De tog steget och blev familjehem

Det är snart middagsdags i den stora villan i Mälarhöjden i södra Stockholm och fisksoppan står på spisen. 19-åriga Razeq Boustanis min är något skeptisk under den breda kepsen.

– Jag vet att du ska äta efter träningen, men du kan väl smaka lite? säger Pål.

– Okej, men bara lite, säger Razeq tyst och långt ifrån exalterat.

Fisken i Sverige smakar annorlunda än den fisk han åt under de första 15 åren av sitt liv.

Femåriga Elis studsar några varv mellan köket och vardagsrummet. Razeq står lugnt bredvid, säger åt Elis att sätta sig – och till slut sitter hela familjen runt bordet: mamma Kristina, pappa Pål, 5-åriga Elis, 7-åriga Simon och 19-åriga Razeq.

Både Kristina och Pål hade haft tankar på att hjälpa ett barn som behövde en familj. Men de hade aldrig riktigt pratat med varandra om det. Först när Pål genom sitt jobb på Fryshusets gymnasieskola fick en förfrågan från Fryshusets familjehemsverksamhet, som arbetar med konsulentstödd familjehemsvård på uppdrag av socialtjänster från olika kommuner i Stockholm och övriga landet, började de prata om möjligheten på riktigt.

I jobbet som gymnasielärare möter Pål många ungdomar, men känner att han inte hinner bygga upp en relation stark nog för att verkligen kunna hjälpa innan de tar studenten och försvinner.

– Här hinner jag jobba klart med relationen, säger Pål.

För Kristinas del var det inte främmande att ha ett barn placerat i familjen eftersom hennes föräldrar haft det när hon var ung. Men hon och Pål ville vara säkra på att personen som kom skulle passa in i deras familjesituation.

– Eftersom vi hade småbarn var det viktigt för oss att ha regler. Vi ville exempelvis inte ha någon med drogproblem, det får aldrig bli farligt för barnen, säger Kristina.

Två månader efter att de anmält att de var intresserade av att vara familjehem stod Razeq utanför dörren.

Razeq kom till Sverige för fyra år sedan. Då hade han förlorat både sin pappa och syster och var rädd för sitt eget liv. Razeqs mamma bestämde sig för att sonen skulle skickas till Europa.

Det tog sex månaders resande att komma till Sverige, och ytterligare något år att komma till familjen Söderbergs hem, där han nu bott i två år.

Nu går han i skolan på halvtid för att slutföra sina grunder i matte, svenska och engelska. Resten av tiden praktiserar han i en cykelverkstad och tränar taekwondo.

Det tog ett tag för alla i villan att komma in i sina roller när Razeq kommit. I början blev det en del bråk innan de lärde känna varandra och varandras gränser och roller.

– Jag tror man måste få bli förbannade på varandra, åtminstone en gång och förlåta varandra. Det är naturligt, man måste kunna visa var ens gränser går och det har vi alla gjort minst en gång, säger Pål.

Nu fungerar relationerna bra. De mindre barnen ser Razeq som en storebror och tillbringar gärna kvällarna framför tv:n nere i hans rum. Razeq vill ta körkort och pluggar och övningskör för fullt med Påls hjälp. Men Kristina och Pål försöker ge honom utrymme.

– Han är ändå tonåring, snart 20 år. Han är alltid inkluderad, men vi har inga krav på att han ska vara med på allt vi gör, säger Pål.

Att vara familjehem innebär en del kontakter med myndigheter och papper att hålla reda på. Men den största omställningen för familjen Söderberg är kulturkrockarna, som blev en aha-upplevelse för Kristina, som inte funderat så mycket på att skillnader mellan exempelvis matlagning skulle vara så stor.

En dag skulle Razeq laga maten och kom hem med en hel fårskalle och bad Kristina skära ut tungan. Det var Kristina långt ifrån van vid. Efter det satte Kristina upp lite regler, Razeq får gärna laga får­skalle, men hon hjälper helst inte till. Och Razeq har som regel att han helst inte äter köttbullar.

– Vårt uppdrag är att han ska klara sig i samhället. Inte att han ska assimileras och bli som alla andra svenskar, säger Kristina.

Pål och Kristina förklarar att det känns självklart för dem att hjälpa andra när de har förutsättningarna, i deras fall ett hus med många rum, där Razeq till och med har egen toalett. Pål beskriver det som en ödmjuk stolthet.

– Jag tror hela familjen växer av att Razeq är här. Barnen får skinn på näsan och det känns alltid bra att hjälpa andra, säger Pål.

– Man ska inte vara så rädd för att göra fel. Är det så att det inte funkar, så får man lösa det, säger Kristina.