Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 15:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/anna-gustafsson-min-tidsoptimism-ar-en-livslang-foljeslagare/

Sthlm i mitt hjärta

Anna Gustafsson: Min tidsoptimism är en livslång följeslagare

Huddinge 18.14.

Jag måste stressa mindre. Alltså är jag på väg till ett yoga-pass, för att komma ner i varv. Jag har andan i halsen, kommer nästan på slaget.

Obotlig tidsoptimist som jag är, har jag inte kalkylerat med att saker kan dra igång före utsatt tid, eller med att människor infinner sig i förväg för att komma i stämning. 

Det är just stämningen jag vanhelgar när jag kommer instörtande i salen. Ljuset är redan släckt och alla mattor utrullade. Deltagarna har redan intagit sina platser, många avspänt försjunkna i lotusställning. Nästan genast hälsar ledaren välkomna och frågar, med en blick ut i halvdunklet, om någon är där för första gången. 

Då jag även är inpräntad absolut ärlighet (enligt devisen ”även en tillbakahållen sanning är en lögn”) kan jag inte hjälpa att ytterligare dra uppmärksamheten till mig då jag ensam räcker upp handen samtidigt som jag kränger av mig kappan, och snabbt letar en plats för att kila in min yoga-matta. 

Att det blir så här beror ytterst på att min man, den obotlige tidspessimisten, för tillfället inte är hemma. Annars är det han som håller koll på tiden, klockar mig och markerar vissa hållpunkter: ”om tio minuter måste du gå”. 

Tidsoptimismen är en livslång följeslagare. Den är oförklarlig, men tillsammans börjar vi i alla fall blottlägga mekanismerna. Som att jag, vid ögonblicket då jag står i hallen och är redo att gå ut, som av en osynlig kraft sugs tillbaka in i huset i jakt på ägodelar som jag inte kan skiljas från. 

”Varför?” säger han och då förhållandet till tid är helt världsfrånvänt blir jag svaret skyldig. Men då jag samtidigt faktiskt ser hans solidariska lidande, så får det mig ändå att skärpa mig - tillsammans kommer vi oftast ganska lagom. 

Ensam är jag däremot förlorad, med dåliga ursäkter för försenad ankomst tvingas jag bita huvudet av skam. Det är ändå vilsamt att sjunka genom golvet, eller ja, yogamattan. Namaste. 

Anna Gustafsson är reporter på Dagens Nyheter och jobbar på sin tidsoptimism. Läs även om när hon får följa med på dotterns semester genom mobiltelefonen