Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Livet för papperslösa barn: Gömda, fattiga och under stor stress

Antalet papperslösa barn i Stockholm förväntas mångdubblas de kommande åren.
Antalet papperslösa barn i Stockholm förväntas mångdubblas de kommande åren. Foto: Alexander Mahmoud

Antalet papperslösa barn som lever i Stockholm kommer mest sannolikt att mångdubblas inom de närmaste åren.

De lever gömda, fattiga och under stor stress. Inte sällan mår deras föräldrar väldigt dåligt.

– Situationen är skrämmande, säger Henry Ascher, professor och docent i barnmedicin som studerat hur de papperslösa barnen mår.

DN har mött några av de barn som inte finns.

Kylan i lägenheten blir snabbt påtaglig. Elementen fungerar inte. Värmestrålningen från det lilla flyttbara el-elementet i hallen når inte fram, det är som att den viker av och landar på golvet bara någon meter bort.

– Jag vet inte vad vi ska göra åt det. Jag menar, vem ska fixa det åt oss? Vi är liksom inte i det läget att vi kan ställa några krav.

Aysha, 30, drar hårt i sin tröja, häller upp ännu en kopp te. Hon är trots allt glad, för hon har lyckats få tag i en matta, en stor matta, som täcker nästan hela vardagsrumsgolvet.

– Barnen älskar att leka på den, ler hon.

Inessa, 18: Jag måste hitta någon att gifta mig med

I den hårt nedslitna lägenheten någonstans söder om Stockholm bor i dag två mammor och fyra barn – 3, 5, 8 och 9 år gamla. Så sent som i augusti kände de båda familjerna inte varandra. Nu lever de sina papperslösa liv ofrivilligt tätt tillsammans, de andas varandras oro och delar den ständigt närvarande, lågintensiva känslan av ångest.

Foto: Alexander Mahmoud
Åttaåringen leker i lägenheten där det bor fyra papperslösa barn. Foto: Alexander Mahmoud

Aysha är från Kirgizistan och tillhör den utsatta minoriteten uigurer. Mona, 35, och hennes tre barn kommer från Afghanistan.

Aysha flydde på grund av att hon utsattes för trakasserier och diskriminering, Mona på grund av kriget.

Ingen av dem vet i dag var papporna till deras barn befinner sig, de har av olika skäl separerat från dem och när vi ställer frågor om dem svarar de bara med långsamma huvudskakningar.

Det går inte att prata om det, de vill inte, orkar inte.

Aysha har precis gjort egen pasta – mjöl, vatten, salt, lite olja. Sedan har hon rullat vartenda spagettistrå för hand.

– Min dotter älskar det. Jag gör det för henne, säger Aysha.

Hon gick under jorden strax efter att dottern föddes för tre år sedan. Berättelsen om det som hände innan är våldsam. Hon fick bo på en kvinnojour i Nacka i ett år. Hon fick avslag på sin asylansökan, flyttades till ett asylboende i landsorten där hon födde sitt barn.

En eftermiddag kom polisen med biljetter och väskor och bad henne packa, morgonen efter skulle de följa med henne med flyg till Moskva, för vidarebefordran till Kirgizistan.

Inom loppet av ett par timmar hade hon bestämt sig och packat det nödvändigaste. Via en volontärorganisation i Stockholm fick hon hjälp med pengar till en tågbiljett och så tog hon sitt barn på armen och gav sig av mot huvudstaden, där det är lättare att ”försvinna”.

– Jag hade inget annat alternativ. Att leva som papperslös i Sverige är, hur svårt det än är, bättre än att återvända till Kirgizistan, säger hon på svenska.

Hon och dottern har, som de flesta papperslösa, sedan dess flyttat runt på så många adresser runt om i Stockholmsområdet att hon har tappat räkningen. I augusti kunde hon, via nätverket Ingen människa är illegal, flytta in i lägenheten där Mona och hennes tre barn bor sedan ett år.

Foto: Alexander Mahmoud
”Vi försöker vara vanliga, så gott vi kan. Det enda jag vill är att mina barn ska må bra”, säger Mona. Sonen, 9 år, vet hur det känns att inte vara helt fri. Foto: Alexander Mahmoud

– Jag har haft många ”grannar”, alla papperslösa. De kommer och går, säger Mona och skrattar lite åt beskrivningen av Aysha som en granne.

Mona bor i ett av sovrummen med sina tre barn. Aysha bor i sovrummet intill med sin dotter.

I vardagsrummet står en icke fungerande tjock-tv och en soffa. Innan Aysha lyckades fixa matta och gardiner var här helt kalt.

Nu leker barnen med ballonger på mattan. De hoppar från soffans armstöd och tjuter av skratt. På väggen har någon spikat upp ett gosedjur vars svarta, lite sorgliga plastögon liksom vakar över deras lek.

Mona och hennes barn har levt gömda i två år. Yngsta dottern, 6 år, är alltid hemma, de två äldre, en flicka på 8 år och en son på 9 går i skolan och pratar perfekt svenska.

