Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Lisa Renander grundade co-living kollektivet K9 på Östermalm för ett drygt år sedan. Hon har inte svårt att hitta barnvakt till senaste tillskottet, sonen Mio, bland kollektivets övriga 52 medlemmar.
Lisa Renander grundade co-living kollektivet K9 på Östermalm för ett drygt år sedan. Hon har inte svårt att hitta barnvakt till senaste tillskottet, sonen Mio, bland kollektivets övriga 52 medlemmar. Foto: Nicklas Thegerström
STHLM

52 vuxna samsas i ett kollektiv på Östermalm

Trångboddheten ökar i Stockholm – för vissa mer än gärna. I ett kollektiv på Östermalm samsas 52 vuxna, en bebis, en hund, en katt och en hamster. 

– Tesen är att vi kan minska bostadsytan med 60 procent och öka välmåendet, säger grundaren Lisa Renander.

Middagstid närmar sig och boende strömmar in till sina 33 rum och fem kök på Östermalm. I sekelskifteshuset vid Humlegården huserar K9, ett av landets två co-living kollektiv, det vill säga ett antal personer som väljer att leva ihop och jobba mot ett gemensamt mål utan att vara släkt. 

– Vi vill inspirera andra att bygga co-livings och ändra standarden för hur man bygger bostäder i världen. Vi gör allt för att påverka fastighetsbolag, kommuner och byggherrar att bygga kollektivhus, säger Lisa Renander.

Läs mer: Trångboddheten ökar i Stockholm och lägenheterna krymper

Idén packade hon med i resväskan från Silicon Valley där hon levde i världens första co-living kollektiv för startup-entreprenörer. Första egna kollektivet formades för fem år sedan i Gamla stan och sedan ett drygt år drivs K9 på Östermalm med stöd av Vinnova. Ett fastighetsbolag står i spadtaget för att skapa nummer tre. Tanken är att det ska bli många fler – över hela världen.

– Vi har byggt små yteffektiva lägenheter som vi testar i ett living lab där forskare följer de boende. De undersöker hur boendemiljön påverkar livskvaliteten och hur man utvecklas som människa, säger Lisa Renander.

Lisa Renander och Fredrik Forss delar kollektivets största familjerum och har precis fått tillökning med sonen Mio. De vill sprida co-living konceptet över världen och har planer på att starta en co-living by på landet.
Lisa Renander och Fredrik Forss delar kollektivets största familjerum och har precis fått tillökning med sonen Mio. De vill sprida co-living konceptet över världen och har planer på att starta en co-living by på landet. Foto: Nicklas Thegerström

Hon sitter i en av sällskapssofforna med fem månader gamla sonen i knät. Hon och maken Fredrik Forss, som driver co-living-företaget Tech farm, bor i kollektivets enda familjerum med eget pentry. Mio är yngst i ålderspannet som annars spänner från 23 år till 50 i detta nu. Paret har inte svårt att få barnvakt.

– Det kanske blir fler som skaffar barn, många är sugna nu när Mio är här. Många blir kära här, men många får sina hjärtan spruckna också, säger Fredrik Forss och ler.

Det är inte bara bebisar som föds i co-living miljön. Flera startups har börjat här och runt sofforna denna kväll minglar det nybildade partiet Initiativet vars ledare bor i huset. Grundarna är noga med att distansera sig från 70-talets hippiekollektiv.

– I hippiekollektiven var man beroende av varandra för lägre hyra och att laga mat ihop. Man ville vara del av en grupp för att man inte hade en egen identitet. Här är alla individualister men väljer att vara del av en grupp för att det ger mer än bara självförverkligande, en känsla av gemenskap, säger Lisa Renander.

Att bo i storfamilj är inte konfliktfritt. Utöver tydliga strukturer och städhjälp erbjuds de boende utbildning i självledarskap och personlig utveckling.
Att bo i storfamilj är inte konfliktfritt. Utöver tydliga strukturer och städhjälp erbjuds de boende utbildning i självledarskap och personlig utveckling. Foto: Nicklas Thegerström

Medelåldern i sällskapsutrymmena är runt 30 år och hemspråket engelska. Här bor 24 nationaliteter och 40 procent är kvinnor. När ett rum blir ledigt handplockas utvalda personer till boendeintervju.

