Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-23 01:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/en-resa-i-coronans-tid/

01:15. Paul Hansen skildrar livsöden som förändrats helt av corona. Hör några av människorna han mött.
STHLM

En resa i coronans tid

Pandemin slog till mot huvudstaden med full kraft i mars. Sedan dess har inte mycket varit sig likt. DN:s Paul Hansen har följt några av de livsöden som förändrades av covid-19 – allt från sjukhuspersonal och patienter till de anhöriga som blev ensamma kvar. En resa i coronans spår.

Corona-transportörerna

Bild 1 av 4 Inger Gabrielsson Brus har överlevt corona och ska köras hem. Hon får en lugnande klapp på huvudet innan det är dags att rulla in i sjuktransporten. För en vecka sedan dog hennes make.
Foto: Paul Hansen
Bild 2 av 4 Personal och all utrustning plastas in och skyddas för att lättare kunna desinficeras efter genomförd transport. Många som ska transporteras är äldre och lite förvirrade. Malin Öhman lutar sig fram för att bättre göra sig hörd och förstådd.
Foto: Paul Hansen
Bild 3 av 4 Malin Öhman har nattpasset, och det kan vara långt mellan körningarna. Klockan är 04.20. De enorma lokalerna ute vid Älvsjömässan är kalla och dragiga.
Foto: Paul Hansen
Bild 4 av 4 En dement äldre kvinna som körs från Dalens sjukhus tillbaka till sitt äldreboende efter att ha vårdats för corona behöver lite extra trygghet på vägen.
Foto: Paul Hansen

Under skyddsmask 90 kan ingen se dig gråta.

Inger Gabrielsson Brus körs från Dalens sjukhus till hemmet i Tyresö. När Inger berättar att hon just har mist sin make och inte längre har någon att komma hem till kan inte Malin Öhman hålla tårarna tillbaka.

Inger har några dagar kvar på sin karantän och Malin är liksom chauffören och mötande hemvårdspersonal iförda tät klädsel. När båren lyfts ur från bilen passerar ett par på gångstigen, ryggar tillbaka inför alla maskklädda människor. Malin Öhman är van.

– Jag vet att jag ser lite läskig ut men jag är jättesnäll.

”Var är vi? Var ska vi äta? Vad ska vi äta? Det var ju Burger King i går. Sushi?”

Arbetet har stundtals varit extremt påfrestande och att hitta ett okej lunchställe mellan körningarna kan ibland vara en utmaning bland utmaningarna. Instruktören Håkan Adolfsson är mycket nöjd hur de nyanställda klarat påfrestningarna. När pandemin var som värst var det extremt mycket att göra.

– Trettionio bilar rullar dagtid och hittills har det varit mer än 3.000 körningar, säger han mellan tuggor av laxklädda risknyten.

Malin Öhman, före detta SAS-flygvärdinna som arbetar som transportör av coronasjuka. Att arbeta med skyddsmask 90 är krävande. Efter varje transport ska all utrustning rengöras noga. Det kan ta upp till en timma extra per körning.
Malin Öhman, före detta SAS-flygvärdinna som arbetar som transportör av coronasjuka. Att arbeta med skyddsmask 90 är krävande. Efter varje transport ska all utrustning rengöras noga. Det kan ta upp till en timma extra per körning. Foto: Paul Hansen

Malin Öhman var flygvärdinna på SAS men bytte bransch när flygindustrin nästan helt stannade av. Efter en kurs på Sophiahemmet började hon arbeta för frivilligorganisationen försvarsutbildarna, som på uppdrag av AISAB (Ambulanssjukvården i Storstockholm) bidrar med sjukvårdare när coronapatienter ska transporteras.

Inger Gabrielsson Brus blev dagens sista körning. När hon rullas över tröskeln och varsamt bäddas ner kommer en brett leende lillasyster Lisbeth med favoritdrycken. Ett glas coca-cola. Inger är glad att vara hemma igen.

– Om jag klarar mig från det här får jag bjuda hem er på spagetti och köttfärssås?

