Cykelvägens riddare, ciceronen av civilkurage, trampar fram på Götgatan. Tjugo meter framför mig – ty han är jag – väntar en man och en kvinna vid övergångsstället i trakten av bio Victoria. Hon står snett bakom honom, och plötsligt skjuter hennes hand fram mot hans rock. Lika snabbt drar hon tillbaka den.

Jag har nu 16 meter på mig att fatta ett beslut. Avslöja ficktjuven och ställa till en scen eller låtsas som att jag ingenting sett. För en sådan hedersprisse som ciceronen är det inget att tveka på. Jag stannar cykeln framför paret.

– Ursäkta, jag måste verkligen fråga, säger jag. 

– Tog du just något ur den här mannens ficka?

Det förnekar hon. Fräckheten! Men för all del, jag kan ha fel: 

– Är du säker? För jag är nämligen övertygad om att jag såg alltihop.

Hon är säker.

– Känner ni kanske varandra? frågar jag, nu med ett milligram av tvivel i stämman.

Det förnekar de båda två, så det handlade definitivt inte om någon kärvänlig klapp från kvinnans sida. 

– Seriöst, säger jag med förnyat självförtroende. 

– Jag såg alltså hur du stack fram handen så här. Och drog tillbaka den. Kan du berätta vad du gjorde, om du nu inte snodde något ur hans ficka?

– Jag tryckte på knappen på trafikljuset här, säger hon och pekar mycket övertygande på den blå dosan, placerad just på den plats bakom mannen dit hennes hand var på väg.

Cykelvägens riddare, ciceronen av civilkurage, trampar djärvt vidare på sin oförtrutna färd genom det kriminella Stockholm. Men är det inte en skammens rodnad vi ser på hans kind? Och lovar han inte sig själv att denna brutala pinsamhet ska han aldrig berätta för en enda levande människa? 

Erik Helmerson är ledarskribent med två barn som envisas med att säga att han är otroligt pinsam. Läs även hans krönikor om fotbollsvåld och nazistdemonstrationer.