Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Husvagnsfolket vräks från Solvalla

Om mindre tre veckor ska de vara borta – husvagnsfolket på Solvalla camping. De flesta av dem lever i ett utanförskap präglat av missbruk, psykisk ohälsa och fattigdom. Få vet vart de ska ta vägen efter nyår. DN har träffat Gunnar, Karin och Ove.

– Jag skulle säga att alla är jävligt förvirrade nu, säger Gunnar Eriksson, 58, och tittar ut över den beryktade husvagnscampingen som ligger mellan Solvalla travbana och Ulvsundavägen i Bromma.

I sju år har han bott här – ”bland pundare, psykiskt sjuka och en och annan mördare” – som han uttrycker det själv. Han har gjort det med socialtjänstens goda minne. Precis som de flesta andra här.

– En perfekt avstjälpningsplats. Här blir de av med oss och vi stör bara oss själv, muttrar Gunnar, själv missbrukare sedan 1968.

Socialtjänstens uppsökare kommer förbi en gång i veckan, kollar läget med dem som bor här. Socialen betalar också för flera uppställningsplatser. 3 300 kronor i  månaden per vagn kostar det, då ingår el.

– Men att duscha kostar fem spänn. Och tvätta kostar tio, berättar Gunnar.

Han har en husvagn som åtminstone håller ihop, vilket är mer än vad man kan säga om flera av grannarnas. En byggfläkt gör att han kan hålla värmen och han går inte ut så värst ofta längre.

– Nu för tiden blir man rånad här. Folk har vapen, de misshandlar. Jag har haft inbrott i min vagn tre gånger bara i år. Det är jävligt otäckt, säger han.

Campingen har fungerat som ett slags fristad eftersom det har varit en legal uppställningsplats, med både el och vatten.

Foto: Eva Tedesjö

– Så man känner sig ändå ganska trygg. Man har sin egen lilla vagn, man lever sitt eget lilla liv och håller man sig till dem man känner så har man ändå känslan av att det är en hem, säger Karin Thunberg, 55.

Hon har varit hemlös sedan 1993 och bott lite här och var. Hon vet skillnaden mellan att bo på en illegal uppställningsplats och en legal. Här har hon inte känt sig jagad – även om det varit känt ganska länge att Stockholm stad sagt upp arrendeavtalet med Caravania släpvagncenter Ab som driver campingen.

Här ska det snart beredas plats för bostäder, tvärbana till Kista och nya Mälarbanan. För ett drygt halvår sedan fick de boende veta att deras tid här är utmätt. Den 31 december ska de vara borta.

– Jag är så orolig, deprimerad. Jag har ingen aning om var jag hamnar, på ett vandrarhem kanske? Det känns som att börja om. Jag förstår inte att kommunen inte kan hitta en plats åt oss där vi kan ställa upp våra vagnar, säger Karin.

Den ideella föreningen Musketörerna, som består av personer som tidigare kommer från hemlöshet och missbruk, har under hösten försökt kartlägga de boendes behov och önskemål.

Enligt en enkät som 38 husvagnshushåll (44 personer) av 50 har svarat på uppger över 60 procent att de själva äger sina husvagnar, de andra hyr sina. Och 80 procent av dem säger att de inte erbjudits något alternativt boende inför evakueringen.

– För mig är det obegripligt att inte kommunen snabbt ser till att skaffa en ny uppställningsplats så att de kan få tillfällig lugn och ro. Nu lever alla med skräcken att hamna på gatan efter nyår, säger Connie de Marco, initiativtagare till enkäten.

Hon har själv erfarenhet av såväl missbruk som hemlöshet. En gång i tiden bodde hon på en illegal uppställningsplats i Sollentuna. I dag har hon egen bostad och jobb och inget missbruk.

– Vi vet hur det är, vi har sett misären från insidan, kanske är det därför vi känner så starkt för de som bor här på Solvalla, säger hon. Hon menar att socialtjänsten oftast är för fyrkantig i sitt tänk. De erbjuder platser på härbärgen, vandrarhem, eller boenden som kräver drogfrihet.

– Men det här är ofta människor som inte klarar av de krav som ställs, det är bara att inse. De har massor av tillhörigheter som de inte får ta med till härbärgen. De har sina liv i vagnarna och behöver lugn och ro för att det ska gå att föra en dialog med dem, fortsätter hon.

För mig är det obegripligt att inte kommunen snabbt ser till att skaffa en ny uppställningsplats.

Foto: Eva TedesjöConnie don Marco och Niklas Ristarp från ideella ­föreningen ­Musketörerna pratar med Ove Mases. Foto: Eva Tedesjö

Niklas Ristarp och Connie de Marco knackar på hos Ove Mases, 60. Han och hans partner lever på en deltidsinkomst, själv är han nyligen hjärtopererad och arbetslös snickare som senast var anställd i en firma som gick i konkurs. De har försökt få en åretrunt-plats på någon annan camping, men inte lyckats.

