Kidstoo - nu berättar barnen

I spåren av Metoo har vittnesmålen från barn och anhöriga som utsatts för sexuella övergrepp fått kraft och spridning. Samtalen till Bris stödtelefon har ökat i både oktober och november. Till telefonjouren hos föreningen Atsub, Anhöriga till sexuellt utsatta barn, i Stockholm har samtalen nära fyrdubblats den senaste månaden. 

– Det är otroligt mycket samtal. Vi brukar ta emot ett nytt samtal om dagen, men den senaste månaden har det varit tre eller fyra nya varje dag, säger Amanda Kullenberg, verksamhetsansvarig.

I samtalsfloden finns barn eller anhöriga till barn som utsatts för sexuella ofredanden både på nätet och fysiskt. Men även vuxna som utsatts för sexuella övergrepp som barn.

– Vi vet att det är först när någon börjar prata som andra också vågar berätta. Därför Metoo är så viktigt. Vi såg en liknande ökning när Patrik Sjöberg berättade om övergreppen, då kom en ström av killar, säger Sara Laouini, även hon verksamhetsansvarig på Atsub.

Förra veckan startade föreningen en hemlig facebookgrupp Kidstoo och öppnade instagramkontot Kidstoo2017 där utvalda vittnesmål läggs ut. Nu hoppas man på fler följare på både och ska starta en namninsamling.

– Vi måste våga lyssna på barnen. Många barn berättar men blir inte trodda. Det gäller särskilt de minsta barnen, även de allra minsta vet vad som har hänt dem, men ingen lyssnar och tror på dem, säger Amanda Kullenberg.

Både hon och kollegan Sara Laouini, 31, har själva utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. De inser vikten av att tystnadskulturen måste brytas – även inför barn. 

– Det vanligaste barnen möter är tystnad. Jag fick också höra, "tyst, det där pratar man inte om", när jag som treåring berättade vad jag hade varit med om. Många föräldrar drabbas av chock och vill inte ta in, säger Amanda Kullenberg.

Sara Laouini är tacksam över att hon åtminstone blev trodd. Men att det dröjde ända tills hon var 18 år innan hon vågade berätta för sin mamma om övergreppen hon utsattes för redan som tolvåring.

– Om #metoo hade funnits när jag var barn och utsatt så hade det gjort stor skillnad. Att veta att jag inte var ensam och att skulden inte var min, säger Sara Laouini, verksamhetsansvarig.

Föreningen som har 400 medlemmar i Stockholm har flera stödgrupper och erbjuder både samtal och följer även med till polis, myndigheter och är med på rättegångar. Man har även en utbildad terapihund, Chihuahuan Mini som stöd, och varje sommar hålls sommarläger för de minsta barnen och deras anhöriga.

– På ett sommarläger var det treåring som ryckte mig i tröjan och sade: ”Vet du, man ser det inte på de andra barnen, de ser inte konstiga ut.” Barnen tror att det syns utanpå vad de har varit med om, säger Amanda Kullenberg.

En stödgrupp riktar sig till barn mellan ett och sex år. De minsta är särskilt utsatta och en grupp som saknar andra stödforum.

– Den yngsta som vi har tagit emot var nyfödd, vi kontaktades av BB- personal som slog larm. Många gånger finns det inga bevis, inga vittnen, men det kan finnas barn som berättar. Som man inte tar på allvar, säger Amanda Kullenberg.

Föreningen är ofta ute i skolor och informerar och berättar om vad de själva varit med om. Nu utvecklar man också en mer lekfull form med ramsor för att även kunna möta förskolebarn. 

Tanken är att en sagopersona kallad Neja ska lära barnen när man ska säga nej och ja. Det handlar om barnens självklara rätt till sina egna kroppar och integritet. 

– Man ska till exempel inte tvinga barn att krama mormor, eller att behöva sätta sig i tomtens knä. Det behöver inte vara svårt att prata om det här med barn, när de är riktigt små berättar de själva, utan skuld och skam, men man måste möta barnen på deras nivå, säger Sara Laouini.

I förlängningen hoppas man också att kunskapen kring barnövergrepp ökar bland alla som jobbar med barn och även i rättssalarna.

– Barnen vittnar om vad som hänt dem. Men det krävs så otroligt mycket bevis för att fälla en förövare i dag. Det räcker inte ens med DNA-bevis, säger Amanda Kullenberg.