Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Från rivningskåk till lyxiga bostadsrätter

Ari Eskelinen på Högbergsgatan, Södermalm, sedan 1978.

"Här har vi ett hus med en massa original som det inte kommer att bli något kvar av. Dom åker ut i samma stund som huset är färdigrenoverat. Dom försvinner. Glöms." säger en av huvudpersonerna i romanen "Rucklet" av Marianne Sällström. Boken är den sanna berättelsen om ett hus på väg att renoveras och om de karaktärer som hotas av vräkning: "Luffarn" som inte betalat hyra på fyra år, ballongförsäljarna Gilbertos, Signe med antabuskapsel under huden och konstnären Harry. Alla kämpar för att behålla livet, värdigheten och sina lägenheter i huset.

Huset ligger på Högbergsgatan, renoverades 1986 och profetian kom att besannas. I dag är det bara en av karaktärerna som finns kvar: konstnären Harry. I verkligheten heter han Ari Eskelinen och hyr sin lägenhet av bostadsrättsföreningen.

- Det är en märklig situation på många sätt, säger han. Overklig. En gång i tiden var man en hyresgäst bland and­ra, man var jätteglad att ha kontrakt. Nu hyr jag av mina grannar fast det är jag som bott här längst. Det är tur att det råder en bra stämning i huset, för som resthyresgäst lever man vanskligt överallt.

Ari bor mitt emot restaurangen Ghetto där man kan äta rödvinsbrässerad griskind med jordärtskockor och pärllök. När han flyttade in låg Ghetto knappast här och platsen var betydligt mer getto än nu. Det var 1978, Ari hade just kommit från Uddevalla och Stockholm kändes gigantiskt. Han läste Fogelströms romaner som fick staden att börja krympa och när han kom till Rucklet var det som att komma hem. Portvaktsfrun Lisbet höll ordning på invånarna och kokade kaffe åt dem.

- Det var omöjligt att gå förbi gården utan att sätta sig ner och ta en kopp kaffe som hon hade bryggt. Gården var så befolkad på den tiden. Familjen Capucci (som hette Gilbertos i boken) brukade alltid sitta ute och blåsa ballonger som de sålde på marknader. Lisbet ordnade fester och spelade på sin gyllene tamburin.

När privatvärden köpte huset förändrades mycket, berättar han. Portvaktsyrket avskaffades och Lisbet fick finna sig i att bli vanlig hyresgäst. Dusch installerades i alla lägenheter, tidigare hade det bara funnits dusch i källaren. Jag frågar om det inte var jobbigt att behöva dela dusch med hela huset men det har Ari inget minne av.

- Nej, de gamla i huset duschade inte så ofta, man gick bara ner och den var oftast ledig. Jag gjorde tre väggmålningar därnere. Fan vad jag var stolt över de där väggmålningarna! Varför fotade jag dem inte? Det var en berättelse om en flodhäst som står och tittar på en triangel, och så uppstår en bäck här, och sen blir det som ett afrikanskt mönster med romber som glider och vänder sig &

Ari tar ifrån mig pennan och börjar skissa frenetiskt i blocket. Ett fullständigt oförståeligt mönster uppstår, men alla grannar var glada åt målningen, säger han.

- Du vet väl att det var jag som myntade ordet Söder­anda? fortsätter han gravallvarligt. Jag planterade det begreppet när jag satt med i Brottsförebyggande rådet på Södermalm, och nu använder alla det. Med det menade jag att vi tar hand om varandra, vi månar om varandra: arbetslösa, välbeställda, flummare, pundare, arbetare. Men det håller på att försvinna lite nu. Jag är absolut inte emot förändringar, jag tar mitt utrymme i nutiden också och till exempel Södra station tycker jag var skitbra att de byggde. Men det jag inte gillar är när pengar tränger ut vanliga människor. Förr hade jag krita överallt på Söder. Nu går det aldrig att få något på krita längre. Och stadsjeeparna tycker jag inte om, de ser ut som bestar! De har ett aggressivt formspråk, liknar dinosaurier från forn­tiden som släpar sig fram.

Ari har varit aktiv i hyresgästföreningen och i flera omgångar kämpat för sitt hus: först när det var på väg att rivas för att bredda Högbergsgatan, sedan mot privatvärden som använde lägenheterna som hotell. Ari vann i rätten, men för ett par år sedan omvandlades lägenheterna till bostadsrätter. Nu kämpar han för de så kallade resthyresgästernas rätt och mot marknadshyror. Det föranledde en tankesmedja att skriva att folk som Ari inte hade i innerstan att göra och att de borde rökas ut.

- Fogelström skulle vrida sig i sin grav om han såg vad som håller på att hända med stan. Ivar-Lo också. De hottar upp område efter område, men de håller på att döda stadens själ. Min dotter, kommer hon få samma access till staden som jag fått? Det undrar jag.

Bild

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.