Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-29 17:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/jessica-ritzen-nar-jobbet-flyttar-hem-flyttar-hemmet-ut/

Sthlm i mitt hjärta

Jessica Ritzén: ”När jobbet flyttar hem flyttar hemmet ut”

Foto: Hampus Andersson

14.40 Nockebyhov

Jag är instängd hemmajobbare. Overkligt och obekvämt. Skönt också. Jag slipper ju samhällets nysningar och host. Mikrovärlden består av mig själv och Harry. 

Jag trodde katten skulle bli glad. Mitt största dåliga samvete – har makalöst för många – är att Harry får vara ensam för mycket. Men missen är minst lika missnöjd med min hemmanärvaro. Vanligtvis lägger han sig under överkastet när jag låser dörren. Nu vet han inte alls vad han ska göra. Det sitter en sur och stressad nyhetsredaktör vid köksbordet.

Hela stockholmsredaktionen jobbar hemifrån. I stället för rop över skrivbord kacklas det oavbrutet i staccato både mobilt och digitalt. Blipp och larm från 08.00 till sen kväll. Jag kliver upp tidigare än vanligt trots att jag sparar 40 minuter på jobbtransporten. Morgonmötet hålls på distans via videolänk. 

För mig som undvikit tv-mediet hela livet är mötesformen plågsam. På en tidningsredaktion kan man se ut som skräp, murvlar förväntas nästan göra det, men att gå live kräver robust sminkväska. Tv-sminkar mig därför för att nå fiffig programledarform, det tar ett tag. Rabblar nervöst huvudnyheterna för kollegor som vore jag telegramuppläsare i direktsändning.

Har inrättat en sändningshörna för att bakgrunden ska visa det minst röriga i hyrestvåan. Kameran riktas nu mot en världskarta och inte som tidigare mot kaotisk kylskåpskonst. Noterar att vissa kollegor tänkt likadant och frontar framför fond av vita välfyllda Billys och stuckatur. 

När jobbet flyttar hem flyttar hemmet ut på ett högst obehagligt sätt. Det är väl det Harry känner. Jag är livrädd för att han ska trampa på tangentbordet mitt under mötet. Han är svartsjuk och biter av alla sladdar som gör mig uppkopplad mot annat än han själv. På videomötet har jag bara orolig koll på katten: Nu får du vara snäll Harry, vi går faktiskt live!

Jessica Ritzén är inhoppande redaktör på Stockholmsredaktionen och skriver kåserier för Namn och Nytt, senast om hur hon hamnade på skamparkeringen.