Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-26 19:07

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/jonas-desai-om-man-blir-som-man-umgas-hur-ska-det-ga-for-mig/

Sthlm i mitt hjärta

Jonas Desai: Om man blir som man umgås, hur ska det gå för mig?

Karlbergsvägen 15.40.

Man blir som man umgås, brukar det heta. Tydligen kan ordspråket spåras till Spanien på 1500-talet och över åren har det formats till det mycket melodiska ”dime con quién andas y te diré quién eres” – säg mig vem du går med så ska jag berätta vem du är.

Min tolkning av uttrycket är att människan är mycket formbar, att vi tenderar att snappa upp intryck och implementera dessa i den egna personligheten, inte sällan på bekostnad av den person vi tidigare var. Devisen utesluter förstås inte att man kan umgås med ”fina” människor, men visst har det en släng av sarkasm över sig? Nästan som en varning till någon man bryr sig om och är rädd att förlora.  

En drivande faktor bakom denna tendens kan vara att det underlättar för det sociala samspelet: ju mer vi är som varandra, desto mindre friktion uppstår. Detta mönster förutsätter en skev moralisk kompass samtidigt som man söker efter andra karaktärsdrag att imitera.

För min egen del ställs detta på sin spets när samhället isolerar sig och alla nya bekantskaper uteslutande kommer från streamingtjänster. Om man nu blir som man umgås, hur ska det gå för mig när de enda jag umgås med är Logan och Kendall Roy från familjedramat ”Succession”?

I min mening handlar serien om en samling ruttna människor som inte vill bry sig om mycket annat än att bevara nedärvd status och ignorera allt som har med mjuka värden att göra. Av den så efterfrågade empatiska förmågan finns inte mycket, bara en lektion i att det är bättre att hugga någon i ryggen innan man själv råkar ut för samma öde.

På tal om att hugga folk i ryggen har Sekiro, den andra nya bekantskapen jag fått under isoleringen, en mer direkt approach, vilket jag föredrar. ”Wolf”, karaktären i tv-spelet ”Sekiro: Shadows die twice”, har lagt sitt öde i mina händer, och jag ber honom upprepade gånger skära halsen av rötäggen i Ashina-klanen under Japans sengoku-period. Även om många av de han möter förtjänar sitt öde är det ett beteende jag tidigare inte kunde stå för. En vecka in i spelet är jag inte längre så säker. 

För vi är ett numera, Sekiro och jag, och utifrån vårt förhållande stämmer ovannämnd devis även i en virtuell bemärkelse. Huruvida också Logan Roy blir del av den mixen återstår att se, i så fall blir jag åtminstone förmögen. 

Jonas Desai är reporter på Dagens Nyheter och han har dött 5.000 gånger på tre dagar. Läs även hans krönikor om konsten att bara vara inomhus eller hans pappas snarkningar.