Iryna förlorade sitt ena ben i attacken på Drottninggatan

Hur mår du?

– Som normalt.

Vill du berätta något särskilt?

– Jag vill bara glömma allt.

Som?

– Att jag gick på gatan och en lastbil körde över mig. 

***

Hon sitter i den låga soffan i lägenheten i Stockholm och sveper över bilderna på mobilen. Ett litet Jula-element på golvet kämpar hårt, en julgran på byrån håller på att vissna.

På alla bilder ser hon lycklig ut. Leendet som trycker upp kinderna som trycker ihop ögonen och blicken alltid fäst i kameran. En arm runt någon eller en hand på höften, på bilderna från sjukhuset, sjukgymnasten, terapeuten, psykologen, vårdcentralen och psykoterapeuten.

***

Jag provar igen.

Berätta om sjunde april.

– Jag hann bara se den i någon sekund. Jag rundade ett hörn, och så var den framför mig. Lastbilen. Sen känner jag bara ett hårt slag, har svårt att andas.

Hon för huvudet ner i händerna, pausar. Tänker.

– De drog i mig, alla började springa, någon skrek bomb, jag låg med ansiktet rakt ner i marken, skrek läkare. Jag kunde inte förstå var jag hade ont, om jag hade ont.

Hennes tolvåriga dotter sitter bredvid när hon berättar. Hon petar i en kladdkaka med sugrör. Orkar inte hämta en sked.

– Först var jag bara tyst. Fattade ingenting. Sen såg jag hur mitt ben, hur skadat det var. Jag skrek hela tiden. Jag skrek hela tiden. Jag var tyst, sen skrek jag igen. Sen kom en söt, svensk tjej och räddade mig.

Läs mer: Dokument: Ett av de värsta terrordåden i Sveriges historia

***

På Karolinska universitetssjukhuset får hon ett id-band runt handleden. I stället för namn står det: Okänd kvinna. I stället för personnummer är hon försedd med ett reservnummer. Hon har inte uppehållstillstånd i Sverige.

När armbandet börjar klia så sliter hon bort det. Nästa dag kommer sjuksköterskor och sätter dit ett nytt. Okänd kvinna.

– Men mitt namn är Iryna.

***

Iryna är 37 år och kommer ursprungligen från Kiev i Ukraina. När hon var liten gillade hon att hälsa på sin mormor på landsbygden och promenera runt barfota. Hon längtade efter att få komma ut i världen, och när hon blev vuxen började hon resa och jobba utomlands. När hon kom till Sverige så förstod hon att hon kunde förverkliga sin dröm. Att hitta ett bättre liv än det som fanns för henne i Ukraina.

Men på eftermiddagen den 7 april stod Iryna vid Åhléns city och skulle köpa en liten present till sin dotter, en nyckelring.

***

– Vet du att självaste Stefan Löfven besökte mig på Karolinska? Han lovade att göra allt sitt bästa för mig. Frågade mig vad jag mest av allt ville ha.

Vad svarade du?

– Jag vill ha mitt ben. Jag vill gå. Jag vill springa.

Vad sa han då?

– Du kommer att gå. Och du kommer att springa! Jag var hög på morfin och känslor, men det minns jag tydligt. Sen gick han.

Hur känns det nu?

– Jag kan inte springa. Än.

***

När Iryna låg på Karolinska såg hon klipp på mobilen från Drottninggatan som fylldes av blommor, människor som sörjde och politiker som lovade hårdare tag mot dem som inte får uppehålla sig i landet.

– Jag pendlade mellan att vara rädd – och att vara rädd och ensam. Läkarna gjorde alla undersökningar på Karolinska. De sa att allt är bra. Du mår bra. Bara att vi måste amputera ditt ben.

***

”Sofia” står det stolt skrivet på väggen ovanför matbordet. I somras återförenades de, dottern Sofia flög hit från Kiev. De kramades hårt och länge i ankomsthallen på Arlanda terminal fem. 

Nu sitter Sofias betyg från sjätte klass fäst på kylskåpsdörren. Ett par streck, men bäst betyg i idrott.

