Det vankas högläsning till musik i det stora, vackra antikvariatet. En bok som har fått fina recensioner ska presenteras av sin författare. Jag tar ett varv förbi hyllan för ungdomsböcker och drabbas av nostalgi när jag ser en sliten utgåva av ”Häxan och lejonet” på hyllan. Precis så såg omslaget ut ut när jag själv läste den för länge sedan. Få saker är vackrare än böcker som en gång har gjort människa lycklig. 

Jag är i god tid, och det är tur, redan en kvart innan evenemanget börjar ser det ut som om alla stolar är upptagna. I taket ovanför mig hänger en pappskylt med texten ”Allt är ditt fel”. Jag vet inte om det är en konstinstallation eller om någon okänd gud i förväg anat att jag skulle sätta mig just där.  

Författaren läser poetiska formuleringar om livet i glesbygd medan en pianist spelar. 

Vi kommer till ett dramatiskt stycke om några som flyttar från stad till land och som hör något underligt när familjen kommer till sitt nya hus. Till slut förstår de vad det är som hörs. Det är andäktigt tyst i publiken, historien ska strax få sitt slut. Och just när vi ska få veta vad som hörs ekar ljudet av en mobiltelefon som ringer. Någon har glömt. Det ringer flera signaler medan författaren tappert läser vidare. Till ljudet av telefonsignalen får vi veta vad det var som fick de nyinflyttade på landsbygden att spetsa öronen. Det är tystnaden, läser författaren, den som inte finns i storstaden. 

Augustin Erba är redaktör på DN Lördag och blir glad varje gång han ser en student. Den ljusnande framtid är deras. Läs även hans krönikor om glädjen i att försöka shoppa sig duktig och stålgrå framtidsskildringar.