Allt är Stockholms fel. Dejting är så pragmatiskt i den här staden. Så sansat. Så rationellt. De sa att det skulle vara fritt och avslappnat men det känns snarare låst, styrt av vissa kriterier, av vilka jag uppfyller få. 

Ofta känns det som att förväntningarna är att jag ska ha allt i ordning. Men jag har inget i ordning. Inget alls. Jag är 33 men är långt ifrån att leva upp till normen. Ungefär som en omvänd temperaturuppskattning: 33 år, känns som 19.

Mina tre senaste dejter – en på Supper i stan, två på söder – har haft samma förlopp. Bra och lättsam start, ofta slänger jag tidigt in min Robert de Niro-imitation: den är inte nödvändigtvis bra men mer eller mindre oemotståndlig. Mitten håller hög lägstanivå, kanske för att vi då hunnit peta i oss ett par enheter. 

Men när vi kommer lite djupare, lite närmare inpå, kommer också vändningen. Jag berättar att jag bor i andrahand, att jag är vikarie och att mina planer för framtiden är oklara och plötsligt har stämning bytts ut mot besvikelse. Resten av dejten rivs av som ett plåster. Vi avslutar med en kram och ser ut som två boxare som försöker komma loss från en clinch utan att bli knockade. 

Så fort status eller ställning kommer in i bilden förminskas mina chanser. Jag vill ju kunna inleda ett samtal med att jag är arbetslös och att jag bor med mina föräldrar och känna att jag fortfarande har en chans. Men fokus ligger mer på vad jag har att erbjuda än vilka känslor jag kan få personen att känna. 

Även i hemstaden Skellefteå är dejtingen praktiskt lagd och att vara över 30 och singel i en småstad är som att vara sjuk. Men där är det inte lika dyrt som det är i Stockholm, så det gör ju sitt. 

Nåja, ensam är (klimat)stark.

Jonas Desai är reporter på Dagens Nyheter och har aldrig haft en bättre relation med sin gitarr.