Behöver man bil i Stockholm?

I Gamla stan? Du skojar. Innanför tullarna? Knappast. I närförort? Vi närmar oss.

Så här tror jag: I fjärrförort (finns det begreppet?) är svaret ”kanske” om man bor nära tunnelbanan eller pendeln och ”ja” om man har långt till den effektivaste kollektivtrafiken.

Jag har haft mina perioder av vad man skulle kunna kalla bilromantik. Friheten, flexibiliteten. Men det är många år sedan. Den praktiska och ekonomiska pålagan är inte ringa. Och alla som kört bil runt stan under kontorstid vet hur mycket den där ”friheten” kostar i tid och irritation.

Jag flyttar själv snart från bilbehovets utmarker till den inre zon där egen plåtlåda måste ifrågasättas.

Nå, har jag tänkt, jag kanske inte bilpendlar till jobbet, men den kan vara bra att ha ändå.

Eller inte, ty smaka på detta: Bränsle, försäkring, skatt, trängselavgifter, p-avgifter, garageplats, årlig service, däckbyten vår och höst, reparationer, åtta nya däck vart fjärde år, biltvätt. Och så värdeminskning eller amortering på det.

Summa summarum för en normalkörd Volvo V70, enligt gängse beräkningar: 5.300 kronor.

Ställ det mot ett par SL-kort om 900 kronor, om man är två (fast om man inte råkar arbeta på samma ställe med samma tider behöver ett bilägande par ändå minst ett kort).

Fem papp i månaden.

För den summan kan man hyra en Volvo V40 två arbetsveckor i innerstan (okej, soppa tillkommer). Eller åka 17 milslånga resor med stans ledande taxibolag.

Och man slipper ansvar, tidsbokning, logistik och meck.

Anders Bolling är reporter och har läst någonstans att man kan byta däck själv.

Läs gärna hans krönikor om ett märkligt överflöd av kronärtskockor, att offentliggöra sin samtalspartner och om att den som bor väldigt tätt också måste vara väldigt snäll.