Jag är en trafikhybrid. Kan både gå, cykla, åka kollektivt och köra bil. Precis som de flesta i Stockholm. Ändå finns ett tydligt Vi och Dom på stadens gator. 

Cyklister mot bilister tänker ni instinktivt. Men mina tuffaste cykelkonflikter är alltid med tvåhjulsfränder. Cyklister som hatar andra cyklister. 

De första månaderna som elcykelpendlare var härliga. Vinden i håret och ruset i blodet uppför broar och backar. Tyvärr även ”Jävla idiot!” varje dag.

Jag undrar vad ett ”jävla idiot” om dagen gör med en människa på sikt. Inte för att jag tycker att jag är en idiot. De eventuella fel jag gör står aldrig i paritet med de grova påhoppen. Det är faktiskt svårt veta vart man ska ta vägen när vägen försvinner, eller hur snabbt man måste trampa för att inte störa racercyklisterna.

Det är vanligtvis varken ondska eller okunskap som orsakar aggressiva utfall och svordomar vid rödljus och korsningar. Utan den obefintliga infrastrukturen för cykel. 

Ta bort cykelvägen utan förvarning eller låt den smalna till en piprensare. Överraska med ett pittoreskt gatstensparti eller en decimeterhög trottoarkant. Låt mixade klungor av alla pedalslag trängas vid rödljusen.

Det finns cyklister och cyklister. Vissa tränar elitcykling på väg till jobbet, andra snigeltrampar på måfå. Samtliga tycker att alla borde vara som dem. Min uppmaning till alla intoleranta cyklister är dock: ”sluta bråka och förenen eder.” 

Svordomarna ska vi använda mot den verkliga idiotin i trafiken. Om politikerna vill att alla ska cykla måste de också asfaltera för det. Först då får vi trafikvett, på ett säkert sätt.