden vara ödmjuk och lyhörd.