På köksbordet ligger beslutet från Migrationsverket. Iryna har fått tillfälligt uppehållstillstånd eftersom hon är målsägande i den kommande rättegången om terrordådet på Drottninggatan.

Läs mer: Advokat: Få terrorfall i domstol beror på rörig lagstiftning

Sofia sitter i mammas knä och får sitt hår flätat. Har på sig en tröja med texten »Not average«. Sätter sig sen jämte och börjar pärla. Spiller ut det mesta direkt, men mamma tar ingen notis. 

Blev du rädd när du hörde vad som hänt mamma, Sofia?

– Ja. Först slutade hon ringa ett par dagar. Sen pratade vi, fast hon berättade inget. Sen berättade hon och då blev jag rädd.

***

Iryna sitter vid bordet och sminkar sig, snabbt. Kvinnan hon kallar den söta svenska tjejen ska komma och hälsa på. Lägenheten extra städad för hennes skull.

Tjejen heter Kristina Malmqvist. Först är det lite stelt, lite hej, lite vill du ha te eller kaffe. De har inte setts på sju månader.

Iryna häller upp te åt Kristina, sätter sig bredvid, lägger hakan i handen och ser  beundrande på Kristina.

– Du är så liten. En sån liten tjej, hur kunde du, förlåt…

Iryna börjar gråta. 

– Jag är ledsen, förlåt, hur kan du vara så liten men ändå vara så stark?

Kristina kramar om henne ovanifrån, skämtar att hon är starkare än hon ser ut.

Kristina Malmqvist bor i Malmö. Jobbar som flygvärdinna. Skulle hälsa på kompisar i Stockholm. Och så stod hon där, mitt på Drottninggatan den sjunde april. Hon såg en okänd kvinna ligga på marken utanför Åhléns city, sprang fram, agerade. Fler kom till hjälp.

Jag hade bara en uppgift. Att hålla henne vid liv.

Kristina lyfte upp Iryna i sin famn och bar henne. Först ett par meter. Sen började lastbilen brinna, då bar hon henne ännu en bit. Sen runt hörnan, över övergångsstället, slutligen till ambulansen som stod på Olof Palmes gata.

– Jag hade bara en uppgift. Att hålla henne vid liv, säger Kristina.

De är vänner nu. Kristina får selfies skickade till sig då och då. Svarar oftast med emojis: tummar, hjärtan, blommor. 

Iryna säger att hon kommer ihåg Kristinas gröna ögon från den dagen, och halsduken, den som luktade som hemma för henne.

– Jag försökte skapa en trygghet när jag bar henne. När hon frös så värmde jag henne, när hon skrek och grät så sjöng jag för henne, säger Kristina.

Vad sjöng du?

– Jag skäms, men…

Hon sjunger svagt:

Hush little baby 

Don’t you cry 

Papa’s gonna buy you 

A mockingbird

***

Iryna sitter vid sängkanten, håller om protesen. Klagar över fantomsmärtorna i natt. Bäddar ner sig igen, försöker väcka Sofia. Duttar pekfingret mot hennes näsa.

Flätar Sofias hår igen samtidigt som dottern häller vaniljsås över havregrynsgröten, tills mamma säger stopp. Sedan mot vårdcentralen för ett rutinbesök.

I väntrummet visar Iryna upp en skrynklig lapp med alla recept. Berömmer sig själv för att hon har trappat ned från tretton till sju dagliga mediciner. Hon och husläkaren går igenom lappen på enkel engelska.

– Den är om du är ledsen. Den är om du har ont. Den där om du har jätteont.

Minidokumentär: Attentatet som skakade Sverige

***

Det är januari och ortodox jul ska firas. Lägenheten är full med kompisar. Bordet piffat med en grön löpare ovanpå en grön duk, uppdukat med ukrainska piroger och ugnsbakad fisk med lök- och tomatsås.