– De älskar det, det är deras räddning. Lillasyster gråter varje dag när de går, hon längtar så mycket efter att få börja hon också, säger Mona.

Foto: Alexander Mahmoud
Monas 6-åriga dotter längtar efter att få börja skolan. Foto: Alexander Mahmoud

När vi träffas har hon precis kommit hem från ännu ett besök hos en barnpsykolog på Södersjukhuset. Det är mellandottern som mår sämst, mardrömmarna sliter i henne på nätterna, hon har blivit allt mer utåtagerande. Den lilla, lilla ork som mamma Mona har kvar går åt till att hålla masken inför barnen. Hon är oändligt tacksam över det stöd hon får av volontära krafter, men balanserar ändå ständigt på gränsen till kollaps.

– Jag äter piller för att sova. Jag äter piller för att inte ta livet av mig. Och när jag går ut äter jag piller för att inte få panikångest, säger hon.

Men värst är fattigdomen. Att inte kunna ge barnen vettig mat och riktiga kläder. Sedan kommer rädslan för att bli upptäckt, tagen i förvar och i värsta fall deporterad till Afghanistan. Hennes rädsla är genuin, den sipprar ut ur varenda por i hennes hud.

Både hon och Aysha har vaga minnesbilder av de förväntningar de hade innan flykten till Sverige. De trodde de skulle få stanna, bli en del av landet som först gav dem skydd. Nu är de bottenlöst förtvivlade, väntar och väntar på att tiden ska gå så att deras ärenden ska preskriberas, så att de kan ansöka om uppehållstillstånd på nytt. Efter ett sista nej från Migrationsverket tar det fyra år, fyra gömda år.

– Levande död. Jag är levande död, säger Mona.

Hon vet bara en sak, och det är just det, att hon måste dö i Sverige. Hon tänker att hennes barn i alla fall kommer att få någon slags framtid då.

Vi lämnar lägenheten och loftgången där Mona, Aysha och barnen bor. Några mil där ifrån, mitt inne i Stockholm, håller Henry Ascher, docent i barnmedicin och professor i folkhälsovetenskap, en föreläsning i Stadsmissionens regi. Han har studerat överlevnadsstrategier hos barn till papperslösa föräldrar.

– Papperslösa barn, säger han låter några sekunders tystnad understryka att han egentligen värjer sig mot uttrycket.

– För mig finns det inga papperslösa barn. Det finns bara barn. Några av dem har papperslösa föräldrar och just de barnen bär med sig en massa saker som vi inte känner till, säger han.

I övrigt är de som alla andra barn, de ser ut som alla andra barn, fortsätter Henry Ascher. De är glada, ledsna, hungriga, nyfikna. De behöver sina föräldrar, trygghet och tillhörighet. De behöver näringsriktig mat, sömn, lek och omsorg.

– Får de inte det blir effekterna tydliga. Att leva i ett kaos av plågsamma minnen och traumatiserade föräldrar leder till skadad tillit, hot mot hälsan, inlärningsförmågan, utvecklingen.

Foto: Alexander Mahmoud
I väntrummet på sjukhuset där 9-åringen varje vecka träffar en barnpsykolog. Foto: Alexander Mahmoud

Ingen vet hur många de är, de gömda barnen. De flesta går i skolan, men de registreras av naturliga skäl inte. De har inga personnummer, inga adresser.

De har ingen frihet, många går inte ens ut efter skolan. Deras föräldrar är ständigt rädda.

– Det enda vi vet är att 10.000-tals barn i Sverige i dag lever i, eller har erfarenhet av, papperslöshet. Och snart, när den nya, tillfälliga och hårdare lagen får effekt uppskattar Migrationsverket att drygt 40.000 människor kan komma att välja att gömma sig här, konstaterar Henry Ascher.

40.000 – en uppskattning. 160.000 personer har sökt asyl under året som gått. 80.000 antas få avslag. Av dem är det inte orimligt att tro att 40.000 kommer att stanna ändå.

”Bli inte hopplösa” heter den forskningsrapport där Henry Ascher och socialantropologen Åsa Wahlström Smith beskriver hur 19 papperslösa barn i åldrarna 6–19 år mår.

De följde dem under 1,5 år. När en liknande undersökning gjordes i England för ett par år sedan, men under en mycket kortare tidsperiod, kom forskarna fram till att barnen var skyddade för att de inte förstod sin egen och föräldrarnas situation.

Det är inte Henry Aschers erfarenhet:

– De förstår mycket väl och de tar ofta på sig ett stort ansvar för deras föräldrars mående. Och även om det inte syns på dem att de är papperslösa så upplever de själva att det är så.

”Det är som att bära kläder som man aldrig kan ta av sig”, försökte en flicka förklara hur hon upplevde det.

Hon fick inte vara med på skolfotot, inte på klasslistan. Och att ta med sig skolkompisarna hem – nej, det går inte.