– Just nu skulle vi behöva lite äldre, livserfarna, kreativa personer, för att bättra på balansen. Utifrån vår erfarenhet är optimal storlek för ett community tolv till femton personer, max 30 per enhet. Här blir varje våning en subgrupp, därför är det möjligt att skala upp konceptet, säger Lisa Renander.

Att bo i storfamilj är inte konfliktfritt. Utöver tydliga strukturer och städhjälp erbjuds de boende utbildning i självledarskap och personlig utveckling. Tanken är att hitta rätt balans mellan trygghet och frihet.

– Alla är utbytbara. Det låter hemskt men det är själva kärnan i en community. Gruppen är så pass stor att du inte är beroende av en individ. Om jag sitter på mitt rum en vecka går ingen under för det, jag behöver inte känna samma ansvar som om jag delade lägenhet med tre andra, säger Lisa Renander.

Vi tar hissen upp i huset som en gång varit hotell och nu är rum, kök och hängutrymmen på totalt 1.100 kvadratmeter. Minsta rummen kallas poddar och är bara fem kvadratmeter. 

– Så här bor jag. Jag har två kvadrat att röra mig på, för sängen tar upp resten av utrymmet, säger Katrine Brimell, 23 år. 

Katrine Brimell och Jhonatan Ceballas jobbar båda som it-konsulter och bor i varsin podd, ett fem kvadratmeter stort krypin för 6.500 kronor i månaden. ”Det finns fler fördelar och större värden i det här huset än bara sovytan som inte går att sätta pris på”, säger Katrine Brimell.
Katrine Brimell och Jhonatan Ceballas jobbar båda som it-konsulter och bor i varsin podd, ett fem kvadratmeter stort krypin för 6.500 kronor i månaden. ”Det finns fler fördelar och större värden i det här huset än bara sovytan som inte går att sätta pris på”, säger Katrine Brimell. Foto: Nicklas Thegerström

Hon jobbar på Google och betalar 6.500 kronor i månaden för sitt kryp-in. Ett dubbelrum på 20 kvadrat kostar 16.000 kronor.

– Hyran är okej. Det finns fler fördelar och större värden i huset än sovytan som inte går att sätta pris på. Jag har fått kvitto på att bättre saker kommer när man inte fokuserar på att äga så mycket, säger Katrine Brimell.

Flyttkartongerna har hon gjort sig av med. Ägodelarna är nedskalade till kläder och smycken.

– Jag behövde göra mig av med mitt bagage. Fysiskt men också mentalt. När man måste anpassa sig till en liten yta skapas mer mindspace. När prylarna försvinner identifierar man sig med saker som ligger djupare i en själv.

Läs mer: Så ska trångboddheten minska i Stockholm – politikerna svarar

Ovanför hennes huvud bor Jhonatan Ceballas, it-konsult från Colombia, sedan två år. Skrubben sover han bara i, mest hänger han i köket.

– Jag hade ett större rum på 20 kvadrat men märkte att jag kunde bo mindre. För mig är det viktigare med pengar till resor. Här har jag en familj och trygghet. Man stöttar varandra och får inspiration eftersom alla är så otroligt kreativa, säger han.

Många är vana med kollektiv från andra världsstäder. Britten Lemarc Thomas, 33 år, flyttade hit med sin kille från en lägenhet i Hornstull.

–  Jag trodde att jag kanske var för gammal, men vad jag verkligen uppskattar är communityn. I London bor alla så här. Du har inte råd med ett eget hus i London innan 40, så alla delar där, säger han.

Han ser Sverige som progressivt med innovation och utveckling, men saknar gemenskapen. 

– Människor i Stockholm har en så oberoende livsstil att de inte tycker sig behöva andra. Jag var på middag hos ett par i går och tänkte ”är det bara ni två som bor i den här jättefina våningen, det kändes litet, instängt och ensamt”.