Iryna känner sig upp och ner i dag. Strömmen i lägenheten har gått två gånger per timme, hon har gråtit i smyg tre gånger per timme. En kompis bredvid försöker pigga upp, håller på att uppdatera sin Facebook.

”Nu samlar vi ihop pengar så att Iryna kan gå till en privat och rysktalande psykolog samt ett årskort på en simhall till Sofia. Snälla alla hjälp till, swisha till detta nummer!”

Fler vänner strömmar in. Samlas runt bordet, får varsin slev kutja, en ukrainsk julgröt på vete, russin och honung, på tallriken. Iryna, Sofia och vännerna reser sig för bordsbön. Slår ihop händerna. De hinner inte avsluta innan Iryna bryter ihop och tårarna bara rinner. Sofia står jämte, fryser till och vågar inte kolla på mamma. Alla gör korstecknet tre gånger. Börjar äta.

***

Efter terrorattacken låg Iryna på Karolinska i tre veckor för akutvård, enligt journalen ”traumatiskt amputerad hö. underben”. Hon säger att hon mest var omgiven av fantastiska människor. Hon drömmer sig bort med blicken och listar alla som har hjälpt henne. Som till exempel kirurgen, vars ansikte var täckt av munskyddet, men hon kommer ihåg de bruna ögonen. Sjukgymnasten Fredrik som lärde henne hålla balansen och gå, hennes vän Zoryana som aldrig lämnade henne, följde med henne till alla vårdbesök och fanns som stöd. Fick henne att skratta när det var som svårast. Och Sveriges statsminister Stefan Löfven. 

När hon ber så ber hon för dem.

Jag blev hysterisk, kanske elak mot folk. Nu i efterhand förstår jag att alla var stressade efter terrorn. Förlåt.

Iryna försöker glömma, men ibland kommer hon ihåg frågorna.

– De frågade mig massa. När ska du lämna sjukhuset? När ska du åka hem till Ukraina? Vem ska betala för vården? Jag blev hysterisk, kanske elak mot folk. Nu i efterhand förstår jag att alla var stressade efter terrorn. Förlåt.

Efter rehabiliteringen blev hon utskriven. Protesen skulle hon få efter ett par månader. Sommaren kändes mörk.

– Det kändes som om de lämnade mig bara med tabletter. Jag hade ingen lägenhet, först hoppade jag runt och bodde hos vänner. Jag gick upp för trappor första kvällen på kryckor. Vännerna bar rullstolen. Jag kände mig värdelös och missbildad. Jag grät mer och mer för varje steg. Omringad av vänner men på något sätt övergiven.

***

Iryna och Sofia sitter vid köksbordet och gör manikyr. Iryna målar sina naglar mörklila med små låtsasdiamanter. Sofia tecknar trianglar på sina. Ny tröja på sig, »Girls Unite«. Sofia har haft sin första dag i skolan efter julledigheten. Bild, matte, idrott, svenska.

De första svenska ord Iryna lärde sig var hej, hejdå, dörrarna stängs. 

Nu skämtar de om stockholmsdialekten, höga skratt. Iryna viftar med handen och gör sitt bästa för att härma den.

–  Ja! Oh! Absolut! Skärmarbrink!

Sofia undrar vad Sveriges nationalrätt är. Jag svarar köttbullar på IKEA.

***

Det jobbigaste i dag är byråkratin och ovissheten. Hon har fortfarande ett reservnummer. Varje gång hon får rutinfrågan om personnummer så känner hon sig utanför.

– Jag har ett tillfälligt uppehållstillstånd för att jag är målsägande. Det förnyas var sjätte månad. Jag måste vara här för rättegången. Jag hoppas att jag har permanent uppehållstillstånd en dag, annars känns det som en lång paus. Överallt jag går så vill de jävla sista siffrorna. Simhallen, biblioteket, hyresvärdarna eller när jag ska teckna ett abonnemang.

Om jag ramlar nu så är det för att jag är ledsen.

Hon blir argare och argare. Berättar hur svårt det var att lära sig balansera på ett ben, falla hela tiden, sen lära sig balansera med en protes, falla hela tiden. Bli bättre på balansen, men då kommer ångesten och stressen. Duttar sitt pekfinger mot hjärtat.