Sjukhus, fast hemma

Töreboda och Skövde. Anneli och Maria upptäcker skrattande att de båda är från Västergötland. Hembesöken från ASIH är mycket uppskattade av Anneli. Hon kan till och med jobba 25% som systemtekniker hemifrån – fast hon är cancersjuk.
Töreboda och Skövde. Anneli och Maria upptäcker skrattande att de båda är från Västergötland. Hembesöken från ASIH är mycket uppskattade av Anneli. Hon kan till och med jobba 25% som systemtekniker hemifrån – fast hon är cancersjuk. Foto: Paul Hansen

Morgonmöte. Ersta Sjukhus.

Specialsjuksköterskan Maria Mjörnberg och kollegorna samlas i ett mötesrum. Bordet är täckt av kort med hälsningar, alla varianter på samma tema. ”Ett stort tack för omvårdnaden”.

Listan av patienter som teamet på ASIH, (avancerad sjukvård i hemmet), ska besöka är lång. Termer som tumörbörda, anhörigsamtal och en uppsjö av olika cancertyper återspeglar hur sjuka patienterna är. En ung man har inte klarat sig. Mötet stannar till ett slag. Ögon tåras.

– Han dog inatt.

– Lugnt?

– Ja, nattpersonalen var där.

Trafiksuset från Götgatan hörs i trappuppgången. Maria ringer på dörren och Johan Graf öppnar iförd munskydd. Han anser att personalen på Ersta också borde bära mask. Maria förklarar att de följer folkhälsomyndighetens rekommendationer men förstår ängsligheten.

Johan Graf opererades i oktober ”de höll på att slöjda på mig i åtta timmar” och har nu genomfört tio av tolv cancerbehandlingar. Hustrun Susan visar stolt upp en bild från tiden innan cancern slog till för sjuksköterskan Maria Mjörnberg.
Johan Graf opererades i oktober ”de höll på att slöjda på mig i åtta timmar” och har nu genomfört tio av tolv cancerbehandlingar. Hustrun Susan visar stolt upp en bild från tiden innan cancern slog till för sjuksköterskan Maria Mjörnberg. Foto: Paul Hansen

Johan Graf är glad, snart är cellgiftskuren avklarad och förhoppningsvis står han snart bakom rodret på segelbåten igen. Hustrun Susan visar stolt upp en bild från tiden innan cancern slog till. Johan är tacksam över den omvårdnad han får. Tacksam över allt.

– Jag är djupt troende och har haft stor hjälp av min kristna tro. Den har burit mig under hela den här resan. Jag kunde välja att bli bitter men man kan inte vara tacksam och deprimerad samtidigt.

Dagens sista besök är hos Anneli Fogelquist. Hon har cancer i bukspottkörteln och kan ”leva i en vecka eller tio-tjugo år till”. Anneli är orolig för att bli smittad av corona. Hon handlar i livsmedelsbutiken tidigt på morgonen tillsammans med andra riskgrupper.

– Det är jag och pensionärerna. Jag är väldigt orolig att stryka med.

Anneli Fogelquist hälsar Maria Mjörnberg från AISH, (avancerad sjukvård i hemmet) välkommen. Anneli får cellgifter varannan vecka och det sliter. ”Kroppen blir trött, men inte huvudet.”
Anneli Fogelquist hälsar Maria Mjörnberg från AISH, (avancerad sjukvård i hemmet) välkommen. Anneli får cellgifter varannan vecka och det sliter. ”Kroppen blir trött, men inte huvudet.” Foto: Paul Hansen

Att vårdas i hemmets lugna vrå värdesätter Anneli mycket. Det gör att hon till viss del kan fortsätta sitt arbete på ett fastighetsbolag. Resten av tiden sysselsätter hon sig med att umgås med sin make Tobias, och göra (spoiler-alert) pärlplattor till släkten i julklapp.

– ASIH ska ha en stor guldstjärna för allt de gör. Jag ligger ju på sjukhus fast jag är hemma. Jag kan ju ringa dem närsomhelst. Det känns så tryggt. När det här är över är det första jag ska göra att åka till Kuba med min man.

Det blev ingen resa för Anneli och Tobias. Klockan 15.45 söndagen den sjätte september tog cancern Annelis liv. Det sista hon gjorde i livet var att beställa hem nya badrumsskåp.