Per Lööv bor med sambo och hunden Riley på översta planet där man får ha djur. Morgane Oléron uppskattar att dela kök med grannarna.
Per Lööv bor med sambo och hunden Riley på översta planet där man får ha djur. Morgane Oléron uppskattar att dela kök med grannarna. Foto: Nicklas Thegerström

Vi tar hissen upp till övre boplan med Morgane Oléron, 31 år. Hon landade här efter en separation och delar 15 kvadrat med en tjej hon inte kände tidigare. Nödlösningen är nu en livsstil hon har svårt att tänka sig bortom.

– Jag var orolig först för vi har så olika livsstil, men samma värderingar. Jag känner mig lyckligare bara att vara i närheten av andra människor. Jag har lärt mig mycket om mig själv. Har slutat bära mask och börjat vara den jag är, säger hon.

Grannen Riley hälsar med glad svans. Han är en ungersk gatuhund som bytt upp sig till finadress på Östermalm. Hussen Per Lööv och flickvännen bodde på 22 kvadrat i Bredäng. Nu delar de dubbelrum - möblerat med cafébord för att minska hotellkänslan.

Per Lööv och hunden Riley hälsar på hos grannen Morgane Oléron i kollektivet K9.
Per Lööv och hunden Riley hälsar på hos grannen Morgane Oléron i kollektivet K9. Foto: Nicklas Thegerström

– Det är perfekt. Huset är som levande organism som hela tiden utvecklas. Människan är inte skapt för att bo ensam i isolerade radhus och lägenheter. I stället för att bygga massa lägenheter borde man bygga mer gemensamt. Många ensamma äldre skulle älska att bo så här, säger Per Lööv.

Walter Osika är hjärnforskare på Karolinska institutet och följer projektet genom intervjuer med de boende.

– Vi tittar på om de små ytorna gör att man blir mer stressad och får svårare att återhämta sig. Men även det sociala. Hur man kan bo ihop inte bara konfliktfritt, utan om det även ger synergieffekter. Vi tror att den psykosociala delen är minst lika viktig som trångboddheten, säger Walter Osika.

Läs mer: Stockholms utmaning: fler bebisar och fler pensionärer

Än så länge har man inga data att presentera, och han poängterar att communityn är ganska unik och en föregångare i Sverige.

– I Hongkong har man länge levt väldigt trångt, men där har man också en väldigt kollektivistisk kultur. I Sverige är vi individualister men K9 har en internationell kultur. Det är en liten klick som är intresserade av att bo ihop. De hoppas få ett rikare nätverk och är intresserade av personlig utveckling, säger Walter Osika.

I Stockholm finns i dag ett 20-tal kollektivboenden.
I Stockholm finns i dag ett 20-tal kollektivboenden. Foto: Nicklas Thegerström

Intresset för kollektivboende har ökat med både bostadsbrist och intresse för att leva mer ekologiskt hållbart, med social gemenskap och delningsekonomi. I Stockholm finns i dag ett 20-tal kollektivboenden. En del är kooperativa hyresrättsföreningar, andra bostadsrättsföreningar, vissa är enbart inriktade mot äldre eller kvinnor. 

Co-living kollektivet K9 planerar nu för nästa livsfas – en kollektivby.

– Vi tittar på var det kan skapas ett co-living i naturen. Där man kan bo i villa eller stuga, med ett gemensamt hus, som en liten by. Vi samarbetar med fastighetsbolag på Värmdö, men tittar även på Portugal och Danmark, säger Lisa Renander.

Målet med livsprojektet är dock större än så.

– Jag vill att världen ska vara lite mer human, att människor inte ska vara så ensamma. Vi är skapta för att vara del av en gemenskap, men dagens bostandard gör människor deprimerade. Individualism och statushets har drivit på ett inhumant samhälle. Men man ska inte behöva göra avkall på självförverkligande. Man ska både kunna ha sin passion och vara del av en gemenskap, säger Lisa Renander.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.