– Om jag ramlar nu så är det för att jag är ledsen.

Hur känns det inför rättegången?

– Jag kommer ha många känslor. Nu tänker jag inte så mycket på det men jag kommer säkert gråta när jag är mitt inne i det. Jag har aldrig sett terroristen i verkliga livet. Jag tror inte att jag kommer vara arg på honom. 

Känner du att du kommer närmare ett avslut?

– Det vet jag inte.

***

Iryna är inne på sin tredje protes. Trär på sig ett par lager av strumpor runt amputeringen. Sen lindar hon en strumpbyxa och en halsduk runt den tunna metallstången och tar på sig en lång stövel. Så det ser snyggt ut, så det ser normalt ut.

– Den bästa känslan är när ingen märker att det är något annorlunda med mig. 

Vi promenerar ute i snön och tar lite bilder. Iryna säger att Sofia ska bli modell en vacker dag. De poserar omslingrade, en fot och en protes var upp i luften. Iryna pendlar mellan att tycka att hon är vacker på alla bilder, till att kalla sig själv Terminator.

Iryna och Sofia åker hem till lägenheten. Hon visar bilder på sig själv från före terrordådet. Ser alltid lycklig ut, blicken fäst i kameran. Sveper förbi bilder från ett zoo, en fotostudio, en bild på Iryna i bröllopsklänning. Klassisk med tiara och långa handskar. Största leendet hittills. Vid alla bilder där hela kroppen syns stannar hon upp.

– Där är två ben.

Sveper vidare.

– Där är två ben.

***

Vad skulle du vilja fråga Stefan Löfven i dag?

Iryna sänker huvudet ner i händerna, tänker länge.

– Varför har alla glömt attacken?

Det tror jag inte alla har gjort.

– Det är min känsla. Samtidigt som blommorna plockades bort så glömdes jag bort. Efter en vecka så kändes det som om alla bara kopplade bort sig själva från dådet. Jag låg kvar där på Karolinska, hög på morfin. Jag skrattade, var glad när de plockade bort blommorna. Tårarna kom långt efteråt. Jag började sitta och googla bilder från attacken, försökte hitta mig själv i dem.

***

Vi kör till Drottninggatan. För Iryna är det bara en plats.

– Varför ska jag vara rädd? Varför ska jag vara ledsen?

Hon har varit där då och då sedan attentatet. Som när hennes mamma kom på besök i somras.

– Mamma behövde shoppa, så jag tog henne dit, tänkte inte så mycket på det. Var kan du annars shoppa i Stockholm?

Iryna blev påkörd precis innan lastbilen kraschade in i Åhléns fasad. 

När hon var där strax innan jul så såg hon att där lastbilen kraschade in hade det ställts upp en sorts karaokescen. Iryna slöt ögonen, såg lastbilen framför sig, sen blommorna, sen plywoodskivan med alla hälsningar skriven på.

Andra saker än platsen får henne att minnas. När en polissiren syns, eller hörs. När en bil bromsar hårt. Eller vid ett plötsligt ljud, som när jag råkade tappa min telefon på köksbordet framför Iryna. Hon tryckte händerna krampaktigt över ansiktet, skakade lätt, andades in tungt.

Vi kommer fram. Går runt lite på Drottninggatan. Sofia ser rädd ut. Vi går in på Åhléns och provar parfymer istället.

***

Berätta om sjunde april.

– Jag skulle köpa en present, en nyckelring. Sofia samlar på dem. Sätter fast dem där det går. Ryggsäckar, dragkedjor, nycklar.

När Iryna berättar förstår Sofia genast vad hon pratar om. Springer iväg, kommer tillbaka, håller upp den, kramar sen om den: en vit, fluffig figur med två spetsiga kattöron.

– Jag hann aldrig köpa den då, fixade det sen. Men när jag mötte henne på Arlanda räckte jag över nyckelringen och sa: Jag ska aldrig mer lämna dig.