Bortom intensiven

Att inreda sitt kontor på Karolinska är inget som Lars Falk, verksamhetschef på Ecmo har haft tid att göra.
Att inreda sitt kontor på Karolinska är inget som Lars Falk, verksamhetschef på Ecmo har haft tid att göra. Foto: Paul Hansen

Lars Falk tog sin Volvo, satte sonen i barnstolen och drog iväg på jakt efter skyddsmasker. Biltemas lager i Nyköping var tomt, kanske fanns det kvar några i Södertälje? Många dagar och mil senare var målet nått och alla i personalen på ecmo-centrum på Karolinska hade var sin skyddsmask. Sjukhuset var i full gång med egna inköp, men det var bråttom, maskerna behövdes omedelbart.

– Det blev många bilresor på ledig tid men det var värt det, personalen måste känna sig trygg på arbetet.

Just personliga initiativ under coronakrisen tror verksamhetschefen Lars Falk som en förklaring till de framgångsberättelser som finns i kampen mot coronapandemin. Han tycker att det har fungerat bra på Karolinska, man har fått tillbaka teamarbetet och fått lov att gå emot sjukhusets grundkoncept och bygga ut enkelrummen till mer funktionella salar som passar ecmo-vården.

– Det har varit individer med idéer och ledarskapskänsla som har klivit fram under krisen. Jag tänker till exempel på äldreomsorgen. På vissa ställen har sjuksköterskor tagit initiativ tidigt och på andra har man inte riktigt förstått läget.

Samarbete, för livet. Fysioterapeuten Therese Bergman får hjälp av Shayarina Stigzelius och kollegor när en av patienterna ska sättas upp. Personalen på Karolinskas ecmo-avdelning har utsatts för stora påfrestningar under coronakrisens värsta dagar. Verksamhetschefen Lars Falk fruktar en andra våg, och vad det skulle innebära även för personalen.
Samarbete, för livet. Fysioterapeuten Therese Bergman får hjälp av Shayarina Stigzelius och kollegor när en av patienterna ska sättas upp. Personalen på Karolinskas ecmo-avdelning har utsatts för stora påfrestningar under coronakrisens värsta dagar. Verksamhetschefen Lars Falk fruktar en andra våg, och vad det skulle innebära även för personalen. Foto: Paul Hansen

Maskiner plingar och blinkar. Personalen går mellan sängarna och ser till patienter, justerar apparater. Det råder ett behärskat lugn men lugnet vilar på bräcklig grund, skulle en maskin stanna har personalen 30 sekunder att reagera. Inom en minut måste den vara igång igen, annars dör patienten. När respiratorvården inte räcker till hamnar de allra svårast sjuka här. Ecmo står för Extra corporeal membrane oxygenering och betyder att blodet syresätts utanför kroppen.

Fyra ur personalen samlas kring en säng, en patient som har varit inneliggande i mer än femtio dygn ska sättas upp, det är viktigt att få igång kroppen igen. Fysioterapeuten Therese Bergman får hjälp av Shayarina Stigzelius med motivationen.

– Kan du sitta upp? Försök. Höj armen, ta dig själv på huvudet. Lyckas du kan jag kanske ordna en pilsner. Nu är det ditt jobb, nu ska du snart möta dina barn igen.

Tryggheten

Tät klädsel, Birgitta ”Gittan” Månsson, från Ersta Hemtjänsts speciella coronateam klär sig inför ett hembesök. Trots alla försiktighetsåtgärder drabbades hon själv av viruset men blev inte särskilt sjuk. ”Jag kan ju å andra sida ha smittats varsomhelst, på Ica eller så.”
Tät klädsel, Birgitta ”Gittan” Månsson, från Ersta Hemtjänsts speciella coronateam klär sig inför ett hembesök. Trots alla försiktighetsåtgärder drabbades hon själv av viruset men blev inte särskilt sjuk. ”Jag kan ju å andra sida ha smittats varsomhelst, på Ica eller så.” Foto: Paul Hansen

Måsarna skriar över Kristineberg. Det drar in solvarm luft genom balkongdörren och Bengt sitter bekvämt i sin favoritstol. Vardagen har just klivit över tröskeln iförd handskar, plastskydd och visir. Det är några dagars karantän kvar.

Gittan Månsson från Ersta hemtjänsts coronateam har arbetat hos Bengt Junhed sedan 2013. Det är ett glatt återseende. Bengt är nyss fyllda 83 och Gittan räcker över en gåva, klämmer i med ett ljudligt Ja-må-han-leva innan hon går ut i köket, värmer soppa ”med extra grädde, vi måste få upp dig i vikt” och ställer tallriken på bordet framför Bengt.

