Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Från leråker till trivsam förort

Grannarna Axel och Inga-Britt Johansson fikar och snackar minnen med Else Eriksson. De har alla bott i det vita huset i Bredäng sedan det byggdes.
Grannarna Axel och Inga-Britt Johansson fikar och snackar minnen med Else Eriksson. De har alla bott i det vita huset i Bredäng sedan det byggdes. Foto: Hannah Modigh

Else Eriksson på Concordiavägen i Bredäng sedan 1965.

- Vi var bland de första som flyttade till Bredäng. När vi kom ut hit och tittade var gatorna inte lagda än och det var alldeles lerigt. Jag minns det så väl, för jag hade tagit på mig nya högklackade skor och dem fick jag slänga sedan, så leriga var de.

Undrade ni inte då vad är det här var för ställe?

- Åh nej! Jag och min man var så glada över att vi fick kontraktet. Vi bodde i Vasastan tidigare i en omodern lägenhet och ville komma till något nybyggt.

Från Else Erikssons lägenhet på sjätte våningen kan man fortfarande se ut över Mälaren, trots att fler höghus byggts till. Hon och grannarna Axel "Acke" och Inga-Britt Johansson är de enda i det vita huset som är kvar från allra första början. Else har bakat sockerkaka och bryggt kaffe åt grannarna. De sitter tillsammans i soffgruppen och talar om den tid då människor sökte sig hit från hela stan, och förorter som Bredäng och Farsta var hett åtrådda för sin moderna standard.

- Många av dem som kom då har ramlat ifrån, berättar Else. De flesta nyinflyttade var i trettio- fyrtioårsåldern som man själv och hade barn. Första nyårsafton gick alla ut på balkongerna och önskade varandra gott nytt år. Men det var inte så att man kände alla: man hälsade, det räckte. Lagom kontakt, tycker jag. Då fanns det inte invandrare här. Ja, i vårt hus finns det fortfarande inte så många. Värden är mycket noga med vilka som får kontrakt.

- Man blir väldigt kollad, säger Inga-Britt. När vi fick kontraktet råkade vi få med pappret av misstag, där det stod all information de hade letat upp om oss. Och det kändes lite obehagligt med allt de hade tagit reda på.

- Nej, han är bästa tänkbara värd, insisterar Else. Förtjusande! Vi får hjälp så fort vi behöver något, och så har vi marmor i trappuppgången och det har inte Familjebostäder. Något annat som är bra är att vi är de enda som bott i lägenheten. Och det ger en speciell känsla av att det är ens eget. Annars kan det vara någon som rökt in väggarna och det luktar ju.

Hur såg Bredäng ut när ni kom?

- Ängar och fält. Ingen tunnelbana, ingenting, berättar Inga-Britt. Sedan kom centrum och det var bra, det fanns färgaffär och fiskaffär, dit var det alltid kö, och tre banker. Allt det har de tagit bort för oss. Det saknar man!

- Fast nu ska de sälja centrum till en engelsk dam, har du hört det? säger Else. Jag hoppas mycket på henne. Hon verkar trevlig och har lovat att satsa på småbutiker. Det är för mycket serveringar i centrum. Där sitter bara karlar och tittar på en, man vill inte gå in. Men vi har ju två kyrkor och det fina konditoriet Lyran, dit kommer det människor från hela landet. Sist var Runar och Ma Oftedal där och talade.

I låten "Bredäng centrum" sjunger bandet Doktor Kosmos en hyllning till den planerade förorten: om stenvägar där ingen går, anslagstavlans lappar om sedan länge passerade marxistiska föredrag, om tjutande bildäck och Förkans presentaffär där man kan köpa vattenfallsspeglar. I verkligheten heter affären Furkans present, men varken Else, Acke eller Inga-Britt handlar särskilt ofta i centrum annat än på Ica. Hellre tar de bilen och storhandlar längre bort. Men de försvarar Bredäng i vått och torrt och framhåller flera gånger hur viktigt det är att inte skriva något dåligt om platsen.

- Ett tag var det mycket bus här, men nu har Bredängs fina rykte kommit tillbaka, säger Else. Nu vet männi­skor att Bredäng, det är inte samma sak som Skärholmen. Och det är väldigt trevligt att vi har så många nationaliteter här. Fast det tar ett tag att vänja sig. Jag menar, varför kommer de till mig och vill låna socker? Det är något nytt. En gång kom någon och bad att få låna en kavel. Sedan lämnade de tillbaka kaveln på dörrmattan, utan påse. Det kändes väldigt pinsamt, jag var tvungen att ringa på hos grannarna och fråga om det hade gått mycket folk förbi och sett att det låg en kavel på dörrmattan. Brevbäraren kunde ju ha undrat vad den gjorde där.

- Jag skulle aldrig flytta härifrån, säger Acke bestämt. Vi tänker jämt på hur skönt vi har det, och det är så härligt att gå utmed Mälaren.

- Men inte på kvällarna! säger Else, och en initierad diskussion tar fart om när det är farligt att vara ute och vad man kan göra om man möter rånare.

- Ibland när jag går runt i Bredäng, säger Inga-Britt, och ser alla ungdomar tänker jag på att jag var här långt innan de kom, och att allt är så förändrat. Fast egentligen är det ju samma sak. Det är bara andra människor.

Bild

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.