Det är alldeles för tidigt på morgonen, när jag sömndrucket famlar mig till tunnelbanestationen i luvtröja och nedtryckt keps. Till min förvåning är det rusningstrafik på gatan som leder till stationen.

Och det är inte människor som måste jobba tidigt som tar plats på trottoaren. I stället är det människor i grälla träningstights, pulsklockor och svettband. De joggar längs gatan, vissa två och två eller ännu fler, andra ensamma i gryningsljuset.

På tunnelbanan lutar jag mig mot fönstret och halvsover mig genom stan. Då och då vaknar jag till och ser dem igen. De här provocerande hurtbullarna som har valt att en fredagsmorgon vid sexsnåret ta en stärkande morgonrunda. Med löparskor och snabba cyklar - lycradräkter och strömlinjeformade träningsjackor - inte ens andfådda för att de uppenbarligen har den här orimliga morgonträningen som någon slags rutin. 

Jag känner mig kränkt av den här hurtigheten. Hur kan det vara möjligt att man aktivt gör valet att gå upp mitt i natten för att träna, när man kan ligga kvar i sängen och snooza tills väckarklockan ringer för sjunde gången och man faktiskt måste kravla sig upp, strunta i frukosten och halvfärdig snubbla mot jobbet. Eller säga hejdå utanför någon lokal och gå hemåt i gryningen inför en helg där det enda inplanerade är att sova så länge som möjligt.

Jag kan inte släppa tanken på, hatet mot, det här käcka livsbejakandet. 

Så trycker jag upp den tunga porten till källarutrymmet dit jag ska. Där hänger boxsäckarna uppradade i taket, ett gäng i träningskläder står redo på mattan. Jag fyller min vattenflaska och tar plats längs väggen. Först då inser jag vilken hycklare jag är. 

Men jag snoozade i alla fall tre gånger innan jag gick upp. 

Evelyn Jones är reporter på DN och älskar att sova länge. 

Bäst i Stockholm just nu: Att solen aldrig längre verkar gå ner. Har fortfarande inte lyckats förstå att det finns en sommar som väntar runt hörnet.