Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-03 17:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/sthlm/jonas-desai-ta-av-er-solglasogonen-for-min-sjalvkanslas-skull/

Sthlm i mitt hjärta

Jonas Desai: Ta av er solglasögonen – för min självkänslas skull

Solglasögon modell större – och bättre?
Solglasögon modell större – och bättre? Foto: Claudio Bresciani / TT

Alvik, 13.46.

De där varma veckorna i slutet av juni lämnade mig med en tanke: Jag tål inte solglasögon. 

Mitt eget förhållande till fenomenet är komplicerat. Jag tycker att jag passar i samtliga solglasögon och kan med hjälp av hybris bära valfri modell utan att skämmas. Samtidigt ogillar jag att solglasögon försämrar min split vision, som i sin tur är viktig för att motivera min cykelstil: orädd, på gränsen till farlig och sexig. 

Det som dock främst ställer till det är andras användning av solglasögon. 

Jag förstår och köper varför man använder solglasögon, svaret finns i namnet. Men det skapar problem inne i mig. 

Solglasögonsmodet – förutom ett gästspel från cat eye-bågen – verkar följa Dubai-modellen på så sätt att större är bättre. Men solglasögon som täcker stora delar av ansiktet gör det närmast omöjligt att veta vad bäraren tittar på. Om jag inte ser var människor tittar kan jag omöjligt avgöra om jag är sedd. Och så kan vi inte ha det. 

En blick säger ju så mycket. Den kan signalera förvåning och avsky. Den kan bryta ner och bygga upp. Den kan styra. Den kan följa. 

Vidare är ögonkontaktens psykologi mångfacetterad och därmed öppen för tolkning. En blick kan av mottagaren tolkas som visat intresse. Det kan i sin tur omvandlas till bekräftelse, som fungerar som en handpenning till kontot för självkänsla. En modell jag själv ofta följer. 

Så när större delen av Stockholm bär solglasögon riskerar min självkänsla att haverera. Om desperationen når extrema nivåer kan jag aggressivt svänga på huvudet för att väcka uppmärksamhet. Men även om jag får önskad reaktion, och även om ansiktets riktning säger att jag skulle kunna vara subjektet, filtrerar det mörka glaset effektivt bort alla eventuella signaler. 

Det skulle inte hjälpa ifall jag utövade min rätt som mottagare och godtyckligt tolka det som att samtliga glasögonbärare tittar på mig. Innerst inne skulle jag ändå veta att jag inte riktigt vet. 

Jag inser att det är vanskligt att lägga något större värde vid en flyktig blick, som i många fall är slumpmässig och helt obetydlig. Ändå undrar jag. 

Tillåt mig därför vädja om att lägga bort solglasögonen, titta mig i ögonen och med blicken berätta: älskar ni mig eller inte?

Jonas Desai är reporter på DN och har inte träffat sin mamma på länge. Läs fler av hans krönikor här eller här.

Ämnen i artikeln

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt