Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

”Jag blir superstressad när jag inte har det stressigt”

”Jag blir så peppad av den här miljön”, säger konstnären Rebecka ”Bebben” Andersson om rokokoteatern vid Ulriksdals slott i Solna.
”Jag blir så peppad av den här miljön”, säger konstnären Rebecka ”Bebben” Andersson om rokokoteatern vid Ulriksdals slott i Solna. Foto: MAJA ERIKSSON

Balett, arkitektur och scenografi. Konstnären Rebecka ”Bebben” Andersson trivs bäst med ett fulltecknat schema. I examensverket ”Jag har känt på friheten” undersöker hon hur platser i staden kan gå från att upplevas säkra till direkt hotfulla på några timmar.

– Jag blir så peppad av den här miljön, säger konstnären Rebecka ”Bebben” Andersson.

Vi träffas på Confidencen, Sveriges äldsta rokokoteater vid Ulriksdals slott i Solna. En passande miljö med tanke på att konstnären Rebecka Bebben Andersson häromåret började ta balettlektioner på Balettakademin i Stockholm. Något som hon säger ”gör underverk för hennes rygg” när hon monterar ner den installation som i april visades i 1700-talskulisserna. Verket ”Jag har känt på friheten” ingår i en hennes magisterexamen vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm där hon studerat de senaste fem åren. Och det samtidigt som hon läst arkitekturprogrammet på KTH och scenografi på Stockholms Operahögskola.

– Jag blir superstressad när jag inte har det stressigt. Att chilla, typ kolla film och käka smågodis funkar inte. Jag flyger bara upp och sms:ar och kollar mejlen stup i kvarten, säger hon och kånkar bort ett av träden som ingår i verket. Inom kort ska det byggas upp igen för att visas på Kungliga Konsthögskolans stora vårutställning.

I installationen, som består av ett videoverk, en rumsinstallation i form av en skog och en åtta meter lång teckning, undersöker hon det offentliga rummets rörelsefrihet ur ett kvinnligt perspektiv. Det hon vill visa är hur platser i Stockholm – och i storstäder i allmänhet – förändras över dygnet. Hur de kan gå från att upplevas som säkra till direkt hotfulla på några timmar. Åtminstone om man är kvinna.

– Som tjej inskränker den här begränsade rörelsefriheten mitt liv rent demokratiskt. Exempelvis kanske jag vill jobba sent i skolans ateljé på Skeppsholmen en kväll, men tvingas sluta klockan nio för att jag inte vågar gå ensam hem senare.

Att känslan av fara inte alltid stämmer överens med verkligheten spelar egentligen ingen roll, menar Rebecka Bebben Andersson.

Enbart tanken att man inte är säker kan många gånger verka begränsande. I den åtta meter långa teckningen – som består av skisser av alla tidningsartiklar om mäns våld mot kvinnor som Rebecka klippte ut ur tidningen Metro under en månad – vill hon visa på hur våld påverkar vår vardag även om vi inte utsätts för det i praktiken.

– Att jag förmedlas en daglig dos våld på tunnelbanan varje dag påverkar mig såklart. Dessutom har de flesta kvinnor någon gång i livet själva råkat ut för en hotfull händelse som påverkat deras beteende och rörelsemönster. Det finns en anledning till att killar inte drar sig för att gå ut med soporna mitt i natten, men att tjejer gör det.

Frågan om begränsning uttrycks även i videoverket. I tjugofyra identiska arkitektritningar över Stockholm har Rebecka genom att mörklägga vissa platser, kartlagt hur hon upplever att hennes rörelsefrihet minskar timme för timme. Kartorna har sedan använts som manus och animerats i en video på två och en halv minut.

– Ta en plats som Hagaparken. Jag har inga problem med att hänga där ensam klockan tre på dagen, men tre på natten vill jag definitivt inte göra det.

En ytterliga dimension får verket genom de ”dygnsteckningar” som Rebecka Bebben Andersson genomför regelbundet. Dygnstecknande, en performance där hon under 24 timmar tecknar inför öppen publik, ser hon som ett slags feministiskt statement. Ett sätt att ta kontrollen över en offentlig plats hon som kvinna inte ”borde” vistas på under stora delar av dygnet.

– Jag har gett mig själv uppdraget att vara på platser som jag inte känner mig trygg på. Och stundvis kan dygnstecknandet faktiskt vara obehagligt. Man är rätt introvert när man sitter där och tecknar i ett streck och får en liten chock när man tittar upp och det plötsligt står femton pers och stirrar på en genom rutan.

Dygnstecknandet har ägt rum i allt från växthus och lusthus till offentliga skyltfönster runt om i Stockholm.

– En gång satt jag i ett tullhus och då började några snubbar trakassera mig mitt i natten. De bankade på rutorna och ropade jävla flata och sånt där. Uppenbarligen är det provocerande med en tjej som befinner sig på vissa platser vid vissa tidpunkter. Jag tror inte att någon hade attackerat en man som suttit där inne ensam.

En annan gång dygnstecknade Rebecka i ett ödsligt lusthus på Djurgården. Och höll på att skrämmas ihjäl när en man joggade förbi henne mitt i natten.

– Såklart gjorde han inget, men bara grejen att man ska behöva bli rädd så fort man är ensam med en främmande man. Och jag kan inte låta bli att tänka på det orättvisa i situationen. Vilken kvinna skulle få för sig att jogga i skogen mitt i natten? Det är säkert asnice, men jag skulle aldrig våga.

Var nästa dygnstecknande ska äga rum har hon inte bestämt. Den närmaste planen nu är att hitta en ateljé när hon till sommaren är konstnär såväl som arkitekt på papperet – med förhoppningen om att kunna leva på det förstnämnda.

– Kniper det får jag väl rita några bygglov emellanåt. Det är kul med ritningar, men arkitekturen ser jag främst som ett komplement till konsten. Och det ska nog gå bra, det är liksom bara till att köra på. Det viktigaste är att inte tappa farten.

5 miljöer.
Rebecka Bebben Andersson väljer fem inspirerande Stockholmsmiljöer

1 Bagarmossens tunnelbanestation: ”Älskar kontrasten mellan betongen och kulörbanden på sidorna. Det är som att befinna sig i ”Star Wars”.”

2 Kaknästornet, Ladugårdsgärdet: ”Stans mäktigaste torn. Man behöver inte ens åka upp i det utan det räcker att titta på det på avstånd. Rutorna glimmar som guld när solen ligger på.”

3 Uggleviksreservoaren, Lill-Jansskogen: ”Jag får gåshud av att bara titta på den. Den är som en stor spindel som parkerat sig där i skogen. Läskig och vacker på samma gång.”

4 Slussen: ”Bortsett från byggnadställningarna är det stans bästa utsiktsplats. Helst ensam mitt i natten i juni.”

5 Konditori Valand, Surbrunnsgatan 48: ”Sjukt fint 50-talsfik, perfekt för möten eller att sitta och teckna på. Gillar att det är så spartanskt både i inredning och utbud. Fikat får inte ta för stort fokus när man jobbar.”

Fakta: Rebecka ”Bebben” Andersson

Ålder: 30 år.

Gör: Konstnär.

Bor: Vasastan.

Aktuell: Deltar i Kungliga Konsthögskolans masterexamensutställning som öppnar den 28 maj.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.