– Det är fullt överallt, inte minst av gästarbetare. Vi har ingen aning om vart vi ska dra vår vagn nu. Socialen tyckte vi kunde flytta norrut, till Gävletrakten. Men vi har ju våra familjer här, säger han.

Han har hamnat i ett apatiskt tillstånd. Sover knappt, låter tiden bara gå, trots att den är på väg att rinna ut.

Ove Mases drömmer om en åretrunt-plats för sin husvagn. Karin Thunberg likaså, eller kanske en liten, liten lägenhet. Gunnar Eriksson skulle helst vilja hitta ett litet torp någonstans, så att hans hund kan följa med och ha det bra.

”Musketörerna” Niklas Ristarp och Connie de Marco menar att socialtjänsten borde fokusera på boendefrågan och ge de boende besked, så att de slipper ångesten.

– De kommer aldrig att kunna ta sig ur sina andra bekymmer om de inte har en plats där de inte riskerar att vräkas varje timme, menar Niklas Ristarp.

Connie de Marco tillägger:

– Jag vet att den egna viljan måste finnas, men det måste också finnas ett stöd som är flexibelt och relevant. I mitt fall valde socialtjänsten att börja med att fixa en plats där vi kunde bo i våra vagnar i lugn och ro, med vatten och el. Sedan tog vi det därifrån, tillsammans. Och för åtminstone några av oss så fungerade det.

 

”Vi kan inte ordna platser på camping”

– Vi arbetar för fullt med frågan. Det kommer lösa sig.

Det försäkrar Toni Mellblom, chef för socialförvaltningen i  Spånga-Tensta.

Men att kommunen skulle ordna en legal uppställningsplats för husvagnarna i väntan på andra lösningar, det är inte aktuellt.

– Vi arbetar inte så. Vi har en rad andra insatser som vi kommer att erbjuda dem som inte kan ordna boende själva, förklarar Toni Mellblom.

Han räknar med att någonstans mellan 20 och 30 personer som socialförvaltningen i Spånga-Tensta har ansvar för kommer att stå utan bostad när Solvalla camping stängs vid årsskiftet.

– Det är långt ifrån en homogen grupp, de har väldigt olika behov, konstaterar Toni Mellblom.

Enligt honom har socialförvaltningen under en längre tid haft en arbetsgrupp från såväl beroendevården, försörjningsstödet, öppenvården, äldreomsorgen och stadens centrala uppsökarenhet som fokuserat på frågan.

– Alla på Solvalla vill inte ha kontakt med oss, därför har vi lagt ner mycket tid på att försöka nå de som bor där och kartlägga deras behov, säger han.

 

Vi har en rad andra insatser som vi ska erbjuda dem som inte kan ordna boende själva.

 

Någon klar bild av behoven har man dock inte i dag.

– Vi gör ju individuella bedömningar. Tak över huvudet-garantin gäller. Men de som kan skaffa eget boende måste förstås göra det, och det har för övrigt ett flertal redan gjort, säger han.

Han förstår att det är oroligt bland de boende nu, men tycker inte att det är orimligt att man inte gett var och en besked om vad som ska hända.

– Det stämmer att vi ännu inte gett de boende några konkreta förslag på vart de ska ta vägen. Men det kommer att ordna sig. Vi har jobbat på och vi får hoppas att vi varit ute i tillräckligt god tid. I dagarna ska vi sammanställa exakt hur många som behöver oss, säger han.

Varför kan inte ni tänka er att ordna en legal uppställningsplats där de kan ställa sina vagnar?

– Vi kan inte ordna några campingplatser, det är inte vårt uppdrag. Vi har inte heller skapat den campingplats där de bor nu. Det finns härbärgen och vandrarhem, vi ska hitta lösningar till alla.

Fakta. Musketörernas enkät på Solvalla

• 70 procent av de 44 personer som svarat på enkäten är män, 30  procent kvinnor.

• 44 procent av dem har bott här mellan 6 och 16 år. 27 procent har bott här mellan 1  och 5 år och resten har bott här kortare tid än 1 år.

• 20 procent av de boende har ett husdjur.

• 30 procent lever på socialbidrag. 27 procent lever på pension eller sjukpension, 23  procent har lön, 18  procent har ”annan försörjning” och 2 procent lever på a-kassa.

• 82 procent svarade att de inte kan ordna nytt boende själva.

• 46 procent säger att socialtjänsten har tagit kontakt med dem inför flytten, 54 procent säger att de inte hört någonting.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.