Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Från landet till innerstad

Lassa-Britta Sandin på Maria Prästgårdsgatan på Södermalm sedan 1913.

Hon har aldrig flyttat. I nittiofyra år har hon bott i samma hus. När hon föddes var det omringat av sten, bergig mark och låga trähus och hon brukade gå runt med sin pappa och plocka brännässlor vid det som i dag är Södra station. Sedan byggdes hus efter hus. Land blev till stad. Häst och vagn byttes mot bilar, världskrigen avlöste varandra, tunnelbanan drogs och stadsjeeparna rullade in; allt har hon sett från samma fönster. Inte ens giftermålet har fått henne att byta boplats. Hon bytte efternamn, men maken Curt-Erik flyttade helt sonika in här på Maria Prästgårdsgatan 3.

Hon heter Lassa-Britta Sandin och huset där hon bor var centrum för Stockholms konstnärsliv under tjugo- och trettiotalen. Hennes far Christian Eriksson var en av landets främsta bildhuggare - det är han som skapat "Bågspännaren" på Kornhamnstorg - och när han kom hem efter tjugo år i Paris konstnärskvarter ville han bygga upp ett liknande kvarter i Stockholm.

- Pappa ville ha en levande konstnärsmiljö, berättar Lassa-Britta. Konstnärerna skulle både bo och verka på samma plats. Så han lät bygga fem ateljéer och sex bostäder. Om du undrar varför det känns parisiskt här så är det för att han förde med sig något av stämningen hit.

När Lassa-Britta var liten kom kändisar som prins Eugen, Anders Zorn och diktaren Karlfeldt ofta på besök. Ungarna på gården fick stå modell för statyer och porträtt i utbyte mot godis. Annars roade de sig med att följa efter ölkärrorna och isgubbarna som kom med häst och vagn och lämnade is till mjölkmagasinen.

- Flera gånger om dagen kom isgubbarna med rinnande skinnförkläden, och isen hade de på ryggen i en järngrep. Bara på kullen här låg det tre mjölkmagasin. Att ha kött och mjölk i samma affär, det gick bara inte.

Hon minns när höghusen började byggas:

- Högt och stort och vitt och brett blev det! Arbetarna kom och bar stenar på ryggen och så plötsligt var där ett helt kvarter. Det var bra för då fick vi barn gå ut och leka. Innan var det för stenigt sa de och det kunde vara farligt.

In på Kvarngatan fick barnen inte gå - där stod det ölgubbar och kissade - och inte heller nedanför Katarinavägen. Och precis som nu fanns det kända original som gick runt på gatorna och satte skräck i många.

- Under trettiotalet fanns det en gubbe som var ökänd här, ett stort original som gick under namnet Kalle Vänster. Han hade skäggstump, luktade och var verkligen ruskig. Gick alltid med ett tidningspaket under armen.

- Han var illa berörd av studiemänniskor, fyller Curt-Erik i. Om man gick med studiemössa kom han efter en med knuten näve och ropade "Jäkel! Jäkel!" Man var hemskt rädd att han skulle komma in på gården.

Några karaktärer som de däremot ville ha in på gården var musikanterna som gick runt på gårdar och spelade dragspel. Människor kastade ner pengar till dem från fönstret. Men de kom aldrig hit, berättar Lassa-Britta.

- De hade någon sorts respekt för oss och det var synd. Vi längtade alltid efter att de skulle komma, men de undvek att komma till den här gården.

Kriget, minns du det?

- Vilket, det sista kriget? Ja, andra världskriget, då var det hemskt kallt. Vi hade inget att elda med. Nakenmodellerna stod och skakade, det var mellan 20 och 30 grader minus. Att vara nakenmodell under kriget, det var inget vidare.

Hur har Södermalm förändrats?

- Ja det har blivit...det var mer lantligt förr. Nu är det oro överallt. Vi brukade åka spårvagn på Götgatan. Nu knuffas man fram mellan bord och stolar.

Curt-Erik tycker inte att det är så mycket som förändrats sedan han flyttade in 1944.

- Nej, det är ungefär likadant. Man kände alla då, det gör man inte nu, det är största skillnaden. Och man har inte en egen polis längre. Förr hade man samma en som patrullerade kvarteret varje kväll. När jag ser en polis frågar jag alltid: "Är du vår polis?" Men nej, nej, de är bara ute och åker.

Huset har fortsatt vara en konstnärsvärld. I ateljéerna verkar fortfarande konstnärer och innergården är prydd med kopior och miniatyrer av kända statyer, bland annat en liten "La mano" som Lassa-Brittas bror Liss Eriksson är upphovsmannen till. Över porten sitter barnansikten i gips, ett av dem föreställer Lassa-Britta som femåring.

Det här kanske är en dum fråga, men du har aldrig tänkt på att flytta?

- Flytta? Varför skulle vi göra det? Söta rara Kajsa! Jag vill flytta till himlen, det vill jag i allra högsta grad!

Bild

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.