– Är det gott?

– Jag är glad när jag ser botten på tallriken.

”Hejdå vännen, nu tar jag snart semester.” Gittan Månsson säger hejdå för ett tag av Bengt Junhed. 
”Har du frågat mig om lov?”. Gittan är en av Bengts absoluta favoriter.
”Hejdå vännen, nu tar jag snart semester.” Gittan Månsson säger hejdå för ett tag av Bengt Junhed. ”Har du frågat mig om lov?”. Gittan är en av Bengts absoluta favoriter. Foto: Paul Hansen

Att ligga på sjukhus är att leva efter ett strikt schema. Upp klockan 06.00, tester, ”scanners och grejer” och sedan är det frukost 07.00 till 07.30. Lunch vid 12.00, personal som går in och ut hela tiden. Fler tester. Sjukhuslivet var inget för Bengt, särskilt inte att vara isolerad på en coronaavdelning.

– Man låg och tittade upp i taket i tretton timmar per dag, i en månad. De hade tv men det var en tydlig hierarki på avdelningen. Den som hade legat inne längst hade fjärrkontrollen. De hade å andra sidan bara ettan, tvåan och fyran. Och Barnkanalen.

Trygghet. Någon som bryr sig om en, att man alltid kan få kontakt och hjälp om det kniper. Hemtjänstens besök är mycket uppskattade av Bengt. Speciellt favoriten Gittan.

– Som en gammal snickarkollega en gång sa. Man ska inte skilja på ett vinnande lag.

Döden

Karin Ingegerd ”Kajsa” Jonsson

”Istället för att få en lugn och bekymmersfri sista tid så blev det så här, hon var så ensam på slutet”. Ulrika Jonsson tar farväl av sin mor i Djurö kyrka.
”Istället för att få en lugn och bekymmersfri sista tid så blev det så här, hon var så ensam på slutet”. Ulrika Jonsson tar farväl av sin mor i Djurö kyrka. Foto: Paul Hansen

Kyrkvikens vatten glittrar i solen, en ensam båt seglar i slör på fjärden. Det är den tionde juli, tillsammans med systern Ulrika begraver Mats Jonsson sin mor Karin i Djurö kyrka. Prästen har uttalat Guds välsignelse och Ulrika lägger varsamt en vit ros vid sin mors urna. Efteråt samlas familjen för en kopp kaffe och smörgåstårta. Karin Ingegerd ”Kajsa” Jonsson är i allra högsta grad närvarande i samtalet. Ulrika minns sin mor med värme.

– Mamma var humoristisk, barnkär och en stor djurvän. Hon var väldigt duktig på att laga mat. Favoriten var strömming, både mamma och pappa fiskade. Hos kompisar ramlade det ut glass och goda grejer när man öppnade frysen, hos oss var det strömming.

Sonen Mats Jonsson är kritisk till att hans mor drabbades av corona, han tycker att inte tillräckligt görs för att skydda våra gamla.

– Man kände till coronasmittan redan i mars och min mor blev smittad den tjugoförsta maj. Det fanns ju rätt mycket tid att vidta åtgärder dessemellan. Det är ett systemfel, djupt tragiskt.

Kajsa Jonsson fick diagnosen alzheimer för två år sedan och familjen insåg till sist att hon inte kunde bo hemma längre. I slutet av februari fick hon en plats på äldreboendet Polhemsgården. Det kändes bra. Kajsa tyckte mycket om sitt rum men bara någon vecka efter flytten konstaterades första fallet av corona på Polhemsgården. Besöksförbud. Förtvivlan. Ulrika ringde, försökte förklara hur det stod till men lyckades inte nå igenom sjukdomens dimma.

– Mamma kunde inte förstå varför vi inte besökte henne. Hon trodde att vi dumpat henne där. Den tjugonde maj smittades även mamma och det gick fort utför. Några dagar senare var hon knappt kontaktbar och den första juni somnade hon in. Jag saknar hennes värme.

