Flyktingar stannar på Mynttorget tills generaldirektören kommer

Sittstrejken började på söndagen med att fem personer satte sig på Mynttorget i centrala Stockholm. Innan söndagen var över hade antalet ökat till 150 personer, enligt Fatemeh Khavari, som blivit talesperson för det nystartade nätverket Ung i Sverige.

När DN kommer till Mynttorget på tisdagsförmiddagen har en segwaypolis precis stannat till vid manifestationen. Han förhör sig om huruvida någon har varit hotfull mot gruppen, om någon har fotograferat dem och om det fungerar bra med den offentliga toaletten som ligger vid torget. Han säger att de ska meddela honom om någon missbrukar på toaletten, då kommer han och städar upp. ”Det brukar vara blodigt, inte så trevligt.”

– Poliserna har varit jättebra, de håller koll på dagarna. På nätterna får vi hålla koll själva, vi sover i omgångar. Vi känner oss lite otrygga. De som ligger där var vakna i natt, säger Fatemeh Khavari och pekar på en grupp som ligger sovande i sovsäckar en bit bort.

”Mikael Ribbenvik måste komma hit och prata med oss och han måste stoppa utvisningarna”, säger Fatemeh Khavari. Foto: Lisa Mattisson

Khavari kom till Sverige tillsammans med sin familj förra sommaren. Till hösten ska hon börja gymnasiet, men hon vet ännu inte var eller när. Hon skulle vilja fokusera på att förbereda sig för skolan, men det går inte. Först måste hon se till att utvisningarna till Afghanistan stoppas.

– Jag har uppehållstillstånd, men ingen ska deporteras. Mikael Ribbenvik måste komma hit och prata med oss och han måste stoppa utvisningarna, säger Fatemeh Khavari.

Migrationsverkets generaldirektör verkar dock inte ha några planer på att besöka Mynttorget. Han är heller inte tillgänglig för att intervjuas av DN, hälsar verkets presstjänst. I stället hänvisar man till en kommentar från måndagen:

”Vi har all förståelse för att frågan om säkerhetsläget i Afghanistan berör. Dels är det många som påverkas, dels är det stor skillnad på säkerhetsläget i Afghanistan och det vi ser i vårt närområde.

När det gäller säkerhetsläget följer Migrationsverket hela tiden utvecklingen i Afghanistan, och vår bedömning är att läget i landet är allvarligt och att det har försämrats det sista året. Men det finns fortfarande stora skillnader mellan olika delar av landet och vår bedömning är inte att konflikten nått en nivå där den drabbar alla i hela landet, alltså den nivå som krävs för att alla som kommer därifrån har rätt att stanna.”

Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik. Foto: Tomislav Stjepic

– Det är bra att de kommenterar, för då vet vi att Mikael Ribbenvik har sett att vi är här. Vi kommer att vänta tills han kommer. Vi har tillstånd att vara här i en månad till att börja med, säger Fatemeh Khavari.

Zabullah Majidi har inte sovit på ett drygt dygn. Han har varit vaken hela natten och hållit vakt och han kommer inte att lägga sig än på många timmar, säger han. Zabullah Majidi har varit i Sverige i ett år och sju månader. Han var på intervju på Migrationsverket i mars och sedan dess har han väntat på svar om han får stanna.

Han fyller 18 i höst och kom till Sverige via Grekland, där han tappade bort sin familj. Han vet fortfarande inte var de är.

– Jag har en morbror i London, men ingen annan. En afghansk familj på Gotland hjälpte mig att komma till Sverige.

Zabullah Majidi (till vänster i gul väst) har varit vaken hela natten och hållit vakt, och han kommer inte att lägga sig än på många timmar, säger han. Foto: Lisa Mattisson

Att återvända till Afghanistan är inte ett alternativ, enligt Majidi.

– Jag har sagt till Migrationsverket, att ”om ni vill skicka dit mig, skjut mig här i stället”. De skulle döda mig direkt om jag kom dit och ingen skulle veta var jag tog vägen. Då vill jag hellre dö här.

På ett liggunderlag sitter två unga, tunna män med sorgsna ögon. De bor i Västerås, men har kommit till Stockholm för att delta i strejken. De vill inte ha sina namn i tidningen, men de berättar om flykten från Iran, där de båda är födda.

– Tjuvar, militärer, höga berg. Det var en väldigt svår resa. Nu lever vi i ovisshet. När jag sover drömmer jag mardrömmar om vad som skulle hända om jag skickades tillbaka, säger den ena av dem.

Jag kan inte åka tillbaka till Iran och jag kan inte åka till Afghanistan. Jag har aldrig varit i Afghanistan. Jag är mycket rädd.

En bit bort från de övriga sittstrejkarna har en kvinna i klarröd kappa tagit plats. Hennes handslag är fast när hon presenterar sig – hon vill inte ha sin bild eller sitt efternamn i tidningen, men förnamnet går bra: Monirhe.

Monirhe är 30 år och liksom många afghaner i Sverige född och uppväxt i Iran. I tonåren blev hon intresserad av sport, något som hennes mycket religiösa familj inte tyckte passade sig. Därefter träffade hon en kille, inledde en relation – och blev sviken. Killen spred ut lättklädda bilder på henne som nådde hennes familj.

Det beslutades att hon skulle giftas bort med en mycket äldre man, som skulle ta med henne till Afghanistan.

– Det är svårt att vara kvinna i Afghanistan. Det är svårt för alla kvinnor, men för mig, som inte vill ha slöja …

Foto: Lisa Mattisson

Till Sverige kom Monirhe tillsammans med sin bror, som också rymde från familjen i Iran. Syskonen är kristna, säger Monirhe, familjen är muslimsk.

Först bodde de i Stockholm och efter 1,5 år flyttades de till Glommersträsk, en liten by i Arvidsjaurs kommun.

– Det är jättevackert där. Men det finns inte så mycket att göra.

Läs mer: Flyktingar sittstrejkar utanför riksdagen – kräver svar från Ribbenvik

För en månad sedan fick Monirhe avslag på sin ansökan om asyl. Hon är i Stockholm för att träffa sin advokat och överklaga.

– Jag kan inte åka tillbaka till Iran och jag kan inte åka till Afghanistan. Jag har aldrig varit i Afghanistan. Jag är mycket rädd.