– När jag tänker på att vi är på väg att göra barnkonventionen till svensk lag samtidigt som vi inte ens hör barnen under asylprocessen, då undrar jag hur vi till slut ska få ihop det här med teori och praktik, säger Henry Ascher.

Vi lämnar seminariet. Mörkret har sänkt sig, regnet strilar. Någonstans i Stockholm packar aktivister från Ingen människa är illegal ihop matkassar till papperslösa. Klockan 18 börjar utdelningen och det är fullt av människor som väntar. En femårig flicka i röd overall sick-sackar mellan kassarna, med tummen i munnen.

Foto: Alexander Mahmoud
En nalle hänger på väggen i lägenheten. Kanske håller den ett vakande öga över barnen som leker nedanför. Foto: Alexander Mahmoud

Vegetariskt, halal, fläsk – på en lista får man skriva upp sig och pricka av vilken slags kasse man vill ha.

Men i kväll spelar det ingen roll, det finns inget kött i någon kasse. Ingen av de butiker som skänker mat, oftast med utgånget datum, hade något kött att ge den här gången. Men det finns pasta, ris, bönor och grönsakskonserver.

Aysha och Mona går sällan hit. De har dåliga erfarenheter och tråkiga minnen av huggsexor och dålig stämning, av storvuxna män som tränger sig före kvinnor med barn och roffar åt sig kassar.

– Det fanns män där som jag vet jobbade svart men som ändå tog maten framför ögonen på människor som behövde den bättre. Det var hemskt, säger Aysha.

Kaoset på matutdelningarna ledde till att man ändrade rutinerna, skapade listan där var och en prickas av, i tur och ordning.

Men Aysha och Mona underviker det ändå och lever på donationer de får via Ingen människa är illegal och Stadsmissionen. De vågar inte söka nödbidrag av socialtjänsten. Även om de skulle våga så är sannolikheten att de skulle få nödbidrag väldigt liten, för få stadsdelar och kommuner i Stockholm bifaller det.

Aysha gör vad hon kan för att få dagarna att gå. Hon läser svenska med en internationell kvinnoförening, hon besöker Stadsmissionens öppna verksamheter tillsammans med sin dotter.

Mona orkar inte riktigt med någonting, mer än att hålla sig ovanför ytan, se till att barnen ändå får i sig något så när näringsriktig mat.

– Jag gör allt för att inte tänka på mig själv, jag försöker att bara se till barnen, säger hon.

Vad ska de göra då?

Aysha tänker en stund. Och säger:

– Vi kanske bara måste vänta. Vår tid är inte just nu.

Fotnot: Samtliga namn är fingerade.

Fakta. Varför går barn och familjer under jord?

Barnen har hunnit etablera sig i Sverige, ofta med flera års skolgång, något de inte har tillgång till i hemländerna.

De har växt upp som papperslösa i ett annat land än deras hemland.

De hyser en grundläggande och stark rädsla för att åka tillbaka på grund av att religion, krig och konflikter präglar deras hemländer.

Ensamkommande tonåringar kan ha en sexuell läggning som inte är accepterad i hemlandet.

Ensamkommande som fått avslag och går under jorden har inte sällan ett stort ansvar för sina familjer. De kan ha fått pengar för att fly hit för att hjälpa familjen.

Källa: Stockholms stadsmission, som ställd frågan till de papperslösa personer de kommer i kontakt med.

Att leva som papperslöst barn

Enligt Henry Acher, professor i folkhälsovetenskap, överläkare i barnmedicin på Flyktingbarnteamet i Göteborg, lever papperslösa barn under ett ständigt hot.

Det kan delas upp i tre nivåer:

1. Ett kontinuerligt hot. De kan när som helst ”upptäckas” och därför har de konstant beredskap och undviker många plaster och människor för att inte riskera upptäckt.

2. Ett akut hot. När som helt kan en oförutsägbar situation uppstå som barnen måste lära sig hantera. En polis besöker en skola, en kontroll i kollektivtrafiken.

3. Alarmsituation. Ett barn utan papper slår sig och skadar sig allvarligt. Barnet blir livrädd – men inte för skadan - utan för risken att blir upptäckt och utslängd.
Sammantaget innebär detta att barnen lever under konstant stress.

Fakta. Ny lagstiftning sedan 1 juli 2016

Den nya lagen, som gäller sedan den 1 juli 2016 och tre år framåt innebär följande:

Permanenta uppehållstillstånd ersätts med tillfälliga. För flyktingar och skyddsbehövande innebär det att man får tillstånd att stanna i 13 månader. Sedan görs asylprövningen om.

Synnerligen och särskilt ömmande skäl är borttagna.

Möjligheterna till familjeanknytning har försvårats för den som sökt asyl efter den 24 november 2015.

För den som fått ett avslags- eller avvisningsbesked dras omedelbart dagsersättning och boende in.

Flykting är kortfattat den som kan bevisa att det finns ett individuellt riktat hot mot ens person.

Skyddsbehövande är den mot dem det riktas ett generellt hot. Majoriteten av dem som flytt Syrien anses vara skyddsbehövande.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.