Maj Elisabet Rydberg

Familjen anländer till Hoppets kapell på skogskyrkogården. Maria Nestorzon och sonen Bo Rydberg hjälper Solveig fram till urnan för att ta ett sista farväl av Maj, hennes bästa vän. De talades vid varje dag.
Familjen anländer till Hoppets kapell på skogskyrkogården. Maria Nestorzon och sonen Bo Rydberg hjälper Solveig fram till urnan för att ta ett sista farväl av Maj, hennes bästa vän. De talades vid varje dag. Foto: Paul Hansen

– Mamma ville knappt dricka, inte ha någon mat. I en vecka låg hon och bara krympte. Hon var som en liten fågel mot slutet. Hon var 98 år gammal och hade sagt att livet inte var så kul att leva längre. Jag tror nästan att hon passade på när hon fick corona. Släppte taget.

Dalens sjukhus, avdelning 51, sal 13. Bo Rydberg har just besökt sin coronasjuka mor Maj tillsammans med hustrun Elisabeth. Det är torsdag, klockan är runt sex på eftermiddagen. De känner på sig att det inte är långt kvar och stannar till elvatiden på kvällen. Bo tar farväl ”jag älskar dig och vi ses lite senare” men de hinner knappt hem innan telefonen ringer. Maj finns inte mer. Hon dog på sin födelsedag.

– Jag frågade om vi kunde komma tillbaka och ta avsked. De hade gjort i ordning henne så fint. Personalen var väldigt tillmötesgående. De gjorde nog vad de kunde göra, de ska ha en stor eloge för att de orkar till jobbet varje dag.

Maj Elisabet Rydberg, mamma, bästa vän och farmor finns inte mer. Efter ceremonin eskorteras Solveig till begravningskaffet av sonen Bo och barnbarnet Ellie och giraffen Lollo. Jonas Widigsson, Maria Nestorzon från begravningsbyrån Funeral tillsammans med officianten Pia Kristoffersson.
Maj Elisabet Rydberg, mamma, bästa vän och farmor finns inte mer. Efter ceremonin eskorteras Solveig till begravningskaffet av sonen Bo och barnbarnet Ellie och giraffen Lollo. Jonas Widigsson, Maria Nestorzon från begravningsbyrån Funeral tillsammans med officianten Pia Kristoffersson. Foto: Paul Hansen

Maj levde som änka i några år efter maken Stigs död men en dag på tunnelbanan mötte hon en pratglad man som hette Hans. Han blev förtjust men glömde fråga vad Maj hette innan hon klev av. Att hon bodde på Fyrskeppsvägen och hade balkong med många blommor hade han dock fått veta under samtalet och han började trava gatan fram och åter innan han gav upp. Då klev slumpen in i handlingen och de stötte på varandra utanför Konsum. Bo tyckte mycket om Hans.

– Det var en jättefin gubbe. Han var ett så bra komplement till mamma, kunde läsa utan besvär och läste DN för henne varje morgon. Han lagade mat och hon skötte handlandet. De älskade varandra, bodde isär men umgicks jämt. Det var så fint. Mamma levde verkligen ända in i kaklet.

Erik V Svanholm

Tålamod och noggrannhet. Maria Nestorzon från begravningsbyrån går igenom alla val och beslut som ska göras inför begravningen med Inga Svanholm. Det tar drygt tre timmar innan allt är klart.
Tålamod och noggrannhet. Maria Nestorzon från begravningsbyrån går igenom alla val och beslut som ska göras inför begravningen med Inga Svanholm. Det tar drygt tre timmar innan allt är klart. Foto: Paul Hansen

Vilken färg vill du ha på bårtäcket? Ska det stå ett foto på kistan? Vill du ha handblomma? Maria Nestorzon från begravningsbyrån Funeral är på hembesök hos Inga Svanholm. Maken Erik har avlidit och det är dags att ordna det praktiska. Maria går tålmodigt igenom den långa checklistan. Det får ta den tid det tar.

Erik och Inga hade länge försökt hålla sig bortom coronavirusets räckhåll. Isoleringen var en utmaning men de trivdes i varandras sällskap. Åt tillsammans, tittade på tv, tänkte på de stackare som var ensamma i karantänen. Men så började Erik må illa och efter några turer blev han inlagd på Nacka sjukhus särskilda avdelning för coronasjuka. Inga vakade över sin make varje dag.

– Det var en fin avdelning och de var otroligt måna om sina patienter men han blev bara sämre. Efter tio dagar tog det slut. Han blev åttiosju år gammal.

