Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 03:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/anders-bolling-kollektiv-sorg-over-ett-nedbrunnet-hus-suger-vardefull-kollektiv-energi/

STHLM

Anders Bolling: Kollektiv sorg över ett nedbrunnet hus suger värdefull kollektiv energi

Stadshuskajen 19.55.

Rätta artikel

En renovering, en slipmaskin, en gnista. Lågorna slår snabbt upp, röken täcker kvällshimlen. Plötsligt kollapsar översta delen av tornet. Stockholmare samlas längs Söder Mälarstrand, håller om varandra, många gråter. Trösten: ingen dog, ingen skadades, ingen tände på av illvilja.

När nyheten från Paris vällde ut över alla mediala bräddar funderade jag över vilken byggnad i stan som skulle kunna väcka så starka känslor hos så många. Det måste vara Stadshuset. Vid ovanstående scenario, hade jag känt djup sorg? Slå mig, men nej, jag tror faktiskt inte det.

Det är inte fel att ett tag sörja sådant som försvinner ur historien (även om det är lite det som är historiens grej: saker försvinner ur den), men vi måste inte dras med i bedrövelser som inte på riktigt berör våra liv eller ens aktiverar vår empati. Det hjälper ingen. Att avstå är inte respektlöst och kärlekslöst.

Att de som har byggnadskonst som livsintresse blir bestörta är lätt att förstå. Men vi andra? Vad oss anbelangar är händelsen, om man tänker ordentligt på saken, neutral.

Vi binder oss ofta vid yttre ting och historia bara för att vi lärt oss. Kollektiv sorg över ett nedbrunnet hus suger värdefull kollektiv energi. Är huset viktigt för många kommer det dessutom att byggas upp igen, förmodligen med förbättringar.

Historikern Dick Harrison stod för det klokaste som sades när Notre-Dame brunnit: ”Katedraler är som skogar. De står mycket länge, och förr eller senare brinner de. Sedan förnyas de.”

Anders Bolling är reporter och har suttit till bords i Gyllene salen en gång. Läs även hans krönikor om värdet av nuet och den ganska härliga känsla som uppstår när man, så att säga, defragmenterar den mentala hårddisken