”Grannarna skulle säkert klaga om de visste”

Lotta är en av de första som flyttade in i Stockholms stads projekt ”Bostad först”. Det går ut på att börja med en lägenhet och ta itu med de andra problemen sedan.

– När jag hörde om ”Bostad först” tänkte jag: herregud, vem är det som har lyssnat på mig? Ganska smart snubbe som kom på det, säger hon.

Lägenheten är en hyrestvåa med balkong i en av Stockholms ytterförorter.

– Många som är ute på gatorna har ingen självkänsla. Man måste känna att man är bekräftad och även om lägenheten inte säger det med ord så syns det, säger Lotta.

– Inga drivor med grejer, ingen skitig toalett, inget skitigt kök. Då känner jag att jag duger, lägenheten bekräftar mig.

Det går inte att börja i andra änden, med behandlingshem och krav, anser hon. Alla missbrukare tänker ”ja, ja, jag gör som de säger, det är ändå så kort tid”. Och så fort de är ute blir det sprit och knark, igen.

Snart får du överta kontraktet på lägenheten, hur känns det?

– Jag ska sitta här... och bara sitta, säger Lotta och lutar sig bakåt på köksstolen, sticker tummarna i ett par imaginära grosshandlarhängslen och trummar med fingrarna på bröstet

Hon blev bostadslös första gången 1994. Då var hon 42, arbetade som sjuksköterska, hade barn och ett hem och hade knarkat i 20 år utan att någon upptäckt det.

– Jag såg det som medicin och tog det morgon, middag, kväll. För att kunna prestera, orka, för att överrösta larmet i huvudet, säger Lotta.

Prestationskravet har hon haft över sig från barndomen. Det räckte inte att vara bäst i klassen eller att sätta banrekord i simning, i pappans ögon dög hon aldrig.

Lotta minns middagar hos mormor och morfar på Östermalm där även femåringar förväntades ta rätt bestick, övervakade av tanter som såg ut som måsar, smala, elaka, med röda näbbar.

Steget från den ombonade överklassbubblan var brant.

– Jag åkte snabbhiss till uteliggarna och vad gör man där? Jag trodde att jag skulle dö. Det är kränkningar hela tiden, man måste svälja allt folk slänger efter en. Det är ett skitliv utan trygghet, utan kärlek, utan respekt, säger Lotta.

Runt millennieskiftet – efter behandlingshem och 17 månaders drogfrihet – fick hon ett förstahandskontrakt i en förort ihop med sin dåvarande karl.

– Direkt vi kom ut från behandlingshemmet gick vi ned i centrum och drack starkbärs och sedan hoppade vi på tåget in till stan och pundade, säger Lotta.

De åkte ut ur lägenheten när hon låg efter med hyran och en inneboende spred kanyler omkring sig.

Lotta har, säger hon, aldrig gått på gatan eller snattat. Men hon har stulit bilar och, mestadels, sålt knark. I början av 2000-talet satt hon fyra år på Hinseberg och Färingsö för grovt narkotikabrott.

När hon muckade 2006 fick hon en liten lägenhet hos Hotellhem på Hagagatan – och åkte ut ett år senare, hon vägrade lämna urinprov och en kille misshandlade henne rakt utanför porten.

Hur gör man som uteliggare?

– Man går ned i källare eller upp på vindar och sover, många dörrar är lätta att få upp. En del människor förstår att det inte är så kul att sova i buskar, de säger inget när de märker att man sover i deras hus, säger Lotta.

Men hon blev mager av att leva på gatan, vägde 46 kilo och fick skavsår på axlar och höfter av hårda källargolv.

Efter ett nytt försök med samhällsinsatser – två år på ett stödboende – blev Lotta utkastad när hon hotade en i personalen.

– Jag har gjort mig omöjlig på de flesta ställen. Jag klarar inte av härbärgen, jag slår bakut och de kastar ut mig, säger hon.

Det finns säkert de bland uteliggarna som inte klarar av en egen lägenhet, tror Lotta.

– Som uteliggare och pundare är Stockholm mitt. Jag gör vad som helst vilken tid på dygnet som helst, säger hon. Många klarar inte av sin ensamhet. Och har man aldrig tagit ansvar för disk och städning behöver man kanske en spark i ändan.

I januari flyttade hon in i tvåan, med de saker hon burit runt på och med möbler hon fått hämta hos Stadsmissionen. I ”Bostad först”-lägenheterna rår man sig själv, men det finns regler. Enligt Lotta ”inga kamphundar, inte slå grannarna på käften, inte störa och inte glömma att betala hyran”.

– Jag är så glad att jag har det här stället, lägenheten betyder skitmycket för att hålla ihop mig. Har jag inget att vara rädd om är jag inte rädd om mig själv heller, säger hon.

Ingen mer än hyresvärden Svenska Bostäder, Lottas stödperson från Stadsmissionen och de hon själv har berättat det för vet om att hennes lägenhet ingår i ”Bostad först”-projektet. Inte grannarna.

Är det viktigt?

– Skulle grannarna veta att jag är en ”Bostad först” skulle jag få klagomål om sådant som jag inte är skyldig till. Livet på gatan har satt sina spår, alla spydiga kommentarer och onda ögat som stirrar på en överallt, säger Lotta.

Vad gör du hela dagarna?

– Ingenting. Jag städar mest hela tiden, hälsar på min dotter ibland. Jag håller på att lägga ned tjacket helt, men när man har hållit på i 43 år är det inte gjort i en handvändning.

Lotta fick, som vuxen, en adhd-diagnos. Skönt att veta, tycker hon, som alltid varit rastlös och haft lätt att bli förbannad.

Var gör du av rastlösheten nu?

– Om jag inte går runt och svär, eller städar, så går jag ut och går på alla möjliga och omöjliga vägar. Jag måste vädra ut allt som finns i skallen.

Lottas skalle är, säger hon, som en 24-vägskorsning där alla ljus blinkar gult och alla kör, hela tiden. Hon måste överrösta larmet.

Helst av allt skulle hon vilja försvinna från Stockholm och drömmer om den lilla röda stugan i en skogsglänta vid en sjö.

– Men jag tror inte att någon som bor så skulle vilja byta och flytta in här. Och jag skulle säkert få lappsjuka.

Ibland tar Lotta tunnelbanan in till stan och står vid sidan av och tittar på ”cirkusen”, som hon uttrycker det.

– Men om det är pensionsdags så är alla runt mig direkt och tror att jag har knark och fortfarande säljer. När jag säger nej tycker de att jag har blivit dum och lite högfärdig, säger hon.

Så varför åker du dit?

– Jag vill se hur de mår, hur många som är kvar. De är som mina syskon, på ett sätt, så nära varandra lever man som uteliggare.

– Hälften har dött, säger Lotta.

Fotnot: Lotta heter egentligen något annat och tjack betyder amfetamin.