Bild 1 av 3 Prästen Leif Lindström vigde Erik och Inga för tolv år sedan i Lidingö kyrka. I dag tar hon farväl av sin älskade make. Cecilia von Heine sjunger ”Jeg elsker dig” och två musikervänner spelar ”We'll meet again”.
Foto: Paul Hansen
Bild 2 av 3 Efter begravningen ledsagar prästen Leif Lindström Inga. Familjen har en familjegrav vid Lidingö kyrka. ”Min stora önskan är att Eriks urna kommer ner där och att min ska vara precis bredvid.”
Foto: Paul Hansen
Bild 3 av 3 En sista hälsning till Erik från Inga.
Foto: Paul Hansen

Erik ska kremeras och Inga vill att urnan ska sänkas ner i familjegraven på Lidingö. Maria tar fram en pärm med olika fabrikat av urnor. Det finns många att välja på. Inga har lite svårt att välja.

– Den där urnan ser ju ut som en kakburk. Apropå det, är det inte kaffedags för länge sen?

Bryggkaffe, smulkakor med röd kräm i mitten. Musikinstrument står tysta i längs väggarna i rummet. Vibrafon, contrabas och klarinett. Tv:n står på ”för lite sällskap”. Katten snusar i hallen, ”han sover på förmiddagarna och bråkar på nätterna.”

– Jag levde tidigare i trettio år med Anders. När han dog blev det väldigt tomt så jag satte ut en annons, skrev att jag vill ha någon att hålla i handen. Det kunde ju vara någon som svarade.

Så en dag, i kassakön på ett varuhus stötte Inga på Erik Svanholm, ingenjör med stort musikintresse. Inga tyckte att han var rar. Han bjöd på en kopp kaffe och sen till sitt stamhak på Södermalm för en matbit, lite jazzmusik och sen följde han henne ”snällt till t-banan”. Nästa gång blev Erik hembjuden. Laxlunch balkongen med en bedårande utsikt över Askrikefjärden.

– På den vägen blev det. Vi gifte oss och han blev mitt stöd i livet, han kallade mig ofta för sin pärla. Vi höll varandra i handen ända till slutet.

Själavård på sjukhus

Prästen Mona Westerlund Lindberg på Karolinskas sjukhuskyrka har morgonsamling. Diakon Åsa Högman tänder tre ljus, ett för anhöriga, ett för patienter och ett för personal.
Prästen Mona Westerlund Lindberg på Karolinskas sjukhuskyrka har morgonsamling. Diakon Åsa Högman tänder tre ljus, ett för anhöriga, ett för patienter och ett för personal. Foto: Paul Hansen

– Människan har behov av riter där orden inte finns. En rit kan vara det en sköterska gör när en patient har avlidit. Öppnar fönstret ”så att själen kan komma ut”. Eller bara stannar upp, är tyst ett slag, för att markera människovärdet på något sätt.

Mona Westerlund Lindberg är sjukhuspräst på Karolinska sjukhuset i Solna. Tillsammans diakon Åsa Högman och besökande kollegor har hon just påbörjat ännu en arbetsdag med att tända tre levande ljus – för anhöriga, patienter, och personalen.

Sjukhuskyrkan är en ekumenisk verksamhet som tillsammans med representanter för olika religioner har landstingets uppdrag att ansvara för den andliga vården på Nya Karolinska. Två präster och två diakoner och en pastor finns på plats. Vid behov finns det en lång lista av representanter för andra trosuppfattningar att ringa. Sjukhuskyrkan är bemannad från 08.00 till 17.00 vardagar och har helgberedskap. Mona och hennes personal försöker tillgodose alla önskemål. ”En buddist som talar mongoliska? Jag ska kolla med koordinatorn. Jo det går bra, det kommer en munk från Täby om en stund.”

För de anhöriga som under coronapandemin inte kan ta farväl av sina nära och kära har man tagit fram en text som kan läsas av vårdpersonal vid dödsbädden. Mona tar fram ett inplastat papper och läser.

– Vi människor delar livet här på jorden. Under den tid vi är här möter vi gott och ont. Vi ger och tar emot. Ingen människa vet hur många våra dagar blir. Vi önskar frid över de dagar du fick. Frid över det minne du lämnade efter dig. Vi önskar frid till de som stod dig nära, i deras sorg och saknad över det som blev och det som inte blev. Vi önskar frid över oss som den sista tiden mött och vårdat dig - och frid över det arbete som nu fortsätter på avdelningen. Vila i frid.

