Min uppväxt var på Östermalm.

Men mitt Östermalm är ett annat än det jag lärt känna genom andra.

Där fanns inget snack om märken, eller status. Vi hade vanliga kläder. Märken dök sporadiskt upp i högstadiet.

Jag förstod tidigt att Östermalm var en bespottad stadsdel, av kamrater på statsvetenskap på universitetet, men framför allt av lärare och elever på journalisthögskolan, JMK, (som förutsatte att alla var stöpta i samma form). Jag kände varken igen mig själv eller mina kompisar i deras bild av Östermalm.

”Ni kan ju tänka er en von Knorring på Sturegatan”, sa läraren på JMK och klassen hånskrattade.

Jag ville bli omtyckt för den jag är. Men när jag sa att jag kom från Östermalm började folk titta snett på mig.

Så jag började ljuga, sa att jag kom från Kungsholmen, Söder, City, ja allt utom Östermalm.

Första gången jag avslöjades var som servitris på krogen när jag frågade kocken vad han hade i den goda rödvinssåsen.

”Schalottenlök”, sa han.

”Sccccccchallottenlök”, upprepade jag.

”Nämen är du från Östermalm, tjejen?”, sa han och buffade kallskänkan i sidan och skrattade.

Till redaktionskollegorna sa jag att jag kom från Kungsholmen.

”Men Jossan, sa mamma. Journalister kollar upp allt. De kommer att tycka att du är jättekonstig när de ertappar dig med att ljuga.”

Hellre det än att de skulle förstå att jag var från Östermalm. Det var ju lika med döden. Jag hade ju hört hur lärarna på JMK pratade.

Det skulle dröja ändå tills jag var 32 år då Peter Wolodarski blev DN:s chefredaktör innan jag bekände färg. Vi gick på samma dagis. På Östermalm.

– Det är tydligen alltid okej att sparka uppåt, sa min vän konstnären som anklagades för allt möjligt i konstnärskretsar bara för att han föddes i Djursholm.

Samma sak var det tydligen för diplomatsonen Johan Rabeus, berättade han i sitt sommarprogram.

– Johan, jag föraktar såna som du, sa skådespelarkollegan till den i ungdomen känslige Johan.

Jag tänker på den uppkäftiga polska kvinnan i kvinnogruppen i Svenska kyrkan i Hallunda som sa:

”När jag möter svenskar säger jag alltid att jag är skitrik. För rik är det fulaste du kan vara här i Sverige. Hahaha.”

Det ligger mycket i det.

Josefine Hökerberg är reporter på DN och längtar efter ett frimodigt åsiktssamhälle utan människoförakt. Läs även hennes krönikor om att bli oskyldigt anklagad för stöld och känslan av att vara lurad efter att ha gått på ett pass gravidpilates.

Bäst i stan just nu: Vitsipporna i Lilljansskogen och det bortglömda Fiskartorpet.