Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-20 23:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/efter-nyar-okar-samtalen-till-kvinnojourerna-under-helgen-haller-man-fargen/

STHLM

Efter nyår ökar samtalen till kvinnojourerna: ”Under helgen håller man färgen”

Elisabeth Uddén, ordförande för Botkyrka kvinnojour, säger att antalet samtal till kvinnojourerna ökar efter helgerna. Foto: Alexander Mahmoud

Under jul och nyår ökar våldet i nära relationer. Elisabeth Uddén har de senaste sju åren svarat på samtal från kvinnor som till slut fått nog och vill lämna sin destruktiva och våldsamma relation.

– Framförallt är det efter helgen, nu vid trettondagen, när alla återgår till det vardagliga livet som de ringer till oss. Då är man på väg att fatta ett beslut om förändring.

Under 2018 anmäldes omkring 16.000 misshandelsbrott i Sverige där gärningspersonen var i nära relation med offret. Men hur stort mörkertalet är vet ingen. Anmälningarna ökar ofta efter jul- och nyårshelgen visar siffror från Brottsförebyggande rådet som nyhetsbyrån Siren har sammanställt. Då har man haft en lång ledighet och levt tätt inpå varandra, ofta med mer alkohol än vanligt, och våldet kan ha eskalerat.

Detta märker man även på kvinnojouren i Botkyrka. Även om jourtelefonen varit öppen och man haft full beredskap under jul och nyår så är det främst när ledigheten är över som de flesta samtalen börjar komma.

– Under helgen håller man färgen inför barnen och övrig familj. Det finns förväntningar på att ”nu ska vi ha så trevligt”. Och kanske har man heller inte haft möjlighet att ringa innan, man kan ha en kontrollerande partner som kollar ens telefon, och det är först när partnern går tillbaka till jobbet som man kan få prata ostört, säger Elisabeth Uddén ordförande för Botkyrka kvinnojour.

”Det är först när partnern går tillbaka till jobbet som man kan få prata ostört”, säger Elisabeth Uddén. Foto: Alexander Mahmoud

– Så efter helgerna, när alla återgår till det vardagliga livet, det är då som de flesta ringer till oss. Då är man på väg att fatta ett beslut om förändring.

Elisabeth Uddén har under de sju år som hon svarat på samtal från kvinnor som utsätts för psykisk och fysisk misshandel fått höra otaliga berättelser om hur våldet bryter ner en människa, hur det till slut blir en vardag för den utsatta, hur kvinnan går in i en normaliseringsprocess och till slut inte själv ser hur plågad hon är.

– Det är ofta först när omgivningen reagerar, kanske en vän eller en familjemedlem som säger till, som hon förstår att detta inte är normalt, att detta inte är ett sätt att leva. Men ibland är det kvinnan själv som till slut får nog. Det är då samtalen kommer till oss.

Elisabeth Uddén och hennes kollegor uppmanar de som ringer att polisanmäla om de utsatts för brott. Lever kvinnan i en hotfull relation, som kan bli farlig att lämna, så tar kvinnojouren kontakt med socialtjänsten.

– Samhället ska ta ansvar när kvinnor är utsatta för våld. Det är ett samhällsproblem.

Det finns många olika typer av våld och förtryck. 

– När det gäller fysiskt våld så är det ofta lättare att bevisa, man kan gå till polis och det kan leda till en rättslig påföljd. Men när det gäller psykiskt våld är det svårare. Det tysta förtrycket kan pågå under en lång tid.

”Om omgivningen märker att kvinnorna drar sig undan och att barnen blir tystare, då ska man gripa in”, säger Elisabeth Uddén. Foto: Alexander Mahmoud

För många kvinnor tar det lång tid att anmäla. Så mycket står på spel, och det finns mycket skam kopplat till våldet.

– Det börjar så subtilt och sedan växer det och slutar ofta i våld. Ibland är våldet ekonomiskt. Mannen kanske hotar kvinnan att lämna henne så att hon kommer att stå utan bostad. Ibland är våldet sexuellt och inte sällan används barnen som slagträ. Mannen kanske hotar att anmäla kvinnan till socialen, att hon kommer att förlora barnen om hon lämnar, säger Elisabeth Uddén.

Den som misshandlar sin partner gör det inte på släktfesten. Våldet utövas när de är ensamma hemma, så att ingen ska se. Men ofta finns det barn där, som både ser, hör och förstår.

– De här barnen bär de här spåren långt upp i livet. Mammorna försöker se till att de inte märker något, men det gör de ju ändå. Och ibland blir ju barnen också utsatta, säger Uddén.

– Om omgivningen märker att kvinnorna drar sig undan och att barnen blir tystare, då ska man gripa in. Försöka få henne att prata, att våga lämna. 

Trots alla tunga berättelser som Elisabeth Uddén och hennes kollegor får höra så säger hon att det är värt allt.

– Vi gör det goda. Vi gör ju det som gör att man kan få stöd och kraft nog för att lämna. Vi fattar ibland inte hur det kan finnas sådan ondska men det gör det, och gärningsmännens fantasi när det gäller att skada och förtrycka är otroligt stor. Men när någon väl ringer oss, och sedan kan förändra sitt liv, så är det en otrolig känsla.