Läs mer: Ambulansen kom – de anhöriga blev ensamma kvar

Ämnen i artikeln

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt

Bild 1 av 13 Malin Öhman, före detta SAS-flygvärdinna som arbetar som transportör av coronasjuka. Att arbeta med skyddsmask 90 är krävande. Efter varje transport ska all utrustning rengöras noga. Det kan ta upp till en timma extra per körning.
Foto: Paul Hansen
Bild 2 av 13 Töreboda och Skövde. Anneli och Maria upptäcker skrattande att de båda är från Västergötland. Hembesöken från ASIH är mycket uppskattade av Anneli. Hon kan till och med jobba 25% som systemtekniker hemifrån – fast hon är cancersjuk.
Foto: Paul Hansen
Bild 3 av 13 Johan Graf opererades i oktober ”de höll på att slöjda på mig i åtta timmar” och har nu genomfört tio av tolv cancerbehandlingar. Hustrun Susan visar stolt upp en bild från tiden innan cancern slog till för sjuksköterskan Maria Mjörnberg.
Foto: Paul Hansen
Bild 4 av 13 Anneli Fogelquist hälsar Maria Mjörnberg från AISH, (avancerad sjukvård i hemmet) välkommen. Anneli får cellgifter varannan vecka och det sliter. ”Kroppen blir trött, men inte huvudet.”
Foto: Paul Hansen
Bild 5 av 13 Att inreda sitt kontor på Karolinska är inget som Lars Falk, verksamhetschef på Ecmo har haft tid att göra.
Foto: Paul Hansen
Bild 6 av 13 Samarbete, för livet. Fysioterapeuten Therese Bergman får hjälp av Shayarina Stigzelius och kollegor när en av patienterna ska sättas upp. Personalen på Karolinskas ecmo-avdelning har utsatts för stora påfrestningar under coronakrisens värsta dagar. Verksamhetschefen Lars Falk fruktar en andra våg, och vad det skulle innebära även för personalen.
Foto: Paul Hansen
Bild 7 av 13 Tät klädsel, Birgitta ”Gittan” Månsson, från Ersta Hemtjänsts speciella coronateam klär sig inför ett hembesök. Trots alla försiktighetsåtgärder drabbades hon själv av viruset men blev inte särskilt sjuk. ”Jag kan ju å andra sida ha smittats varsomhelst, på Ica eller så.”
Foto: Paul Hansen
Bild 8 av 13 ”Hejdå vännen, nu tar jag snart semester.” Gittan Månsson säger hejdå för ett tag av Bengt Junhed. ”Har du frågat mig om lov?”. Gittan är en av Bengts absoluta favoriter.
Foto: Paul Hansen
Bild 9 av 13 ”Istället för att få en lugn och bekymmersfri sista tid så blev det så här, hon var så ensam på slutet”. Ulrika Jonsson tar farväl av sin mor i Djurö kyrka.
Foto: Paul Hansen
Bild 10 av 13 Familjen anländer till Hoppets kapell på skogskyrkogården. Maria Nestorzon och sonen Bo Rydberg hjälper Solveig fram till urnan för att ta ett sista farväl av Maj, hennes bästa vän. De talades vid varje dag.
Foto: Paul Hansen
Bild 11 av 13 Maj Elisabet Rydberg, mamma, bästa vän och farmor finns inte mer. Efter ceremonin eskorteras Solveig till begravningskaffet av sonen Bo och barnbarnet Ellie och giraffen Lollo. Jonas Widigsson, Maria Nestorzon från begravningsbyrån Funeral tillsammans med officianten Pia Kristoffersson.
Foto: Paul Hansen
Bild 12 av 13 Tålamod och noggrannhet. Maria Nestorzon från begravningsbyrån går igenom alla val och beslut som ska göras inför begravningen med Inga Svanholm. Det tar drygt tre timmar innan allt är klart.
Foto: Paul Hansen
Bild 13 av 13 Prästen Mona Westerlund Lindberg på Karolinskas sjukhuskyrka har morgonsamling. Diakon Åsa Högman tänder tre ljus, ett för anhöriga, ett för patienter och ett för personal.
Foto: Paul Hansen