För sju år sedan inträffade en av de största händelserna i mitt liv. Jag fick en lägenhet av bostadsförmedlingen. Efter 28 år i kö kunde familjen flytta in nära Mosebacke och Södra teatern. Som gammal stockholmare har jag varit på både klubb, scen och, för att inte tala om, på terrassen. Jag har suttit där och undrat vilka som bor i de husen. Nu var det vi. 

Jag läser nu Leonidas Aretakis artikel om hur grannarna klagar på musiken på Mosebacke och därför vill jag bidra med lite kunskap om vilka dessa grannar är. Det är inte bostadsrättsägare som kräver lugn och ro för sina mångmiljoninvesteringar.

Det här är några av de kvarvarande hyresrätterna i Stockholms innerstad, där ägaren Folksam dessutom lämnar allt till bostadsförmedlingen utan att spara de finaste lägenheterna till sig själv. I min portuppgång bor busschaufförer, brevbärare, personliga assistenter eller arbetslösa som studerar på sfi. Här finns också egna företagare, städare, pensionärer och sjuksköterskor. Alla trivs med att bo i stan och känner sig lyckligt lottade att få bo med så fin utsikt. Men många av dem har oregelbundna arbetstider och jobb som kräver koncentration - och sömn.

Sommarkonserterna stör inte oss med kontorstider. Och personligen älskar jag att så påtagligt få vara en del av staden. Men ska man försöka se klagomålen från Mosebacke som ett exempel på gentrifiering och snobbiga bostadsrättsköpare som kräver lugn och ro, så passar inte vårt hus in. Här handlar det om låginkomsttagare med oregelbundna tider som behöver få sova. Kanske mer utrotningshotade i Stockholms innerstad än kulturinstitutionerna?

Helena Sjödin Öberg är redaktör på DN och har blivit utskälld av Olle Ljungström, ”plankare”, för att hon tittade på konserten från sitt hus. Läs även hennes krönikor om självutnämnda hjälpare och sådant som inte ens den mest öppna kvinna visar för sin familj. 

Läs mer: Nattlivet får allt mindre plats när Stockholm växer