Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 09:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/alexandra-urisman-otto-sen-pappa-blev-sjuk-har-jag-forstatt-hur-lika-min-bror-och-jag-ar/

STHLM

Alexandra Urisman Otto: Sen pappa blev sjuk har jag förstått hur lika min bror och jag är

Kungsklippan 15.43.

Rätta artikel

”Vi slänger den här, va?”

Brorsan håller upp en vit ugnsfast form. Det kan vara den vi brukade ha falukorvsgratäng i när vi var små, förmodligen är det en annan. Runt omkring oss: Svarta sopsäckar, flyttlådor, damm. Och så avsaknaden av något. Någon.

Vi har olika mammor, min lillebror och jag. Men vi har vuxit upp tillsammans; sovit skavis, mått illa av bilgodiset, lekt kinderna rosiga i trädgården. När vi var små slog jag honom i magen när jag tyckte att han förtjänade det. När vi blev äldre gjorde han mig illamående av oro när han utsatte sig för dåraktiga risker för att maxa festen.

Vi var alltid så olika. Sen pappa blev sjuk har jag förstått hur lika vi är. 

Den vita ugnsformen hamnar i Myrorna-lådan. Sopsäckarna är fulla med papper från sjukhuset, medicinlistor, dosetten. Telefonen fylld av gamla meddelanden om allt det praktiska – möten för att förstå sjukdomen, handlingslistor, formella beslut. Avslag. Sms om att vi ska hjälpas åt, kämpa lite till. 

Alltid hålla ihop.

Vi lyfter ut elpianot, det pappa spelade ”Imse vimse spindel” på för min dotter för bara några månader sen. Jag tar pottskåpet som alltid stod i hallen. Spegeln ska till brorsan. Det är få saker och många minnen. Pappas självsäkra hosta hörs där inne. Hans glimrande ögon flimrar förbi. Och rösten, den mjuka. Den säger: ”Vi tar hand om varandra i den här familjen.”

Alexandra Urisman Otto är reporter på DN. Hon saknar sin pappa och älskar sin bror.